Ett kön i kön.

Den här texten[1] på Sverige.PK är en av de texter som bäst lyfter fram de faror som finns med att förlora sig för mycket i ett identitetspolitiskt perspektiv.  Liknelsen där vi alla står i en kö för att ta oss in till ett utrymme med begränsade platser är väldigt pedagogiskt. Man kan lätt se konkurrensen vi befinner oss i och att vi fostras till att slåss med varandra med de medel vi har, allt för en plats längre fram i kön. Den visar det på det fundamentala behovet av att ifrågasätta själva kösystemet.

Det är även en väldigt tilltalande tankemodell att göra skillnad på ”makt över” hela kösystemet och ”makt att” själv kunna röra sig friare inom kön. Samtidigt som det ger en bra tankemodell så uppstår här samtidigt ett problem med texten, eller snarare det här: det öppnas för tolkningar av texten som leder till en förskjutning i fokus. Nina Björk gör, till viss del, just den förskjutningen i sin text ”Ingen makt är större än den ekonomiska makten” när hon helt fokuserar på det rent ekonomiska.[2] Det finns en fara i att fastna i en bild där arbete endast blir arbete om det är direkt vinstskapande. Eller snarare där fritid, som motsats till arbete, blir all tid som är utanför det formella lönearbetet. Med en sådan definition kommer helt plötsligt massvis av kvinnor få mycket mer fritid utan att de nog skulle instämma i det själva. Det är det som är farligt med den här förskjutningen, medveten eller ej. Den riskerar att ogiltigförklara  mängder av kvinnors högst reella upplevelser av att ”arbeta mer” än sin partner, att ha mindre fritid. Insocialisering i stereotypa könsroller som leder till högst materiella resultat i form av en skev arbetsdelning.[3]

Till alla som nu argumenterar mot identitetspolitiken, och hävdar att den ensidigt fokuserar på ”makten att” vill vi ställa  frågan: är det ett fritt val att kunna fokusera på att ta ”makt över”  ekonomin? I synnerhet för de som inte ens har ”makt att” få sina egna kroppar och ekonomier att hålla ihop på grund av kösystemets privilegier. Samma privilegier som återskapar den låg- och oavlönade arbetskraft som bär det ekonomiska systemet, och samma privilegier som gör att somliga inte känner ett lika stort behov av att varken störta kösystemet eller det kapitalistiska systemet lika mycket som vissa andra, förförda av relativa privilegier som utnyttjas i kön.

För om vi köper premissen att endast ägandet är vad som ger någon ”makt över” så missar vi vad privilegierna i sin tur leder till. ”Att ”vara priviligierad”  handlar om mer än att uppnå social rörlighet”. Det handlar om att kunna sitta ner i kön  medan någon annan hämtar mat åt en. Det handlar om att få mer. Det handlar inte bara om att en vit heterosexuell man kan ha ”makt att” själv avancera snabbare i kön utan att ha ”makt över” själva kösystemet. Det handlar också om att han kan ha ”makt över” andra människor i samma kö. Det skapas en kö som splittrar oss i särintressen och försvårar en gemensam kamp. Att endast förstå privilegier i form av social rörlighet inom ett ekonomiskt system gör att man missar viktiga aspekter av varför vi står kvar här och trampar i otakt.

Klassolidariteten är nämligen inte alltid så solidarisk, och för oss i kön kan det ofta vara mycket mer logiskt att solidarisera oss med en liten del av de vi köar tillsammans med. De som sitter ner kanske inte fattar hur ont det gör i benen att stå efter ett tag, att de behöver dela med sig av sittplatser och mat. De som tvingas stå ser naturligt nog de som sitter som en närmare  fiende än dörrvakterna långt där framme. Gång på gång har också historien visat oss att de som finns längre fram i kön hellre skyddar sina egna  intressen än att försöka få med de längre bak att göra motstånd. Som den manliga delen av fackföreningsrörelsen som gång på gång genom över  hundra år valt att prioritera sin egen position framför att solidarisera  sig med kvinnor och stärka deras position gentemot arbetsköpare. Eller som den vita arbetarrörelsen som gång på gång (som tur är med några undantag) valt att klassolidariteten endast skall gälla ”svenskar”. Hur kvinnor med den ekonomiska potentialen solidariserar sig med sina partners för att behålla husfriden och istället tvingar andra kvinnor att ta den smällen genom exempelvis RUT.

Att göra revolt och förstöra kön är något vi måste göra tillsammans. Löftet om hur bra det kommer bli när vi väl är på  insidan måste därför tilltala tillräckligt många. De som sitter ner i  kön medan andra hämtar mat åt dom är inte intresserade av att förlora sina sittplatser eller dela med sig av pizzan. De som hämtar maten har  inget att vinna på att tillsammans med de sittande omkullkasta kön. De kommer fortfarande få springa fram och tillbaks till gatuköket även  efter att de kommit in på klubben. Kapitalismen är beroende av kösystemets logik men att ha makt över en annan människa är inte beroende av kapitalismens logik. Om vissa vet  att de kommer att få ställa sig i en ny kö direkt innanför ytterdörren kan det vara ett lika bra och betydligt enklare alternativ att stanna kvar i kön utanför. För att vi skall göra uppror gemensamt behöver det därför finnas en verklig solidaritet i den. För de som ständigt befinner sig längst bak kommer en brist på solidaritet göra tanken på uppror ungefär lika lockande som feminism utan socialism är för arbetarklassens kvinnor.

Vem ansvarar då för solidariteten mellan oss i kön, vems ”fel” är det att vi inte samlat rusar in på klubben? Är det de som står längst bak och skriker på de lite längre fram? Är det de där framme som gladeligen glider framåt i kön och tar emot stolarna dörrvakten delar ut? Svaret är väl att ansvaret ligger hos båda. De som står längst bak måste förklara hur ont de får i benen på ett sätt som de längre fram i kön kan ta till sig (en frustrerande process, men nödvändig tyvärr). Än mer ansvar ligger det på de som sitter ner och äter pizza. De måste acceptera att det ibland är deras tur att stå och erbjuda sig att hämta mat, först då blir solidariteten på riktigt. Det är här identitetspolitik eller intersektionella perspektiv, kalla det vad du vill, spelar en viktig roll.

Solidaritet uppstår inte av sig själv, den är ett resultat av en politisk kamp, den måste tvingas fram. Samtidigt kan kravet aldig bli att kön endast skall bli lite mer rättvis.

Målet är ju ändå att vi struntar i att köa och istället spränger grindarna. För att  göra det måste vi gå bredvid varandra och inte på ett led. Kraften ligger i massan.

I övrigt tycker vi att alla bör läsa dessa texter av Leila Brännström i samma tema:
http://www.bang.se/vi-overlever-alla-enstaka-fester/
http://www.bang.se/begar-vs-identitet/

Cecilia Höglund, Hanna Höie, Samira Ariadad

[1] http://sverige.pk/2014/11/07/det-ar-inte-bara-vart-i-kon-vi-star-som-ar-det-viktiga-utan-varfor-vi-ens-ska-behova-sta-i-den/

[2] http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-ingen-makt-ar-storre-an-den-ekonomiska-makten/

[3] https://omintenu.wordpress.com/2014/11/12/lata-sig-en-manlig-rattighet/

Annonser

Sluta jiddra, börja trolla!

Om jag minns rätt var det någon gång helt i början på 2000- talet som den där reklamfilmen dök upp. Riddarna av det runda frukostbordet fick bege sig till knäckehäxan för att hon förtrollat deras frukostflingor. ”Sluta jiddra, börja trolla!” var riddarnas ultimatum. En fras som spred sig som en löpeld och snart kunde höras lite var stans. Jag började tänka på den här om dagen.

En riktigt gammal vän var på besök, vi satt vid köksbordet, barnet sov och vi pratade om punk och att må dåligt. Om varför så få ändå av min generations politiskt aktiva kvinnor har de där ärren uppöver armarna som blir allt vanligare. Om varför vi klarade oss så bra och om varför vi ser nya generationer av unga politiskt medvetna kvinnor må så fruktansvärt dåligt. Precis som unga kvinnor i hela samhället mår allt sämre och skadar sig själva allt mer.

Räddade av punken blev vår snabba konklusion. Do it yourself, förstör det som förstör dig, bli förbannad, sup dig full och krossa saker, organisera dig och kämpa! För oss var steget kort att bli utåtagerande i stället för att ta ut den ångesten det här samhället skapat på oss själva. Det var inte alltid bra, det var definitivt inte alltid genomtänkt och det fanns förstås en massa drag av självdestruktivitet i det. Men jag är så tacksam att jag växte upp i detta kaos.

I dagarna har debatten om identitetspolitik blossat upp igen, som den gör med jämna mellanrum. Gamla artiklar på temat dammas av, nya skrivs och som vanligt när vi diskuterar identitetspolitik går tongångarna ibland högt.

Likheterna med hur vår rörelse såg ut på 90- talet har lyfts fram, och visst finns det många likheter. Som den här texten hämtad ur ett nummer av tidningen Brand 2000, men som likväl kunde skrivits igår som för 14 år sedan. Men jag tycker ändå det finns en stor skillnad, en skillnad som nog gör debatten om debatten än mer infekterat och svår idag än för 15-20 år sedan. Avsaknaden av politiska praktiker.

90- talet myllrade av olika små och lite större politiska grupper, med praktiker som kunde härledas till 80- talets punkrörelse och teorier hämtade från de tidiga texterna om tripple opression, omgjorda till det svenska begreppet förtryckssamverkan. En begreppsvärld som enligt mig ibland spårade ur, att till exempel jämställa förtryck av natur med kvinnoförtryck fick mig redan på den tiden att se rött.

Man kan säga mycket om det politiska innehållet i delar av det vi gjorde. Det var betydligt svårare att hitta någon som kunde formulera ett flygblad om varför vi ockuperat just det huset, eller varför vi gjorde just den aktionen än att hitta nattvakter villiga att spendera en vecka eller två på ett kallt hustak. Men det vi tyckte mynnade allt som oftast ut i att vi gjorde något konkret i fysiska rum. Vi agerade mycket, och tänkte nog alldeles för ofta lite för lite. Jag saknar den tiden!

Hur viktig blir inte debatten när det är det enda vi har? Hur viktig blir inte frågan om representation när möjligheten att verkligen och på riktigt bygga en annan värld känns så otroligt lågt borta. Hur viktig blir inte jag som individ när jag lever i ett samhälle utan skyddsnät där jag endast kan förlita mig på mig själv? Kollektivet är borta, drömmen om kollektivet har bleknat och det som återstår är en önskan om att samhällets maktstrukturer åtminstone skall representera samhällets demografi.

Även om vi inte får vara med att bestämma, även om vi inte kan forma villkoren för våra liv kämpar vi för att vi åtminstone inte skall vara osynliga. Eller som Malcom Kyeyune skriver i ett betydligt nyare nummer av Brand. ”Politik handlar inte längre om system utan om människor – om att ”utbilda” bort rasism och kvinnoförtryck, om att göra parlament och bolagsstyrelser mer ”representativa”.”

När bloggarna, diskussionstrådarna på nätet och en och annan artikel på någon tidnings debattsida är det enda politiska utrymmet som finns blir det som står där väldigt viktigt. De flesta av oss vet att det stormar i vattenglaset, men när vattenglaset är det enda andrum jag har är det lik förbannat hela mitt hav.

Varje mening analyseras, varje misstag räknas, varje dåligt val av ord, förhastat slutsats eller bristande förståelse och analys läggs i vågskålen. Åsa Linderborg kallar det åsiktspoliser jag tror det är ett uttryck för desperation. I en värld där vi varit trängda så länge att vi inte riktigt minns hur det var att känna hopp om framtiden blir rädslan att stängas ute av den lilla plats vi lyckats kämpa oss till förödande.

Debatten är viktig, den kommer alltid att vara viktig. Det är där våra idéer föds, det är där vi kan hitta styrka att gå vidare, det är där vi kan lära oss, ta del av andras erfarenheter och bygga solidaritet med varandra. Men i avsaknad av politiska utrymmen blir debatten även vår enda möjlighet att slå tillbaka. Problemet är att slagen sällan når utanför vårt egna vattenglas.

På samma sätt är identitetspolitik viktigt. Utan den hade den socialistiska rörelsen i vår del av världen varit en rörelse av och för vita män. Resultatet av deras revolution hade knappast varit det ultimata samhället för någon annan. Kvinnor, transpersoner, rasifierade, homosexuella eller andra grupper som vita män vid upprepade tillfällen valt att utdefiniera ur sitt kollektiv hade inte fått vara en del av det samhället. På samma sätt som den feministiska rörelsen vore kritvit och heterosexuell om det inte vore för decennier av identitetspolitisk kamp inom rörelsen. Utan identitetspolitiken tror jag inte att en ny värld är möjlig, har vi endast identitetspolitik kommer vi aldrig kunna bygga det kollektiv som på riktigt kan förändra världen.

Min tro, min önskan och mitt hopp är att vi kan hitta tillbaka till praktikerna. Att politik inte bara är något vi tänker utan något vi gör. Att vi hittar den verkliga representationen i att själva ta makten över och forma om och bygga vårt samhälle. Att identitetspolitiken åter igen blir ett av många verktyg att hitta politiska praktiker som kan förändra världen, men att vi gör detta i solidaritet med varandra och som ett kollektiv.

Jag vill göra om mitt 90- tal, mer genomtänkt, mer ideologiskt och mycket, mycket mer effektivt. Jag vill helt enkelt att vi slutar jiddra och börjar trolla, för det vi kan skapa tillsamman är verklig magi.

 

/Hanna Höie

 

Flera bra tankar på temat:

Socialism eller barbari: Solidariteten har blivit alltför bespottad

Sverige PK: När feminismen äter sig själv

Sverige PK: Det är inte bara vart i kön vi står som är det viktiga, utan varför vi ens ska behöva stå i den

Judith Kiros: Identitetspolitiken och vänster- politik är inga motpoler