Ingen är en bättre rasist än rasisterna

Satt uppe lite extra under gårdagen. Följde den danska valvakan. Borde egentligen veta bättre, hade på känn att det skulle bli deprimerande, riktigt deprimerande. Hade tyvärr rätt.

Dansk Folkeparti som Danmarks andra största parti, det överlägset största konservativa paritet. Det betyder ministerposter i en kommande konservativ regering. Ministerposter och inflytande som kommer användas till att lyfta deras kärnfråga, att minska invandringen kosta vad det kosta vill. Ett parti som gång på gång har visat att de är villiga att hålla en var politisk fråga som gisslan för att tvinga genom en allt mer restriktiv migrationspolitisk kommer nu ingå i den danska regeringen.

Ledsen är jag, men inte förvånad. Dansk Fokeparti har knappast behövt slå in stängda dörrar under den här valkampanjen. Socialdemokraterna började redan i mars lägga grunden för Dansk Folkepartis valframgång med sin reklamkampanj där de tapetserade Danmark med budskapen ”Kommer du till Danmark, skal du arbejde” och ”Stramme asylregler och fler krav till invandrare”. En reklamkampanj jag skrev om i här. I sin rädsla att förlora röster till det rasistiska partiet högerut fokuserade de helt och hållet på deras kärnfråga.

Den danska högersidan hakade på, de ville ju också locka Danmarks rasistiska väljare. Ett av danska Venstres stora valfrågor var hur Socaildemokraterne har gjort Danmark attraktivt för invandrare. Venstre var det paritet som backade mest under gårdagens val, minus hela 7,2 % sedan valet för fyra år sedan.

IMG_1290-510x340

Att försöka locka rasistiska väljare är tyvärr inte unikt för Danmark, även här hemma ser vi hur de olika, särskilt borgerliga, partierna tävlar i att komma med utspel där de vill ”diskutera invandringen”. En diskussion som tyvärr nästan alltid har rasistiska förtecken, som handlar om vad invandringen ”kostar” snarare än hur lönsam den är. En diskussion som ständigt gräver ner sig i problemen med integration, snarare än att fokusera på hur många vi är som ser vår kultur, vårt samhälle och våra liv berikas av de som kommer hit från världens olika hörn.

Invandrings- och migrationspolitisk har gått från att ses som en rätt oviktig politisk fråga innan valet i september till att anses vara allt viktigare för svenska väljare. Från att tycka att skola, arbetsmarknaden, sjukvård, miljö och ekonomisk politik är det viktiga glider allt fler svenska väljare över till att tycka invandringen är den viktigaste politiska frågan i dag. Mycket tack vara att partierna på högerkanten numera verkar köra nån tävling i olika ”invandringskritiska” utspel med ursäkten att vi ”måste ta debatten”.

Den rasistiska dimridån ligger inte endast tjock över Danmark, den drar också in över Sverige. Varför diskutera hur vi vill att vårt samhälle skall vara, hur vi vill att våra resurser skall fördelas, hur vår utrikespolitik skall utformas eller hus Sveriges finanspolitik skall föras när vi kan diskutera några tusen människor hit eller dit och fokusera på någon skum källarmoské i ett miljonprogramsområde.

Hoppas valet i Danmark blir en ögonöppnare för Sveriges olika politiska partier. Hoppas partisverige börjar inse att en rasistisk debatt inte endast lockar en och annan rasist att byta parti, utan att den faktiskt skapar just rasism. Hoppas de inser att genom att unisont börja ”ta debatten” gör en ointressant fråga till politiskt sprängstoff. Hoppas både höger och vänster inom den svenska partivärlden inser att de måste driva sina egna politiska frågor, inte Sverigedemokraternas. Hoppas att de efter gårdagens val i Danmark inser att genom att föra någon annans politik får man inga fler röster. Hoppas de inser att ingen kan vara en bättre rasist än just rasisterna.

Dansk Folkepartis slogan under den här valrörelsen var ”Du ved, vad vi står for” de behövde aldrig säga mer än så.

/Hanna Höie

Annonser

När bollen är i rullning

Det är alltid svårt att veta när något verkligen började. Allt är ju beroende av andra händelser, en boll sätter en ny i rullning, en sak leder till nästa. Ibland får man helt enkelt bara bestämma att börja någonstans.

Jag börjar min berättelse i somras. Den kunde ha börjat på 1500- talet då Sverige samlades till ett rike, i vår nationalstats späda barndom. Eller 1637 då det beslöts att alla resande skulle kastas ut ur Sverige, under tidigt 1900- tal då den framväxande svenska arbetarrörelsen inte lyckades hålla rent för antisemitism och antiziganism inom de egna leden. Den kunde ha börjat 1948 då en mobb på flera hundra arga Jönköpingsbor beväpnade sig med tillhyggen och attackerade stadens resandefamiljer, eller med folkhemmets tvångssteriliseringar eller omhändertagande av resandes barn. Men den här gången börjar historien alltså tidigt i somras.

Det hade säkert hänt flera gånger förut under våren, men det var första gången jag verkligen lade märke till det. Nog mest för att jag såg det komma. Jag hade varit på besök uppe i Stockholm och verkligen fått se den omtalade reklamkampanjen SD hade i tunnelbanan inför EU valet mot ”det organiserade tiggeriet”. Jag minns att jag tänkte att nu börjar det bli farligt för människorna som tvingas tigga för att få ihop sin försörjning. I varje fall för de som ”ser romska” ut. Strax efter mitt besök blev en man som tiggde utanför en tunnelbanestation attackerad. Inte alla profetior vill man se gå i uppfyllelse.

Då var jag chockad och så jävla ledsen. Nu, dryga halvåret senare är chocken större om jag inte hört talas om en attack mot romer på en dryg vecka. Det går så fort i Sverige att jag inte klarar av att hänga med.

Det dröjde inte ens två dygn efter att nyvalet var ett faktum förrän ett gäng kristdemokrater och en centerpartist gick ut på DN debatt för att öppna dörren för SD. ”Så kan vi göra upp med SD om migrationspolitiken” skriver de, och kommer med fyra förslag på hur vi kan se till att ännu färre människor skall kunna ta sig in hit till ”oss”. De fyra förslagen är underbyggd av forskning som inte finns, rapporter författarna inte har läst och som Osín Cantwell påpekar i Aftonbladet verkar argumenten snarare vara hämtad ut en tråd på Flashback än ur någon form för vetenskaplig forskning.

Strax därefter börjar Folkpartiets före detta ledare prata om att Hitler minsann byggde motorvägar, och det var ju bra. Att motorvägsbygget i Tyskland drog i gång redan på 20- talet och att de motorvägarna Hitler byggde blev en viktig del av Tredje rikets propagandamaskin och dessutom delvis byggdes av fångar från koncentrationsläger verkar han ha glömt. Det går snabbt nu, snabbare än Autobahn.

Inte ens två dygn efter att Sverigedemokraterna gjorde det klart en gång för alla att de är ett fascistiskt parti med en enda fråga på dagordningen. Inte ens två dygn efter att de gjort det klart en gång för alla att de tänker fälla varje regering som inte tillmötesgår deras strävan efter ett ”Svenskt Sverige” fritt från mångkulturen (vad nu det innebär, som om inte Sverige alltid rymt en hel värld av kulturer, som om vår historia inte alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturell) öppnar borgerligheten dörren på vid gavel för att flirta med fascisterna. Historielösheten chockerar i varje fall mig, men förvånar mig tyvärr inte. Det går fort nu, så fort att jag har svårt att hänga med.

Jag undrar hur snabbt det kommer att gå nu under våren. Hur många läger kommer att brinna? Hur många kommer att dö? Hur många flera kommer ansluta sig till de nutida fascistiska stormtrupperna som ger sig på vårt samhälles mest utsatta samtidigt som deras kostymklädda talespersoner arbetar sig allt längre in i Riksdagens finrum för att få ”ta debatten”.

Jag skulle också önska att vi tog debatten, att vi slutade lägga locket på. Jag skulle önska att vi vågade prata om rasismen, främlingsfientligheten och fascismen. Jag skulle önska att vi berättade om den politiska konstruktionen av nationalstaten och att det inte finns ”ett folk”. Jag skulle önska att vi berättade om folkhemmets rashygieniska strävanden, om den långa idéhistoriska traditionen av tron på den ”vita rasens” överlägsenhet vi bär med oss.

Jag skulle önska att vi tog debatten om hur flyktingströmmarna skapas. Att vi berättade om på vilkas elände vår relativa rikedom är byggd.

Jag skulle önska att vi tog konsekvenserna av vad vår överkonsumtion gör med klimatet och möjligheterna att överleva på det jorden har att ge för människor som bor längre söderut. Jag skulle önska att vi såg hur vårt samhälles hat mot muslimer har satt en hel värld i brand. Hur det endast gynnar religiös fundamentalism och fascism och agerade utifrån det.

Jag skulle helt enkelt önska att vi tog bladet från mun, och började tala om migrationspolitik, fattigdom och solidaritet på riktigt. Jag skulle önska att vi började någon gång där, på 1500-1600-talet då vår nationalistiska boll sattes i rullning.

/Hanna Höie

 

Glöm inte att visa solidaritet med de som just nu drabbas hårdast av samhällets högervindar!

Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642

Arbetslinjens offer

Kent Werne skildrar i sin nya bok Ofärdsland hur det finns en kallhamrad logik i de senaste årens välfärdsnedbrytande politik. Snedvridningen av människosynen och bristen på solidaritet och gemenskap är ett politiskt arv som det kommer att ta lång tid att göra upp med, menar veckans radarskribent, som läst boken och reflekterat utifrån sina egna erfaren­heter från skolans värld.

För ett antal år sedan satt jag av någon outgrundlig anledning i publiken på något debattprogram. Jag antar att någon jag kände skulle delta. I publiken satt också en skara unga moderater. Innan programmet startade satt de unga moderaterna och pratade om ordningsbetyg och ett eventuellt införande av dessa. Deras kommentarer var i stil med att ”För mig skulle det lätt funka”, ”Jag skulle verkligen behöva det”. Utifrån dessa statistiskt välunderbyggda analyser var slutsatsen att ordningsbetyg är en fantastisk idé.

Deras analys grundade sig kanske främst i tanken om att människan väljer den mest, objektivt, rationella handlingen i varje situation. De utgick säkerligen, om än omedvetet, från den hypotetiska individen ”den ekonomiska människan”. En person som förväntas agera rationellt, med fullständig kunskap, men helt i egenintresse och endast med en strävan att maximera den personliga nyttan.

Jag påminns om den händelsen när jag läser boken Ofärdsland. Livet längs arbetslinjen, där Kent Werne ägnar ett kapitel åt ”den ekonomiska människan”, och slås av hur dominerande synen på människan som obunden av strukturer är i alliansens politik. Hur deras människa går genom livet opåverkad av så världsliga saker som pengar på banken, kontakter genom släkt och vänner och fysisk och psykisk hälsa. För de unga moderaterna är det här ingen fråga. För dem existerar ingen annan verklighet. Med ett alltmer segregerat samhälle finns ingen inblick i ett liv utan privilegier för dem som föds på rätt sida stan.

Det egna livet blir således en måttstock på vad som räknas som motgångar och för den som har det lätt väger det lilla väldigt tungt i relation till vad andra går igenom. En frostig relation till pappan likställs med att ha flytt från krig eller att ha varit med om en allvarlig arbetsplatsolycka. Eventuella problem kan sopas under mattan och dämpas med en whisky innan läggdags. Utan en insikt om vad det innebär att födas med helt andra förutsättningar ställer man samma krav på andra som själv. Sopa problemen under mattan och ta nya tag.

Som Lars Henriksson skrev i Göteborgs-Posten efter förra valet: Solidaritet är ingen åsikt, det är en insikt.

Ofärdsland är boken om motsatsen till välfärden, det är boken om ofärden. Kent Werne har gjort ett gediget arbete och beskriver väl de senaste årens utveckling. Han visar på hur det finns en logik i politiken, en uträknad tanke om vad reformerna ska leda till. Det är en viktig poäng att göra i en tid där politiska reformer och deras effekter framställs som fragmentariska och, näst intill, slumpmässiga.

Kent Werne poängterar också att arbetslinjen inte är något nytt fenomen, det har alltid funnits en idé om att alla ska arbeta. Vad som är nytt är dels skrotandet av den solidariska idén om att ge stöd till dem som behöver det, en solidaritet som i boken benämns understödslinjen, och dels att den nya arbetslinjen inte är tänkt att skapa jobb åt alla.

Ofärdsland är en bok om hur människor slås ut som ett led i att skapa en ”stabil ekonomi” och hur den utslagningen rationaliseras och normaliseras genom ett alltmer individualiserat samhälle. Boken är uppdelad i fem kapitel som alla går igenom en aspekt av arbetslinjens logik. Det är industrins nedläggning, behovet av att sälja sig själv, rehabiliteringsskedjan, den ekonomiska människan och de samhälleliga konsekvenserna i form av ojämlikhet som kan ses som slutstationen för arbetslinjen.

En sådan här bok borde ha varit en viktig faktor under valrörelsen, men socialpolitiken och utförsäkringarna har varit marginella frågor. Kristdemokraterna har pratat om hur de menar att vi alla har olika behov och därför måste få forma våra egna alternativ och lösningar på de behoven. De flesta skulle nog säga att det är ganska fastställt vid det här laget att vi har vissa grundläggande behov gemensamt. Vi behöver alla tak över huvudet och mat på bordet. Det borde därför inte vara upp till varje individs olika förutsättningar att uppnå de behoven, de borde vara tryggade gemensamt. En sådan, en understödslinje, har enligt Kent Werne varit en del av svensk politik men har i dag bytts ut, eller snarare tagits bort, till förmån för just individens ”egen kraft”. Så långt har omsvängningen i människosynen gått.

För en som är anställd i skolan blir kopplingen mellan en skiftning i människosyn, borttagandet av understödslinjen och de skolreformer som startade på 1990-talet tydliga. Det har varit en lång process från att se problem som strukturella och något som behöver lösas genom individuell anpassning åt varje elev till att vara individuella problem kopplade till den enskilda eleven.

I skolan vet vi att det finns tydliga kopplingar mellan utbildningsnivå hos föräldrarna och hur väl eleven klarar sig i skolan. Det sociala arvet är ett typiskt strukturellt problem som kan åtgärdas individuellt men endast om man ser strukturen bakom. För att skolan ska vara kompensatorisk krävs det att den har resurserna för att kompensera. Så är det inte i dag. När elevens svårigheter inte går att komma runt på grund av resursbrist hamnar skulden lätt på eleven. Det förefaller lättare att omedvetet lägga skulden där, då det uppfattas som oöverkomligt att förändra skolsystemet eller för den delen samhället i grunden. För att generalisera ytterligare blir den lättaste utvägen att gå tillbaka till ett välbekant scenario där eleven ska straffas till lydnad. Dörrar ska stängas vid för sen ankomst, mobiltelefoner beslagtas och ordningsbetyg införas.

Bo Hejlskov Elvén är en psykolog som främst arbetar mot institutioner och skolor med handledning i att bemöta elever med ett ”problemskapande beteende”. Han har en uppsättning principer som han har samlat från andras forskning i, bland annat, neuropsykiatri och psykologi. Principer som i korthet kan sammanfattas som ett förtroende för att människor gör så gott de kan. Forskningen han stödjer sig på säger att människor är mer kreativa utan löften om ersättning och att straff är verkningslöst för att få någon att ändra sitt beteende. I experiment där man har registrerat hjärnaktivitet hos barn som får skäll har man sett att det inte händer någonting hos de barnen. De lär sig med andra ord ingenting av att få skäll.

Hos vuxna som är vana att lyckas kan kritik ha en viss effekt men hos vuxna som är vana att misslyckas är resultatet liknande det hos barn. I skolan finns en alltför ofta återkommande reaktion på elever som inte går på lektionerna och det är att de behöver ”märka konsekvenserna av sitt handlande” och ”förstå att det är på allvar”. Detta trots de studier som visar på bristen på effekt av ett sådant förhållningssätt.

Utan jämförelse i övrigt går samma inställning igen i synen mot arbetslösa och sjuka. Omsvängningen skedde innan alliansen kom till makten men även där har skiftet i synsättet på hjälpbehövande accelererat de senaste åtta åren. Den hårdare attityden har visat sig vara verkningslös även mot arbetslösa och sjuka. Att straffas genom sänkt ersättning eller genom att hamna i Fas 3 skapar inte fler jobb. Men det är ju inte heller vitsen med den valda politiken, något som även tydliggörs i Ofärdsland.

Kent Werne går förtjänstfullt igenom ett begrepp som de senaste veckorna återigen har börjat dyka upp i media, jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslösheten är den procent av arbetslöshet vi anses behöva för att inte inflationen ska skena iväg, och är en ekonomisk hypotes som formulerades av Milton Friedman. Från början sågs det som en fixerad procent, men då empirin inte gett något stöd för det, anses jämviktsarbetslösheten numera variera över tid.

Det viktiga i boken är egentligen inte exakt hur de nationalekonomiska teorierna ser ut. Det Kent Werne lägger nästan lika mycket fokus på är att förklara varför de teorierna inte är det viktiga. Boken ger en bra sågning av den överdrivna tilltron till nationalekonomin som vetenskap trots att ingen empiri egentligen finns. Släpper man idén om nationalekonomin som analysmodell så kan man i stället ta in reformernas verkliga effekt. Cancersjuka som måste gå till arbetsförmedlingen och som utförsäkras, arbetslösa som låses fast i att utföra meningslösa uppgifter med en ersättning som knappt går att leva på och anställda inom socialtjänst och arbetsförmedling som mår allt sämre av den omöjliga arbetssituationen.

De senaste åren och med en ökad frekvens inför valet har det också kommit fram historier om hur arbetslinjen har slagit mot människor. Det är berättelser om en inhuman sjukförsäkring och medarbetare på Försäkringskassan som framstår som onda. Det finns en hel del bloggar och folk har skrivit texter som har delats flitigt på Facebook och i kvällspressen. Det är viktiga berättelser som visar baksidan av Reinfeldts och Borgs ord om att ”bryta utanförskapet.” Berättelserna visar att det politiken har skapat är ett utanförskap för dem som inte hade behövt befinna sig där.

Berättelserna skulle kunna visa upp ett samhälle där strukturerna är rigida och inhumana men i stället får de bli exempel på där något gått snett. De enskilda historierna lyfts fram som skandaler och blir en motsvarighet till ”det enskilda rötägget”. Även i Kent Wernes bok återkommer dessa berättelser. De mänskliga inslagen är en av styrkorna med Ofärdsland. Här får berättandet ta tid. Det är sympatiskt att ”de vanliga arbetssökande” får ta plats. Att de får berätta sin historia. Den vardagliga historien, utan övriga skandaler mer än politiken de har drabbats av. Varje berättelse kopplas till temat i kapitlet och vävs på så sätt in i den röda tråden som är arbetslinjen. Berättelserna får tjäna som exempel för ett havererat system i stället för att stå på egna ben. Deras sammanhang ger alla enskilda historier en styrka som de vanligtvis förvägras.

Det är sammantaget en bok som jag saknade i valrörelsen och där dess frånvaro är symptomatisk för hur den politiska diskursen ser ut i dag.

Kent Wernes bok kommer dock fortfarande att vara aktuell trots att valrörelsen är över. Chansen att vi ser en svängning i politiken de närmaste åren är inte stor. Alliansens politiska perspektiv har blivit en självuppfyllande profetia där människosynen blivit ett resultat av deras politik såväl som den har varit ett medel för att driva igenom skiftet i samhällssynen. De har gjort sitt bästa för att vi alla ska gå genom livet med en världsbild värdig ett gäng ungmoderater och de har lyckats alltför bra med den ambitionen.

Snedvridningen av människosynen och bristen på solidaritet och gemenskap är ett politiskt arv som det kommer att ta en lång tid att göra upp med. Jag läser analyser av framstående socialdemokrater som pratar om hur människan gör det mest rationella utifrån givna förutsättningar. En nyansskillnad som inte riktigt döljer den under­liggande liberala infärgningen.

Som motvikt till den ekonomiska människan vänder jag mig i stället till Hejlskov igen. ”Människan gör det mest begripliga i varje situation.” Även där en nyansskillnad men en skillnad som antyder en skiftning från egenintresse till en möjlighet att styras av andra motiv. Där vad som är det begripliga att göra avgörs i varje stund och kommer att skifta beroende på relationer och erfarenheter.

Att samarbeta med dem som har liknande intressen som en själv är exempelvis begripligt när det finns något konkret att kämpa för. Att vinna ihop är det som skapar förståelse för vikten av att kämpa ihop.

Det är också ett av de få problemen med Kent Wernes bok, det saknas en vision och en beskrivning av motstånd. Det är inget unikt för just Ofärdsland utan är en genomgående problematik i vad som kommer fram i media och litteraturen. De skildringar av skeenden vi får höra är oftast passiva, de innehåller aldrig ett motstånd mer än på ett personligt plan. Det finns en beskrivning av hur folk kämpar för att hålla näsan över vattnet men det är den individuella kampen, inom systemet för den egna situationen. Det kollektiva motståndet blir osynligt förutom inom ramen för den parlamentariska processen eller i rena välgörenhetssyften. Att tillsammans engagera sig för att få folk att rösta eller för att samla in pengar till välgörenhet kan lyftas fram som tecken på de ”goda krafter” som ändå finns i samhället. De försök till självorganisering av sjukskrivna, arbetslösa och brukare som har funnits genom åren passerar däremot tämligen obemärkt förbi. Som arbetssökande eller sjukskriven är du oftast inte särskilt resursstark. Det är ingen grupp som hörs särskilt högt i samhällsdebatten utom just i enstaka reportage där det enskilda fallet framställs som – just ett enskilt fall. En samlad kraft som tillsammans höjer rösten är alltmer sällsynt. Fackföreningarna var den rösten som lät den samlade kraften höras, men i takt med att den i mångt och mycket har tystnat som radikal röst har det varit svårare att samlas kring något. I dag samlar missnöjespartier med lätta problemformuleringar upp den rädslan och utsattheten.

Vi har en lång väg framför oss och den börjar där vi står. Den måste dock bryta våra isolerade exempel och skapa gemensamma strider, gemensamma erfarenheter och gemensamma vinster. Vi behöver börja skissa på nya linjer som tar oss vidare. Den kollektiva egoismen är i slutänden det enda som kommer att kunna sudda ut den gamla arbetslinjen. Vi måste bara skapa nya kollektiv och de kollektiven måste inkludera personerna i ofärdslandet.

 

Utanförskapens många skepnader

Sitter på tåget, lämnade Malmö för en liten halvtimme sedan, åker genom det skånska landskapet. Det påminner mycket om det landskapet jag föddes i, det landskapet jag valde att lämna.

Känner mig tom i dag, som så många andra. Inte förtvivlad, inte arg, inte förvånad utan bara tom. Det är här, i landskapet utanför tågfönstret de bor, Sverigedemokraterna. Åker förbi åkrar, små skogsdungar och en och annan kulle. Skåne har förvånansvärt många kullar när man väl tittar efter. Det är här de finns, i de små byarna och städerna mitt snabbtåg svischar förbi. Det är i kommunerna häromkring de fått upp mot 30 % i riksdagsvalet.

Jag är uppvuxen på landet. I ett landskap inte olikt detta, lite mer backigt, lite annan skog, det är skillnaden. Har tänkt mycket på byn jag växte upp i. Den blev aldrig mitt hem, så jag kan inte kalla den min hemby. Men landskapet, åkrarna och skogarna bjuder ändå på en sorts hemlängtan som i tanken för mig dit.

Mina förälder var väl någon sorts gröna vågare som flyttade ut på landet och blev lärare i en liten by mitt ute i ingenstans. En liten by nära där deras kamrater och konstnärsvänner slagit sig ner. Min mamma hittade aldrig hem där ute på landet. Hon längtade till stan, en längtan hennes fyra barn ärvde. Vi är alla stadsbor nu, även mina förälder. Vi har hittat våra hem i Oslo, Köpenhamn, Linköping och Malmö.

Jag lever i staden, jag har levt på landet, vet att det inte är för mig. Vet att det är mysigt att gå på skogspromenader, att kanske plocka svamp. Sen vill jag hem och höra trafiken vagga mig till sömns. Jag bor i de kvarter där jag känner mig som mest hemma i hela Norden. Vet att Möllan i Malmö är så nära min drömstad jag kan komma i denna del av världen, att jag har hittat hem.

Jag har också bott i Stockholms förorter i över 10 år. Där som i byn på landet längtade jag in till stan. Det var enkelt att åka in, bara att kliva på tunnelbanan, och det var en hel världs skillnad när jag väl klev av 20 minuter senare. Var alltid stolt över min förort, stolt Rågsvedsbo, men jag längtade in till stan, in till händelsernas centrum.

Kände mig hemma i känslan av ett vi i Rågsved, samma vi som vi ungarna i byskolan kände när vi åkte på klassresa till stan. Men också samma vetskap om att vi var utanför, att det inte var vi som räknades. Samma ”oj då, bor du där?” när jag nämnde vart jag bodde. Samma lite nedlåtande min.

Ser hur mitt Facebookflöde fylls av skämt om att det är dags att stänga tullarna, att inte släppa in fler ”bönder” i storstaden och jag blir uppriktigt ledsen. Känslan av att vara långt från maktens centrum är nog den samma om man bor i stockholmsförorten Rågsved, eller om man finns i skånska Bjuv. Reaktionen på vetskapen att man är en av de som inte räknas är olik, men känslan är den samma.

Maktlöshet kan ta sig många uttryck, kampen för att ta makten över sina liv och sin hemort likaså. Behovet av att få känna stolthet över sitt ursprung, att få bekräftelse på att man är OK.

Jag har haft turen att hitta detta i min hemstad, i mina älskade vibrerande kvarter på Möllan. Ett hem jag letat efter länge, ett hem jag både kan och får vara stolt över. Ett hem som kan visas upp på SVTs kulturprogram och kallas ”bohemiskt” eller ”kontinentalt”, men som samtidigt åtminstone inte än har gentrifierats sönder till en social och kulturell öken.

Jag undrar hur de som hittat sitt hem i Bjuv får möjlighet att beskriva sin hemort?

Vi har varit duktiga på att både stödja och vara med att skapa en känsla av stolthet i våra förorter och i våra stadsdelar. Vi organiserar oss i våra kvarter, där vi bor och lever. Vi jobbar med stadskamp, uppmanar alla att göra sin röst hörda, att krossa de barriärer som finns och att göra förorten till en integrerad del av staden. Samtidigt tittar vi med den där konstiga blicken på människor från Bjuv. ”Bor du verkligen där?”

Utanförskap kan klä sig i många skepnader, gemenskap likaså. Bjuv och Rågsved har allt att vinna på att alliera sig med varandra. Mina kamrater, jag ber er, låt oss åtminstone inte krossa möjligheten att det skall kunna hända,

 

Hanna Höie

En kalkylerad risk

Jag har tvekat fram och tillbaks om hur jag skulle skriva detta. Har tänkt att jag borde läsa på, skaffa fram statistisk, gräva i Region Skånes olika beslut. Men jag har inte kommit till skott. Precis som att det tog mig över ett år att anmäla min egen förlossning till Socialstyrelsen.

Numera är det Inspektionen för vård och omsorg, IVO som ansvarar för statens inspektion av vården. När de skickade ut handlingar som inkommit i mitt ärende var jag bortrest och hann inte hämta ut brevet innan de gick i retur. Det tog mig nästan sex månader att skicka ett mail och fråga om de kunde skicka brevet igen.

Har funderat på varför det är så. Varför det har tagit så lång tid. Varför jag väntade ett helt år med att anmäla, trots att sjukvårdspersonal uppmanat mig att göra det. Varför det har tagit mig ett halvår att skicka ett mail om att jag gärna vill se mina egna papper. Varför jag inte har skrivit den här texten före nu.

Jag tror det är för att jag skäms. Inte på det där aktiva sättet som efter att jag har blivit onödigt arg på mitt barn, eller när jag har varit taskig mot min sambo. Jag vet att jag inte har gjort något fel, att jag inte behöver skämmas, men det ligger inbyggd i mig. Jag har som alla andra kvinnor fostrats till att skämmas över det som har med min kropp att göra. Fostrats in i att vi inte skall berätta om våra kroppar, särskilt inte våra underliv. Jag skäms för att det handlar om något så intimt som när jag födde mitt barn.

Jag skäms på grund av alla myter som omger förlossningar, att det skall vara något naturligt. Att våra kroppar instinktivt skall veta vad de skall göra. Min kropp var en av de kroppar som inte klarade av förlossningen, en av de kroppar som hade dött utan medicinsk hjälp. Jag har aldrig varit så onaturlig, medicinerad och drogad som under min förlossning, och jag skäms.

Förra veckan hämtade jag ut mina papper, och nu måste jag skriva den här texten som jag dragit ut på så länge. Nu får jag skriva den utan att ha kollat upp statistik över hur många kvinnor som skulle kunna berätta en liknande historia, eller att hänvisa till när och hur beslut om antal vårdplatser fattats.

Nu får jag skämmas offentligt, för skämmas gör jag, och hoppas i det tysta att denna text kommer att drunkna i flodvågen av inlägg på små bloggar och att ingen kommer att läsa, att ingen kommer att minnas. Men jag måste skriva eftersom det inte får fortsätta såhär. Svensk förlossningsvård får inte haverera totalt. Vi måste kunna föda våra barn utan att riskera vår hälsa, utan att riskera våra barns liv.

Min förlossning började med att mitt vatten gick tidigt på morgonen den 20 november 2011. Äntligen, jag var då 14 dagar över tiden och tro mig, jag var redo! Jag ringde in och fick en tid till för kontroll under förmiddagen. På kontrollen fick jag veta att mitt vatten inte hade gått, att det som jag beskrev rann var rikliga flytningar. Nån läkare kollade mitt fostervatten i mikroskop. Inga kristaller som det tydligen skall finnas där. Jag skickades hem, trots att vätskan som samlades i min binda började visa en svag, grön färg. – För er som inte vet, grönt fostervatten betyder att barnet är stressad, och bajsar i vattnet.

Bor nära sjukhuset, så vi promenerade. På vägen hem rann vattnet genom min binda. Den hade jag fått på sjukhuset, så det var inte någon ultra light slim variant direkt, och hela byxan blev blöt. Jag ringde Kvinnokliniken igen. Nej, de var säkra på att mitt vatten inte gått, att jag skulle vänta hemma.

Gick och lade mig, vaknade med feber och huvudvärk, ringde in igen. Nejdå, ingen fara. Jag var nog bara lite förkyld. Fick besked om att ta lite febernedsättande. Sade till att jag vet att vattnet gått, sa att jag sitter på toaletten och det låter som jag kissar. Nej, det är bara rikliga flytningar var svaret. Somnade om, sjuk som jag var.

När jag vaknade igen var jag riktigt, riktigt sjuk. Febern var över 38. Tog febernedsättande igen. Gick ut i badrummet och tittade i bindan. Mitt fostervatten såg ut som ärtsoppa, och det var helt stilla i magen. Mitt barn sparkade inte där inne. Ringde in igen, fick komma in. Vi hoppade in i en taxi. Resan tog max fem minuter, men det är nog den längste resan jag varit på i hela mitt liv. Minuterna innan de hann koppla på manicken på magen och jag kunde höra hjärtljud där inne varade en evighet.

Blev inlagd och fick antibiotika. Fick det intravenöst och i pillerform, massor av olika piller och dropp. Vid något tillfälle frågade jag vad jag fick antibiotika mot – ”allt” var svaret jag fick. Låg med antibiotikan över natten. Nästa förmiddag sattes förlossningen i gång. Behöver inte berätta mer om den än att feberfrossa och värkarbete inte är att rekommendera. Minns som tur är inte så mycket av det dygnet annat än att jag blev helt klarvaken när det tidigt på morgonen den 22 november var dags att krysta ut mitt barn. Fattade att de var bekymrade över hjärtrytmen och att det var bråttom. Hörde hur de oroligt mumlade där nere mellan mina ben, minns hur det stod ett barnläkarteam i dörren och hur de drog med sugklockan och hur jag fattade att jag skulle ta i, att jag bokstavligen skulle krysta för livet.

Minns mitt barns första ljud, lättnaden över att han kom ut i levande, att han till och med verkade frisk. Lyckan över att äntligen få träffa honom. Läkaren stannade kvar och sydde länge. Frågade honom vid något tillfälle hur illa det var. ”Tänk inte på det nu” svarade han, ”fokusera på ditt barn” Och det gjorde jag, en sån lycka!

Hade tur, sprack till ändtarmen, men inte hela vägen igenom. Jag kan bajsa normalt, det gör inte heller ont. Slidan känns bra igen. Det tog nästan två år, men nu känns den ungefär som den gjorde innan. Är sjukt glad millimetrarna var på min sida. Ännu gladare är jag att mitt barn var, och är frisk. Han hade sekunderna på sin sida. Vet att inte alla har det så.

Någonstans har jag tröstat mig med att medicinska felbedömningar kan alla göra, även läkare måste få göra fel. Har stört mig mer på att de inte trodde mig och lyssnade på vad jag sade. Har förklarat det med hur jag brukar bli när det verkligen är kris. Att tiden liksom stannar för mig, att jag blir så lugn som aldrig annars, får fullständigt tunnelseende och fokuserar. Jag verkar inte alls rädd när det är kris, på riktigt. Det kan vara lätt att inte förstå hur illa det är om man pratar med mig då, jag klarar inte av att förmedla min rädsla. Har tänkt att dom missuppfattade mig. Tänkte också att jag låg på sjukhuset över natten och morgonen innan de satte igång min förlossning eftersom de ville få infektionen under kontroll.

Sen hämtade jag ut mina papper. Kvinnoklinikens chef svarar på min kritik. Kommentarer som, ”det är förstås inte bra…” och ”borde ha bett patienten komma in för en förnyad undersökning….” fyller det två sidor långa svaret. Det som får det att svartna för mina ögon är meningarna ”Enligt våra riktlinjer borde man dock satt igång förlossningen redan på kvällen för att minska risken för att en infektion i livmodern skulle påverka mor eller barn. På grund av platsbrist på förlossningsavdelningen väntade man med detta till nästföljande morgon”.

Även när jag väl lyckats tjata mig in på sjukhuset fick vi ligga där och vänta, visserligen med antibiotika, men ändå. Där fick mitt stressade barn simma runt i sitt eget bajs i min infekterade livmoder 10 timmar extra eftersom det var platsbrist på förlossningen. Efter att de missbedömt mig medicinskt, vägrat lyssna på mig som patient lät de oss ligga där utan den behandlingen vi behövde eftersom det var platsbrist på förlossningen.

Jag har också goda minner av min förlossning och vistelse på sjukhuset. Mitt barn förstås, och att personalen var fantastisk. Jag låg rätt länge, över en vecka blev det totalt, så jag hann träffa många. Ni skall veta att jag inte är och har aldrig varit, inte en enda sekund, arg på någon av er. Minns också att den ena barnmorskorna som svarade i telefon när jag ringde en av gångerna kom och tittade till mig lite extra. Hon sade förlåt. Vet inte om jag lyckades svara. Men jag är inte arg. Nu mer än någonsin förstår jag att om det hade funnits platser hade jag fått komma in. Nu mer än någonsin vet jag att ni inte haft nått val. Att det var så fullt precis den dagen jag skulle föda.

Jag vet att beslutet att utsätta mig och mitt barn för fara fattades någon annanstans, under något budgetmöte för Region Skåne, i något beslut om antal vårdplatser på Kvinnokliniken.

Jag önskar att jag inte hämtat ut papperna. Att jag åtminstone skulle ha en gnutta förtroende kvar. Jag skulle önska att jag fortfarande kunde skylla det på stressad vårdpersonal som inte hinner med att lyssna på sina patienter. Men det kan jag inte längre.  Jag vet nu att man tar en kalkylerad risk, det här räcker pengarna till, inte mer. Att någon hamnar på fel sida kalkylen är beklagligt, men inte värt att höja skatten för. Det är dyrt att ha tomma vårdplatser. Det är dyrt att garantera att alla kan få plats att föda när det kommer en topp. Risken att vi kanske inte skulle klara oss var uträknad, budgeterad.

Jag skulle önska jag kunde tänka tanken att mitt barn kanske skulle få ett syskon utan att känna paniken i halsgropen. Utan att fundera på om jag kan ta ut föräldraledigt lite tidigare och flytta till Norge ett tag och föda där? Jag skulle önska att jag kunde säga att det är bättre nu. Det var dåligt ett tag, men vi tog tag i det och riskerar inte längre patientsäkerhet för att spara personalkostnader och vårdplatser. Men jag vet att det är tvärt om. Jag vet att det är svårare att få personal och oftare fullt nu än det var när jag fick mitt barn i november 2011.

Jag vet också att jag hade en fantastisk tur. Det gick bra, vi klarade oss! Jag vet att vi är många som gått genom detta, som drabbats av vårdens besparingar. Jag vet att det går illa för många. Få dör, men många skadas. Många underliv förstörs, många barn får skador för livet. Jag vet också att många kvinnor som haft svåra förlossningar skäms, precis som jag.

Men vi måste börja berätta, berätta om hur deras kalkylerade risker kan mätas i våra barns liv. Hur besparingar kan räknas i våra sargade underliv. Vi måste berätta vad syrebrist kan göra med ett spädbarns hjärna, hur deras besparingar på några minuter kan ändra förutsättningarna för ett helt liv. Vi måste börja berätta om att inte våga ha sex på grund av smärtan. Vad det gör med en människa att inte kunna styra när hon måste bajsa.

Vi måste sluta skämmas över detta som inte är vårt fel. Vi måste kräva att företrädarna för våra landsting skall skämmas i stället. Skämmas hela vägen till skattehöjningar och satsningar på kvinnors och barns hälsa.

 

Hanna Höie

Alliansen har nått sina mål

För ett år sedan ställde jag i en krönika en fråga till den borgerliga regeringsalliansen. Jag undrade om de var nöjda med hur deras reformer slog ut i praktiken. Om utvecklingen vi såg var det medvetna resultatet av deras politik eller om de helt enkelt är så inkompetenta att de inte förstår bättre?

Situationen har inte förändrats till det bättre under året som har gått. Den snabba privatiseringen och överförandet av allmänna medel till privata fickor har fortsatt.

Socialarbetare går ut och larmar om den akuta situationen inom socialtjänsten. Vårdarbetare gör detsamma. Båda yrkesgrupperna varnar för att folk dör på grund av bristen på resurser. Skolan visar sämre resultat för varje år som går. Självmordsförsöken bland unga ökar. Andelen relativt fattiga har ökat i Sverige och arbetslösheten fortsätter att stiga. Frågan är fortfarande högst aktuell då inget har förändrats i alliansens politik.

Alliansen svarade så klart inte på frågan som ju också var en retorisk sådan. För ett par veckor sedan kom dock något som kunde ge en ledtråd till deras inställning till sina egna resultat. De släppte tårtfilmen. För er som inte har sett alliansens tårtfilm så går den i korthet ut på att två olika jordgubbstårtor får representera alliansen respektive oppositionen.

Oppositionens tårta byts under filmen ut till hälften till en smörgåstårta, den blir även jättedyr, mindre och får ketchup på sig. För man vet ju aldrig med de rödgröna. Alliansens tårta däremot är rakt igenom hela filmen en mumsig, gräddig jordgubbstårta. Budskapet är: ”Vi håller vad vi lovar”.

Det är så klart en rakt igenom pinsam reklamfilm som tydligt visar på bristen på nya idéer hos en koalition lika härsken som grädden på tårtorna efter femtonde tagningen. En sak gör dock tårtfilmen bra, den ger ett svar på min ursprungliga fråga.
Svaret är att alliansen på fullaste allvar menar att de driver en lyckad politik och är stolta över att de genomför vad de har föresatt sig att genomföra. Det blir inte mycket bättre av att läsa alliansens pressmeddelande från i juni i år där de listar vilka bra saker de har gjort de senaste fyra åren.

Det hör väl till politikertugget att sälja in sin egen politik, men att så flagrant undvika att bemöta reella problem som borde vara omöjliga att blunda för är på gränsen till hånfullt mot dem som upplever försämringarna i vardagen.
Uppenbarligen anser inte alliansen att det är några problem värda att bemöta.

Det handlar med andra ord inte om oförutsedda resultat av en välmenande men tafflig politik. Det vi ser är uppnådda mål i en genomtänkt strategi. Det är fyra partier som stolt deklarerar att de lever upp till sina löften. Frågan är bara: Vilka löften och till vem?

Tydligt är att löftena inte gäller ett samhälle där klassklyftorna minskar, där stressen på arbetsplatserna minskar och där hela folkets välbefinnande står i centrum. I stället är nog gräddtårtan tänkt att representera den billiga arbetskraften som alliansen skapar genom sina politiska reformer.

En tårta till de redan bemedlade med löften om fortsatt vinst.

DE TOMMA GESTERNAS POLITIK

”Det här är ett allvarligt samhällsproblem som jag vid flera tillfällen markerat mot.” Fredrik Reinfeldt gick ut hårt efter att de kvinnliga fotbollslandslagsspelarna mötts av en våg av hat på internet efter sin första match. Det är så klart glädjande att ledande politiker uttalar sig mot kvinnohatet i samhället. Det är mindre glädjande att den här typen av markeringar endast görs när det samtidigt är möjligt att avpolitisera händelserna. En markering av den här typen riktas sällan mot grunderna till problemet utan endast mot symptomen.Det har gått två år sedan terroristdådet på Utøya. Då var Reinfeldts reaktion att, trots det uppenbara politiska motivet, peka ut förövaren som ”en ensam galning”. Dådet sågs inte som en del av en fascistisk rörelse utan endast som en isolerad händelse.

De två händelserna är på ytan vitt skilda. I Utøya blev 77 personer dödade, mestadels barn och ungdomar. 77 personer som dog på grund av sina politiska åsikter. Reaktionerna efter fotbollsmatchen var å sin sida en verbal uppvisning av det kvinnohat som verkar ligga latent hos så många män. Vid en närmare anblick blir dock likheterna tydligare. Rädslan och hatet är i båda fallen drivkraften bakom handlingarna. En rädsla för att bli undanskuffad, fråntagen sina privilegier eller fråntagen chansen att någonsin skaffa några. Detta i kombination med det faktum att de egna privilegierna alltid finns på bekostnad av någon annan leder till en farlig världsbild där hatet mot de potentiella hoten frodas.

Det som ger den här världsbilden bränsle är den politik som syftar till att skapa ett tvåtredjedelssamhälle. Ett samhälle där vi ska konkurrera över den begränsade mängden platser i hängmattan. Så länge kvinnodominerande yrken avlönas lägre och så länge tjejer som spelar fotboll får göra det på sämre villkor än män kommer kvinnor att värderas lägre. Så länge män uppmuntras till att skapa sig fritid på kvinnors bekostnad med ursäkten att ”vi är olika” kommer samma män att hotas av de kvinnor som bryter mot olikheten. Det blir därför viktigt för Reinfeldt att gå ut och markera mot näthatet mot kvinnor för att dölja det faktum att det är den egna politiken som göder trollen. Alla är emot kvinnohat i teorin så politiskt är det ett helt ofarligt uttalande. Hade däremot hatet riktats mot en feministisk grupp som jobbade för att komma åt hatets rötter hade ingen markering kommit.

Av samma skäl kommer inte Reinfeldt att markera mot attentat mot vänsteraktivister med hänvisning till attentatets politiska motiv. En sådan markering skulle ge ett politiskt erkännande till dem som vill ändra den politiska kursen. För Reinfeldt är det tydligen inte värt att riskera de egna privilegierna för chansen att på allvar motverka det ”allvarliga samhällsproblem” som han bekymrar sig för.På söndag spelas EM-finalen inför fulla läktare, asylstafetten fortsätter sin vandring mot Stockholm, i Norge fortsätter många av de överlevande att arbeta politiskt för just de värderingar som Breivik hatade och runt om i världen finns alla vi som kämpar för ett jämlikt och solidariskt samhälle. Det är i slutändan viktigare än alla Reinfeldts uttalanden.

Cecilia Höglund

Först publicerad i Arbetaren 24 juli 2013

VAD INGET ROSÉVIN KAN SLÄCKA

Almedalsveckan är avslutad för det här året och flertalet små ideella organisationer åker hem med en rejält magrare kassa. Artikel på artikel tar upp frågan huruvida journalisters rosépimplande med politiker är skadligt eller ej för demokratin. De journalister som försvarar fenomenet menar att närheten till politikerna är unik för Sverige och att det politiska öppna samtalet är viktigt. Kritiker menar att förtroligheten riskerar att hindra journalisterna från att granska dem som de kvällen innan sjungit allsång med.

Per Gudmundson pekar på en annan fråga kring årets politikervecka. I en ledare (SvD den 5 juli) tittar han tillbaka på den forna Alternativveckan och, något raljerande, konstaterar han att de ämnen som förr var förbehållet ”haschtomtarna i alternativrörelsen” nu dominerar debatten i Almedalen.Gudmundson menar att det därför inte längre finns något behov av en alternativ vecka.
Det finns ett problem med en sådan analys. Ett problem som går igen i de flesta av de analyser av Almedalsveckans vara eller inte vara som pliktskyldigast görs varje år. Den politiska praktiken i de analyserna börjar och slutar med det politiska samtalet. På Alternativveckan fördes också politiska samtal. Det anordnades seminarier om utbildningspolitik, asylfrågor och flertalet övriga ämnen som till sitt innehåll inte skilde sig så mycket i beskrivning från det som behandlades på den ”officiella” Almedalsveckan. Det var ofta forskare eller, annars, på annat sätt väl insatta personer i frågan som höll i diskussionerna. Men viktigare ändå var att det pratades politisk praktik. Folk delade med sig av sina erfarenheter av att organisera sig på sin arbetsplats eller där man bor. För det finns en praktik bortom samtalet. En praktik som uppstår ur ett direkt behov.
Samtidigt som Almedalsveckan pågick blossade en nyligen avslutad konflikt upp och en annan avslutades. På Öresundstågen beslutade huvudskyddsombudet om skyddsstopp på grund av underbemanning. Detta samtidigt som entreprenören Veolia återigen har varslat 95 personer. På Aleris vårdföretag kom man fram till en överenskommelse innan personalen gick ut i strejk. Båda är exempel på det akuta behovet av en förbättrad arbetsmiljö. Båda är exempel på när det akuta behovet leder till handling. Båda är också exempel på när det har funnits en bra spridning av information kring konflikten och hur det har lett till stort intresse och stöd till de berörda arbetarna. Det är en praktik som inte så ofta ryms inom ramen för det politiska samtalet i Almedalen, om det inte handlar om hur den praktiken skall försvåras. Seminarier om arbetsrätt handlar om samtal och förutsägbarhet, inte hur de berörda arbetarna kan göra för att själva ta konflikten. Så nej, behovet av alternativ har inte försvunnit – men finns det utrymme under Almedalsveckan för de alternativen?  Stockholms och Karlstads lokala samorganisationer av SAC Syndikalisterna ställde Aleris och dess ägare Investor mot väggen genom att informera seminariebesökarna om det lagda strejkvarslet. En form av lobbyism som låter det politiska samtalet och den politiska praktiken mötas.

I det mötet uppstår det gnistor som inget rosévin kan släcka.

Cecilia Höglund

Först publicerad i Arbetaren 10 Juli

http://arbetaren.se/artiklar/vad-inget-rosevin-kan-slacka/

Ett parti utan örat mot marken

”Glöm inte var det var vi började.
Glöm inte vart det var vi skulle. Vi minns och vi är trötta på att vänta. Nu går vi utan er.”
Jenny Wrangborg

Den senaste veckan har en grupp jurister och juridikstuderande tillsammans med andra frivilliga suttit och gått igenom grunder för att eventuellt kunna överklaga fullmäktigebeslutet i Botkyrka utanför Stockholm att sälja ut 1 300 lägenheter. En överklagan för hur rösträknandet för kravet på folkomröstning gick till har redan skickats in. Det är svårt att få igenom en överklagan av den här typen då det finns en lång politisk tradition av att politiska beslut inte kan prövas juridiskt på grundval av hur lämpliga de är. Vi har inte ansett det vara juristers sak att överpröva folkvalda politikers beslut baserat på innehåll utan endast på ifall beslutet har gått rätt till. Politiker ska, anser vi, ha ett egenintresse av att lyssna till vad folket säger.

Socialdemokraterna har alltid sett sig själva som ett gräsrotsparti som har en stark folkrörelse i ryggen. Tidigare gånger som de har hamnat i opposition har de lyckats komma åter till regeringsmakten. Delvis genom att spela på just den bilden av sig själva. Nu befinner sig socialdemokraterna i opposition för andra valperioden på raken i ett samhälle i stilla uppror. Nya folkrörelser formeras kring angelägna vardagskrav. Folk börjar sätta ned foten mot privatiseringar i välfärden, utförsäljningar av allmännyttan och den offentliga sektorns utarmning som börjar bli en fara för personal och för oss som nyttjar den. Trots att nyliberalismen säljs in som den enda vägens politik går folk sina egna vägar. Ett gräsrotsparti värt namnet hade i det här läget redan haft örat mot marken för att höra vart de går.

Alby inte till salu har gjort allt rätt enligt den demokratiska modellen. De tog reda på fakta kring beslutet, de informerade sig om hur en beslutsprocess kan påverkas och de stod i otaliga timmar och samlade namnunderskrifter för att göra sina röster hörda. De som är engagerade är boende i området. Fler har kommit till under arbetets gång och de lär sig under tiden från dem som har varit med längre. Folkbildning och folkrörelse i en klassisk tappning. Något som, enligt dem själva, är socialdemokratins ryggrad.

I Botkyrka är dock inte sossarna i opposition. Där finns det inget intresse av folkrörelser. Skiftet från ett folkrörelseparti till ett maktparti kan inte bli tydligare. Talen om demokrati och deltagande sparas till valkampanjen. En valkampanj som inför valet 2014 kommer att ledas av Jan Larsson. Jan Larson lämnade i dagarna sitt jobb på Nordea och har tidigare arbetat på managementkonsultbolaget McKinsey & Company efter att han lämnade partiledningen 2007. Det är en utnämning som säger att vi kommer ha en valkampanj utan krav på stopplag mot utförsäljning av allmännyttan. Inte heller kommer den innehålla ett förbud mot vinster i välfärden, trots att det är vad en majoritet av befolkningen vill ha. Men varför ska makten lyssna på folket om makten anser sig vara folket?

Problemet med att inte lägga örat mot marken är dock att man inte hör att folket går.