När botten är nådd

En snart treåring på stranden som det bör se ut.

Som så många andra har jag bilden av ett lite bakhuvud, några små skor och en barnkropp som fortfarande inte förlorat bebisens rundhet på näthinnan. Den dyker upp när jag blundar och jag hoppas fortfarande på att barnet sover där i sanden, att han snart skall vakna. Men jag vet att han inte vaknar mer.

Bilden finns i dag på löpsedlar över hela världen, en symbolbild för flyktingkatastrofen i Medelhavet. En symbolbild för EU:s inhumana flyktingpolitik. En symbolbild för vår del av världens fatala misslyckande.

En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
Samtidigt kommer också undran, varför engagerar just denna lilla pojke en hel värld. Bilder på döda och skadade barn från en värld i brand har ju kablats ut länge. Varför får just den här lilla pojken på en turkisk strand mig att gråta? Varför får den lilla flickan på en strand i Medelhavet mig att vakna på natten?

Kanske är det meningslösheten i det hela som gör att avgrunden öppnar sig när jag ser bilderna. De hade ju lyckats fly. Treåringen där på stranden hade ju kommit undan, lyckats ta sig hela vägen från Kobane. Han blev inte mördad av IS monster eller dog under en skottväxling eller när en bomb exploderade. Han blev inte ett av alla dessa civila offer i ett pågående krig. Hans mord var mer utstuderat än så. Hans mord hade vi kunnat stoppa.

Vi pratade om det på 90- talet. Fort Europa som höll på att byggas. Demonstrerade, delade flygblad, anordnade seminarier och föreläsningar, protesterade. Någon gång längsmed vägen hamnade jag i en uppgiven acceptans. Såhär jävlig är världen helt enkelt, vi får göra det bästa utav situationen. Protestera fanns fortsatt, men man fick lägga krutet på att hjälpa de som lyckats ta sig hit. Skänka pengar till gömda, ha någon boende då och då, följa med på nått möte på Migrationsverket. Att ständigt ta hand om konsekvenserna av EUs industrialiserade inhumanitet, att aldrig komma åt att bekämpa orsakerna till den. Att dela ut Alvedon till en samhällskropp som är döende i cancer.

Den lilla pojken där på stranden mördades av EUs flyktingpolitik. Han mördades av strävanden efter att det skall vara näst intill omöjligt att ta sig in hit till ”oss”. Han mördades av att några av världens rikaste länder under decennier aktivt urholkat asylrätten. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, det blir för tydligt, för brutalt om våra så kallade demokratier skulle vägra folk rätten att söka skydd när de stod på vår egen tröskel. Bättre då att se till att det är omöjligt att ta sig hit. Bättre då att låta dom drunkna i medelhavet, eller svälta på en järnvägsstation i Budapest.

Den lilla pojken där på stranden mördades av vår egoism. Han mördades av rädslan att om ”dom” kommer hit till ”oss” så måste vi dela med oss. Han mördades av rädslan att det möjligen skall bli lite sämre för dig och mig om några hundra tusen flygningar kommer hit, trots att studie efter studie visar att invandring är lönsamt. Den lilla pojken mördades av den främlingsfientliga opinionen som ställer allt starkare krav på ”minskade flyktingvolymer”. Den lilla pojken mördades av övriga politikers tävlan efter att vinna de rasistiska rösterna genom att hålla antalet migranter på ett minimum. Han är ”en flyktingvolym mindre”. Han mördades av vår oförmåga att bygga ett samhälle som värdesätter människoliv mer än profit, där vi försöker hjälpas åt i stället för att tävla.

Den lilla pojken där på stranden dog för att jag och alla andra med mig inte lyckats stoppa detta vansinne. Den lilla pojken är ett av mina största misslyckanden. Därför gråter jag, därför är den bilden som att stirra rakt ner i avgrunden.

Vi lyckas kanske inte rädda alla de som sätter sig i små båtar för att korsa Medelhavet i natt, kanske inte de i morgon heller. Men det börjar röra på sig igen. Vi börjar diskutera migrationspolitik utifrån människors behov av skydd. Vi börjar diskutera att det måste finnas möjligheter att legalt kunna ta sig till Europa och söka asyl. Framför allt börjar vi åter igen visa solidaritet, ställa upp för de som lyckats ta sig hit. Samla in och skänka saker till de som fastnat någonstans på vägen, åka ner och hjälpa till.

Jag hoppas vi nu kan ta steget längre, att vi kan krossa Fort Europa denna gång. Jag hoppas att den lilla pojken där i sanden inte stannar som ett symbol för mänsklighetens totala misslyckande. Jag hoppas vi nu ser början på en asylrättsrörelse som en gång för alla stoppar detta vansinne. Vi är människor, det kan inte fortsätta.

När vi väl nått avgrundens djup finns det bara en väg kvar – uppåt.

/Hanna Höie

Alla er i Stockholm, gå gärna på det här:

REFUGEES WELCOME – MANIFESTATION FÖR ASYLMOTTAGANDE

Malmö, kolla här!
Tips för er som vill hjälpa:

Ingen Människa är Illegal

Asylgruppen i Malmö

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Vi gör vad vi kan

Hjälp oss att hjälpa i Ungern

Refugees Welcome to Sweden

Refugees Welcome to Norway

Refugees welcome, Danmark

Det finns säkerligen en massa fler grupper också. Vi lär väl alla hitta varandra och styra upp det efterhand.

Lägg gärna till tips på evenemang eller solidaritetsaktioner/grupper som kommentarer.

Annonser

Bisarr nostalgi

Under delar av 90- talet hängde jag på ett självstyrande ungdomshus. Vi hade mötes- och replokaler, café, arrangerade konserter och drev en bokhandel. Utöver detta och en mängd andra saker var vi också engagerade i den antirasistiska och antifascistiska rörelsen.

Brandalsund_telefon_2010aa

Det var på den tiden mynttelefonerna fanns kvar och i hallen stod en sådan. Dom brukade ringa dit på kvällarna, nazisterna. Alltid onyktra, alltid med ljudet av en eller annan pågående fest bakom sig. Dom blev alltid lite besvikna när nån av oss tjejer svarade. Dom ville boka tid att slåss, att vi skulle göra upp ”man mot man”. Vi nappade förstås aldrig, vi ville krossa fascismen, inte slåss med enstaka skinnskallar. Kom här om dagen på att jag så sjukt det än låter saknar de där samtalen.

Jag vill på inget sätt skönmåla 90- talets nazistiska rörelse. Den var vidrig, mördade homosexuella, vänsterfolk eller människor med ”fel” hudfärg som råkade komma i deras väg. De hotade, sprängde, slogs med knivar och hade skjutvapen. Under många år av mitt liv levde jag i rädsla för dom. Det är verkligen inget att sakna.

Behövde fundera lite över vad denna konstiga saknad bestod i, och kom fram till att dom åtminstone var ärliga. Ärliga och öppna med sin nazism, så öppna att de blev utdefinierade av samhället i övrigt. De utgjorde ett fysiskt hot, men aldrig ett parlamentariskt sådant. Ofta var det de trasiga killarna. Vi viste det på 90- talet, och mitt i alla hot och våldsdåd tyckte vi faktiskt synd om dom, blev genuint glada om någon lade av med nazismen och började styra upp sitt liv.

Jag saknar att någonstans kunna tycka synd om fascisterna, jag saknar telefonsamtalen på fredags- och lördagskvällarna när de ringde och försökte boka en tid för att slåss. Jag saknar tiden då de som tyckte det var OK att elda upp flyktingförläggningar var så uppenbart trasiga. Och framför allt saknar jag ett samhälle som såg det de sysslade med som sjukt.

I dag är det mycket få som kallar sig nazister, nationalsocialister eller fascister. Ord som Sverigevän eller stolt europé har tagit över. De flesta skulle säkert inte känna sig hemma i 90- talets nazistiska rörelse, eller själva definiera sig som fascister. Rakade huvuden och bomberjackor har ersatts av kostymer och slipsar. Drömmarna om det tredje riket med vurmande för någon form av helyllesvenskt folkhem för de utvalda.

De åsikterna som på 90- talet fick ett fåtal att gå med i organisationer som Vitt Ariskt Motstånd behöver du inte ens kallas extremist för att hysa i dag. Hakkorsen och varghakarna ersätts av små gulliga blommor, bomberjackor av folkdräkter.

De fega ynkryggarna som smyger sig fram i natten för att elda upp flyktingförläggningar för barn eller attackera sovande romer hejas fram av en hejaklack. En hejaklack som enligt opinionsundersökningar nu ligger och nosar på 18 % av alla röstberättigade i Sverige.

Nazisterna behövs helt enkelt inte längre. 90- talets skinnbulor där flera säkert skulle diagnostiseras med antisocial personlighetsstörning har ersätts av ett helt samhälle och en hel byråkratisk maskin som borde få samma diagnos.

När blev det svenskt att inte ha nån empati? När blev det europeiskt att tycka det är bättre att människor drunknar än att de tar sig hit till den relativa tryggheten i vår del av världen? När blev det OK att under den största flykningkatastrofen sen andra världskriget fortsätta att bygga stängsel och murar som gör det omöjligt att ta sig till Europa på legal väg. När blev det OK att tvinga människor in i händerna på människosmugglare? Hur kommer det sig att våra hav fylls av lik natt efter natt utan att våra regeringar säger nog – nu öppnar vi gränserna.

När blev det att hetsa mot alla dem som är svagare än dig själv något att vara stolt över? Något att lägga ut på Facebook, något att trycka på din t-shirt? När började vi andra om än motvilligt acceptera att leva i detta psykopatiska samhälle med dess grava empatistörning?

Det några rakade, fulla, unga, empatistörda män på 90- talet drömde om genomförs glatt i dag av kostymklädda kvinnor och män i maktens korridorer. De behöver inte ringa någon för att slåss, de behöver inte gå med knivar eller skjutvapen eller spränga bomber för att begå sina mord.

Det vi andra drömt mardrömmar om händer just nu.

Jag vaknar kallsvettig om natten med bilderna av döda barn som sköljts i land på Medelhavets stränder på näthinnan. Famlar i mörkret för att försäkra mig om att de barnkropparna som sover bredvid mig i sängen är varma och fulla av liv. Ligger med gråten i halsen och lyssnar på deras andetag och hoppas, hoppas att vi aldrig kommer behöva det här samhällets hjälp.

/Hanna Höie

Ingen är en bättre rasist än rasisterna

Satt uppe lite extra under gårdagen. Följde den danska valvakan. Borde egentligen veta bättre, hade på känn att det skulle bli deprimerande, riktigt deprimerande. Hade tyvärr rätt.

Dansk Folkeparti som Danmarks andra största parti, det överlägset största konservativa paritet. Det betyder ministerposter i en kommande konservativ regering. Ministerposter och inflytande som kommer användas till att lyfta deras kärnfråga, att minska invandringen kosta vad det kosta vill. Ett parti som gång på gång har visat att de är villiga att hålla en var politisk fråga som gisslan för att tvinga genom en allt mer restriktiv migrationspolitisk kommer nu ingå i den danska regeringen.

Ledsen är jag, men inte förvånad. Dansk Fokeparti har knappast behövt slå in stängda dörrar under den här valkampanjen. Socialdemokraterna började redan i mars lägga grunden för Dansk Folkepartis valframgång med sin reklamkampanj där de tapetserade Danmark med budskapen ”Kommer du till Danmark, skal du arbejde” och ”Stramme asylregler och fler krav till invandrare”. En reklamkampanj jag skrev om i här. I sin rädsla att förlora röster till det rasistiska partiet högerut fokuserade de helt och hållet på deras kärnfråga.

Den danska högersidan hakade på, de ville ju också locka Danmarks rasistiska väljare. Ett av danska Venstres stora valfrågor var hur Socaildemokraterne har gjort Danmark attraktivt för invandrare. Venstre var det paritet som backade mest under gårdagens val, minus hela 7,2 % sedan valet för fyra år sedan.

IMG_1290-510x340

Att försöka locka rasistiska väljare är tyvärr inte unikt för Danmark, även här hemma ser vi hur de olika, särskilt borgerliga, partierna tävlar i att komma med utspel där de vill ”diskutera invandringen”. En diskussion som tyvärr nästan alltid har rasistiska förtecken, som handlar om vad invandringen ”kostar” snarare än hur lönsam den är. En diskussion som ständigt gräver ner sig i problemen med integration, snarare än att fokusera på hur många vi är som ser vår kultur, vårt samhälle och våra liv berikas av de som kommer hit från världens olika hörn.

Invandrings- och migrationspolitisk har gått från att ses som en rätt oviktig politisk fråga innan valet i september till att anses vara allt viktigare för svenska väljare. Från att tycka att skola, arbetsmarknaden, sjukvård, miljö och ekonomisk politik är det viktiga glider allt fler svenska väljare över till att tycka invandringen är den viktigaste politiska frågan i dag. Mycket tack vara att partierna på högerkanten numera verkar köra nån tävling i olika ”invandringskritiska” utspel med ursäkten att vi ”måste ta debatten”.

Den rasistiska dimridån ligger inte endast tjock över Danmark, den drar också in över Sverige. Varför diskutera hur vi vill att vårt samhälle skall vara, hur vi vill att våra resurser skall fördelas, hur vår utrikespolitik skall utformas eller hus Sveriges finanspolitik skall föras när vi kan diskutera några tusen människor hit eller dit och fokusera på någon skum källarmoské i ett miljonprogramsområde.

Hoppas valet i Danmark blir en ögonöppnare för Sveriges olika politiska partier. Hoppas partisverige börjar inse att en rasistisk debatt inte endast lockar en och annan rasist att byta parti, utan att den faktiskt skapar just rasism. Hoppas de inser att genom att unisont börja ”ta debatten” gör en ointressant fråga till politiskt sprängstoff. Hoppas både höger och vänster inom den svenska partivärlden inser att de måste driva sina egna politiska frågor, inte Sverigedemokraternas. Hoppas att de efter gårdagens val i Danmark inser att genom att föra någon annans politik får man inga fler röster. Hoppas de inser att ingen kan vara en bättre rasist än just rasisterna.

Dansk Folkepartis slogan under den här valrörelsen var ”Du ved, vad vi står for” de behövde aldrig säga mer än så.

/Hanna Höie

Barnen som inte räknas

Ibland tar språket slut. Ibland sitter jag där helt utblottad utan ord. Riktig maktlöshet, när jag inte engång äger verktygen att beskriva eller förklara den verklighet och det samhället jag själv lever i. De senaste dagarna har varit sådana.

Först hade jag orden att bli arg, skrev arga brev till Jernhusens VD om deras säkerhetschefs uttalanden om kriminella barn, diskuterade väktare, ordningsvakters och polisers våld på Facebook. Hur anmälningar om övervåld inte utreds. Hur det är orimligt att polisen gång på gång granskar och friar sig själv. Hur olustigt det känns att förundersökningar endast öppnas när någon som räknas ställer krav på en utredning. Hur rättslösa människorna som ingen lyssnar på eller som inte kan eller vågar ställa krav blir i ett sådant samhälle.

Sen läste jag nyheten om att de två misshandlade pojkarna på Malmö central var ensamkommande flyktingbarn, nyanlända och placerade på HVB hem eftersom de var traumatiserade.

Precis då jag läst klart artikeln kom min egna blonda son hem från parken med sin pappa. Han visade stolt upp skatterna han hittat: två fina stenar, en kotte och en fågelfjäder. Jag hoppas jag lyckades dölja för honom att jag började storgråta. Där i hallen hemma i Malmö tog orden slut.

Sedan dess har nyheterna om pojkarna avlöst varandra, att de rymt igen och numera är saknade men att polisen inte gjort sig omaken att leta efter två saknade barn. Att ”de drog som en avlöning” som Anders Lindskog vid utredningssektionen i Malmö uttryckte det. Att de var ”ett par i högen av ungar som sticker”.

Jag har hört talas om den förut, den där högen av ungar, de saknade barnen som ingen sakar. De är kring 2-300 varje år som försvinner. 2-300 barn som ingen letar efter. Skaffar hem den där boken jag tänkte läsa då den kom ut 2013, men som jag aldrig han med. ”De förlorade barnen” heter den och handlar om de ensamkommande barnen som försvinner medan de är omhändertagna av svenska myndigheter. Läser om hur barn efter barn försvinner, hur gränspolisen i Malmö vist letar efter vissa barn, de som skall utvisas. De andra barnen som saknas, de struntar de i. De är bara borta. Saknade barn som ingen orkar leta efter.

Vad hade hänt om 2-300 ”svenska” barn försvann varje år? Vad hade hänt om min son inte kom hem från parken den där dagen? Mitt blonda barn hade aldrig lagts till i en hög av ungar som sticker.

Under dagen i dag har polisen bett om ursäkt, för sina uttalanden och för att de inte började leta efter pojkarna redan i måndags då de försvann. De ber om ursäkt för dessa två, men säger inget om de hundratals på hundratals av barn som varit omhändertagna av samhället och som försvunnit utan att någon ens bryr sig om att göra ett enda förhör eller ringa ett enda samtal för att försöka ta reda på vart barnen är. Lever de? vad hände? utnyttjas de på något sätt? är de bortgifta mot sin vilja? utnyttjas de i trafficking? hur mår de? Ingen ställer frågan när det gäller just dessa barn, barnen som inte räknas. Högen av sakande ungar.

Nyss läste jag att de två pojkarna, bröder visade det sig, rymt för att söka upp sin storebror. Han som kom tillsammans med dom, men som var över 18. Han som Migrationsverket skilde från sina små bröder. Den enda näst intill vuxna person dessa två barnen hade kvar men som de inte fick ha i sin närhet eftersom han är över 18.

De lyckades ta sig hit de tre bröderna. Till freden, till friheten, till landet där barnaga är förbjudet, till de självutnämnda världsmästarna i mänskliga rättigheter.

Jag vet inte vilket helvete de tagit sig ifrån, kan endast gissa baserad på att de talar arabiska och vad jag vet om hur flyktingströmmarna rör sig över världen. Jag börjar så smått hitta orden igen, hitta språket att trevande börja beskriva. Jag vet inte vad de lämnade, jag har ingen aning vilken framtid som väntar dom om de stannar här. Men jag börjar motvilligt förstå lite mer av det Sverige de tagit sig till.

Hanna Höie

 

 

 

När rasisterna skriver lagtext – Norge och förbudet mot tiggeri

Minns ett telefonsamtal med min syster för ett par år sedan. Hon bodde då i Oslo och hade precis sett den första tiggaren som satt med en skylt med texten ”Jeg er norsk!” Inget mer, bara det. Några månader senare såg jag det själv på gatan i Oslo när jag var hemma på besök. Tiggande norrmän var snabba att snappa upp stämningen, nationaliteten blev plötsligt viktigare att påpeka än att man satt där för att samla in pengar till mat eller till natthärbärge. ”Jeg er norsk!”

I dag sitter jag och läser en remiss. Tråkigt byråkratspråk, varvat med olika lösryckta stycken lagtext. ”Med bøter eller fengsel inntil 1 år straffes den som samarbeider med en eller flere personer om å[tigge på offentlig sted eller fra hus til hus.]be tilfeldige personer om penger eller andre midler på offentlig eller privat sted. /…/Medvirkning straffes på samme måte.” står det. Brukar tycka om att läsa norska texter, men inte den här gången.

Går genom remissen om det föreslagna förbudet mot tiggeri i Norge, mitt gamla hemland. Det är en sorgsen stund jag sitter där med datorn i knät i soffan. Jag skäms faktiskt, skäms över att jag kommer från ett så egoistiskt land. Att jag kommer från landet som nyligen åter igen korades till världens bästa land att leva i, om man inte är fattig vill säga. Norge som räknas som ett av världens rikaste länder, men som vill förbjuda de som inte har till mat för dagen att be om hjälp på gatan.

Syns det inte, finns det inte tänker jag medan jag sitter i soffan och läser. Om Norge, denna struts i vargakläder, sticker huvudet tillräckligt långt ner i sanden så kanske fattigdom och svält i världen utrotas? Eller så skiter ”vi” helt enkelt i om människor lever i svält och misär så länge det inte plågar just mig.

Inte ett ord om varför människor tvingas ut på gatan för att tigga. Inte ett ord om att det går att förebygga, att göra något åt, att det går att bygga ett samhälle där ingen behöver sitta där och be om mat för dagen eller om möjligheten att kunna försörja sin familj. Men många ord om hur tiggare stör den allmänna ordningen. Det är alltså när fattigdomen blir synlig den stör den norska regeringen. Mig stör det betydligt mer att den över huvud taget existerar. Som om fattigdomen utrotas genom att jag inte längre behöver se den.

Remissen lämnar mig med betydligt flera frågor än så. Det blir tydligt att det är svårt att göra ett lagförslag om förbud av just ”organiserat” tiggeri, vilket var det Stortinget (den norska riksdagen) beställde. Definitionen av vad som anses vara organiserat blir krånglig och svår, redan i lagförslagets text förvandlas ”organiserat” på något sätt till ”tiggeri som sker i samarbete”. Det landar så småningom i att det är två eller flera personer som samarbetar genom att tigga tillsammans, att fördela sig på olika platser eller helt enkelt genom att två eller flera människor som tigger bor ihop. Det är alltså detta som ”det organiserade tiggeriet” kokas ner till. Ett par som hjälps åt, två bröder som rest till Norge tillsammans för att leta jobb, men som i slutändan tvingas tigga eller människor i en extremt utsatt position som väljer att sätta upp sina tält på samma ställe och kanske hjälpas åt med matlagningen.

Det norska Justitie- och beredskapsdepartementet tycker själva att det har blir för svårt att hålla koll på, att det kommer kräva polisresurser och spaning för att få någon fälld. De föreslår helt enkelt att slopa texten om samarbete helt och hållet och rakt av införa ett generellt förbud mot tiggeri. Det är alltså två olika lagförslag som i dagarna skickats runt på remiss i Norge.

Det är inte bara myten om det organiserade tiggeriet som lever friskt i det norska lagförslaget. Mot slutet av remissen finns ett kapitel med titeln ”2.4 Tigging knyttet til menneskehandel og annen kriminalitet” där det glatt konstateras att ”Tigging har vært knyttet til menneskehandel, vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser. I noen politidistrikt oppfattes sammenhengen mellom tigging og vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser som et stort problem.” Det hänvisas inte till någon källa, men i början av remissen, under bakgrund, skrivs en liten sammanfattning av den respons som kom inte från landets polisdistrikt. Respons som hämtades in under 2013 i samband med lagändringen som gjorde det möjligt för enskilda kommuner att förbjuda tiggeri.

I sammanfattningen används ord som ”upplevda problem” och det framkommer att det är stora skillnader mellan hur landets polisdistrikt upplever problemen med tiggare. Ingen statistik, inga hänvisningar till fällande domar mot tiggande EU-migranter som lever tillsammans med människor som begår vinningskriminalitet.

I bakgrunden blir det också tydligt hur dåvarande medlemmar i justitiekommittén blandar korten friskt:

”Flertallet vil påpeke at åpningen av grensene mot Øst-Europa i 2005 har medført at dagens tiggere i stor grad er tilreisende fra andre land. Politiet har hatt store utfordringer med organisert kriminalitet som ofte følger i kjølvannet av disse omreisende tiggermiljøene.

Flertallet vil vise til at politiet selv melder at denne formen for tigging ofte utgjør et skalkeskjul for andre og mer alvorlige former for kriminalitet. Mindre alvorlige forhold som nasking og lommetyverier følger også i kjølvannet av det tilreisende tiggermiljøet.

Antallet lommetyverier har de siste årene eksplodert i hovedstaden, og det er nå like mange lommetyverier i Oslo som i Berlin – en by med syv ganger så mange innbyggere.”

Jag ställer mig frågan om varför de EU- migranter som reser till Norge är så olika de jag har i mitt eget närområde? Är de mer kriminella på något sätt? I Sverige tillbakavisar ju polisen alla påståenden om att tiggande EU migranter skulle ingå i någon form för kriminella nätverk.

Jag skulle varje fall förvånas om antalet fickstölder i Oslo kommer sjunka om förbud mot tiggeri införs. De duktiga ligorna av ficktjuvar som åker runt i Europa skulle väl knappast sätta sig på gatan för att tigga.

Oavsett vilket av de två lagförslagen som kommer gå igenom skall medhjälp till tiggeri straffas på samma sätt enligt det nya lagförslaget. Det kommer alltså bli straffbart att till exempel köpa en macka och ge bort till en tiggande människa, att släppa in någon som tigger i ditt hem för att sova över en kall vinternatt eller kanske för att kunna tvätta kläder och duscha. För detta brott kommer du kunna få böter och upp till ett års (eller sex månaders beroende på vilken version av lagförslaget som går genom) fängelse.

Det blir också tydligt att det endast är solidaritet eller att av ren medmänsklighet agera och hjälpa de tiggande människor som finns i din närhet som skall vara straffbart. Det finns förstås undantag för välgörenhet. ”Forbudet gjelder ikke innsamling til veldedige eller allmennyttige formål. Forbudet gjelder heller ikke for virksomhet som er særskilt tillatt i eller i medhold av annen lovgivning.” Välgörenhetsorganisationer, skolklasser och intresseorganisationer får fritt samla in pengar genom att fråga tillfälliga människor om stöd.

Välgörande ändamål – vad är det frågar jag mig. Tydligen inte att en mamma samlar in pengar så att hennes barn kan äta mat, gå i skola eller få den medicin de behöver. Men om en hjälporganisation vill samla in pengar till samma barn? Vad är skillnaden undrar jag. Är det så att skillnaden är att fattigdomen då hålls på armlängds avstånd? Att fattiga barn och deras fattiga mammor är något som finns i Rumänien långt borta, något som inte har med oss att göra, något vi inte ser, men kan skänka en slant till via ett postgirokonto om vi vill känna oss lite goda.

Om Norge väljer att införa ett generellt förbud mot tiggeri (inte endast det ”organiserade”) föreslår departementet att strafframen skall vara böter upp till sex månaders fängelse. Motiveringen till ett lägre straff är att det inte bör anses så allvarligt när det är enskilda personer som tigger. Som om samarbetet som beskrivit ovan skulle utgöra så försvårande omständigheter att det behövs en hårdare straffram.

Jag misstänker också att förslaget på ett lägre straffvärde beror på att ett förbud mot tiggeri generellt även kommer drabba alla de som i årtionden tiggt på Norges gator. De norska tiggarna. De flesta med grava missbruksproblem och/eller med svår psykisk sjukdom. Det är också tydligt i lagförslaget att tiggeri är något som riktar sig mot ”tillfälliga personer” och inte sådana som den tiggande människan har en relation till, är i släkt med eller liknande.

Jag förstår varför både Norges diskrimineringsombudsman kallar förbudet mot tiggeri diskriminerande och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter tycker lagförslaget har rasistiska undertoner.

Att fängelse över huvud taget skall vara med i straffskalan försvaras dels av att det är svårt att kräva in böter från människor som har så lite att de försörjer sig på tiggeri. Det är ju klokt kan tyckas. Men motiveringen till fängelsestraff är än värre. Det skall nämligen gå att häkta människor för tiggeri, annars kommer det ju knappast ha någon avskräckande effekt. In med dom i häktet bara, så skall vi se att de försvinner. Nöden och misären kommer givet vis finnas kvar, men inte här, inte på Oslos gator.

Tiggarna kommer sticka till Sverige, eller nått annat land. Fattigdomen är inte längre ett av världens rikaste länders problem. Ett norskt fängelsedygn kostade 2011 (har inte lyckats hitta nyare statistik) 2 385 kr, något lägre om det är på en lågsäkerhetsanstalt, så pengar att ta hand om tiggande människor finns det, det ska inte bero på resurser inte.

Minimilönen i Rumänien är 205,34 Euro i månaden (juli 2014) dryga 2000 svenska kronor. För romer är det näst intill omöjligt att få ett jobb i dagens Rumänien. Dagpengar i ett norskt fängelse uppgår till 62 kr. pr. dag, med ett tillägg på 23,50 öre om man har ett särskilt viktigt arbete, alltså ett maximum på 2565 norska kronor i månaden. Jag vet det är helt galet, men i brist på annat låter jag denna siffra trösta mig i dag.

 

/Hanna Höie

Här finns hela remissen

 

När bollen är i rullning

Det är alltid svårt att veta när något verkligen började. Allt är ju beroende av andra händelser, en boll sätter en ny i rullning, en sak leder till nästa. Ibland får man helt enkelt bara bestämma att börja någonstans.

Jag börjar min berättelse i somras. Den kunde ha börjat på 1500- talet då Sverige samlades till ett rike, i vår nationalstats späda barndom. Eller 1637 då det beslöts att alla resande skulle kastas ut ur Sverige, under tidigt 1900- tal då den framväxande svenska arbetarrörelsen inte lyckades hålla rent för antisemitism och antiziganism inom de egna leden. Den kunde ha börjat 1948 då en mobb på flera hundra arga Jönköpingsbor beväpnade sig med tillhyggen och attackerade stadens resandefamiljer, eller med folkhemmets tvångssteriliseringar eller omhändertagande av resandes barn. Men den här gången börjar historien alltså tidigt i somras.

Det hade säkert hänt flera gånger förut under våren, men det var första gången jag verkligen lade märke till det. Nog mest för att jag såg det komma. Jag hade varit på besök uppe i Stockholm och verkligen fått se den omtalade reklamkampanjen SD hade i tunnelbanan inför EU valet mot ”det organiserade tiggeriet”. Jag minns att jag tänkte att nu börjar det bli farligt för människorna som tvingas tigga för att få ihop sin försörjning. I varje fall för de som ”ser romska” ut. Strax efter mitt besök blev en man som tiggde utanför en tunnelbanestation attackerad. Inte alla profetior vill man se gå i uppfyllelse.

Då var jag chockad och så jävla ledsen. Nu, dryga halvåret senare är chocken större om jag inte hört talas om en attack mot romer på en dryg vecka. Det går så fort i Sverige att jag inte klarar av att hänga med.

Det dröjde inte ens två dygn efter att nyvalet var ett faktum förrän ett gäng kristdemokrater och en centerpartist gick ut på DN debatt för att öppna dörren för SD. ”Så kan vi göra upp med SD om migrationspolitiken” skriver de, och kommer med fyra förslag på hur vi kan se till att ännu färre människor skall kunna ta sig in hit till ”oss”. De fyra förslagen är underbyggd av forskning som inte finns, rapporter författarna inte har läst och som Osín Cantwell påpekar i Aftonbladet verkar argumenten snarare vara hämtad ut en tråd på Flashback än ur någon form för vetenskaplig forskning.

Strax därefter börjar Folkpartiets före detta ledare prata om att Hitler minsann byggde motorvägar, och det var ju bra. Att motorvägsbygget i Tyskland drog i gång redan på 20- talet och att de motorvägarna Hitler byggde blev en viktig del av Tredje rikets propagandamaskin och dessutom delvis byggdes av fångar från koncentrationsläger verkar han ha glömt. Det går snabbt nu, snabbare än Autobahn.

Inte ens två dygn efter att Sverigedemokraterna gjorde det klart en gång för alla att de är ett fascistiskt parti med en enda fråga på dagordningen. Inte ens två dygn efter att de gjort det klart en gång för alla att de tänker fälla varje regering som inte tillmötesgår deras strävan efter ett ”Svenskt Sverige” fritt från mångkulturen (vad nu det innebär, som om inte Sverige alltid rymt en hel värld av kulturer, som om vår historia inte alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturell) öppnar borgerligheten dörren på vid gavel för att flirta med fascisterna. Historielösheten chockerar i varje fall mig, men förvånar mig tyvärr inte. Det går fort nu, så fort att jag har svårt att hänga med.

Jag undrar hur snabbt det kommer att gå nu under våren. Hur många läger kommer att brinna? Hur många kommer att dö? Hur många flera kommer ansluta sig till de nutida fascistiska stormtrupperna som ger sig på vårt samhälles mest utsatta samtidigt som deras kostymklädda talespersoner arbetar sig allt längre in i Riksdagens finrum för att få ”ta debatten”.

Jag skulle också önska att vi tog debatten, att vi slutade lägga locket på. Jag skulle önska att vi vågade prata om rasismen, främlingsfientligheten och fascismen. Jag skulle önska att vi berättade om den politiska konstruktionen av nationalstaten och att det inte finns ”ett folk”. Jag skulle önska att vi berättade om folkhemmets rashygieniska strävanden, om den långa idéhistoriska traditionen av tron på den ”vita rasens” överlägsenhet vi bär med oss.

Jag skulle önska att vi tog debatten om hur flyktingströmmarna skapas. Att vi berättade om på vilkas elände vår relativa rikedom är byggd.

Jag skulle önska att vi tog konsekvenserna av vad vår överkonsumtion gör med klimatet och möjligheterna att överleva på det jorden har att ge för människor som bor längre söderut. Jag skulle önska att vi såg hur vårt samhälles hat mot muslimer har satt en hel värld i brand. Hur det endast gynnar religiös fundamentalism och fascism och agerade utifrån det.

Jag skulle helt enkelt önska att vi tog bladet från mun, och började tala om migrationspolitik, fattigdom och solidaritet på riktigt. Jag skulle önska att vi började någon gång där, på 1500-1600-talet då vår nationalistiska boll sattes i rullning.

/Hanna Höie

 

Glöm inte att visa solidaritet med de som just nu drabbas hårdast av samhällets högervindar!

Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642

En barnsaga från förr, en barnsaga från nu

”Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton.” Så börjar H.C. Andersens saga om den lilla flickan med svavelstickorna.

Som så många andra var jag uppe i vindsförrådet och letade upp lådorna med julpynt i helgen, och där, bland några andra julböcker från min barndom låg den.

När jag var liten fick inte min mamma läsa den när jag var med, den var för sorglig. Den lilla, fattiga flickan som fryser ihjäl under nyårsnatten. Som dör av andra människors egoism, av hur andra människor väljer att blunda för hennes utsatthet. Jag klarade inte av den sagan.

När jag hittade den där på vinden slog det mig, det här är mitt barns verklighet. Det är inte han som ligger därute och fryser, vilket jag är evigt tacksam för, men han ser det varje dag. Det som för mig som barn var en så sorglig saga att jag inte klarade av att någon läste den för mig, det är nu hans vardag. Vi cyklar förbi ett av EU migranternas läger varje dag på väg till hans förskola. Hälsar och morsar och skänker pengar till de som håller till i vår stadsdel.

Varje jul när jag var liten, ibland annars också, skickade vi hjälppaket till familjer. För det mesta bosatta bakom ”järnridån” som fortfarande delade Europa i två på den tiden. Min mamma tvingade oss skänka saker vi verkligen tyckte om. Solidaritet skulle inte kunna köpas i leksaksaffären. Hon ändrade sig delvis hon insåg att vi blev allt mer skeptiska till de där kommunistbarnen som snodde våra leksaker.

Mitt barn behöver inte skicka paket med posten, vi kan kanta ner på torget och lämna våra paket där. Barnen som behöver mat, värme och någon julklapp det här året finns delvis i bilar, tält, små hemmabyggda ruckel och husvagnar i vår närhet.

Det som för mig var en fjärran värld i en sagobok, eller barn långt, långt borta är något mitt barn har i sin vardag nu. För honom är det så normalt att han när han hittar en pappersmugg på torget ställer den framför sig och säger vi skall lägga pengar i den. Hur skall man annars använda den?

Undrar vilka andra av min barndoms sagor och leker som kommer bli mitt barns verklighet?

Minns den snälla farbrorn som bodde i vårt hus hemma i Norge innan min familj flyttade in. Han kom och hälsade på ibland, drack kaffe med mina föräldrar och hade ofta med sig små presenter till oss barn. Han var med i motståndsrörelsen under kriget och oroligt spännande. Då gick en flitigt använd smuggelrutt för flyktingar i krokarna där vi växte upp. Det visste vi, och föreställde oss att förråden, skrubbarna, källaren och vinden i det stora, gamla huset var fullt av flyktingar som vi skulle hjälpa över gränsen. Kommer denna barndomslek för mig också bli verklighet för mitt barn?

Jag har alltid beundrat kvinnan i vars hem mina föräldrar träffades. Även hon var aktiv i motståndsrörelsen och hon åkte fast. Blev så hårt torterad att hennes kropp tog skada för livet. Minns hur hon inte sov de nätterna det var fullmåne och blåsigt. Hur hon 40 år efter vaknade de nätterna med skräcken att de som var på väg över gränsen skulle åka fast. Hur molnen plötsligt skulle blåsa bort och månskenet avslöja människorna på flykt och deras guider.

Efter kriget lämnade hon sitt liv som en del av Oslos kulturelit, flyttade till sitt barndomshem och började en verksamhet med folkbildning för barn och unga. Hela huset gjordes om till kollektiv. Det bodde ungdomar i var enda vrå, jag skojar inte. De fick bo där gratis under sin utbildning, det var ständiga studiecirklar i litteratur och konst. De drev ett förlag och en teater. Att fylla barn och unga med kunskap och kultur var hennes sätt att se till att fascismen aldrig skulle resa sig igen.

Jag saknar henne, skulle önska att jag hade haft möjligheten att diskutera med henne i vuxen ålder. Samtidigt är jag så otroligt glad att hon inte ser den värld jag lever i nu. Den hade krossat hennes hjärta.

Själv sitter jag med frågan, kommer jag palla? Kommer jag? Eller kommer jag välja att börja blunda nu, lite i taget? Vilken kommer bli min verklighet framöver?

Vilken framtid kommer min hemstad välja? Den 19 december skall Malmö stads sociala resursnämnd ta upp frågan om de kan erbjuda bostäder för stadens EU migranter under vintern. Att det ens tas upp beror på att en privatperson har startat en petition som fått över 2000 underskrifter. Men det ser mörkt ut, staden verkar inte vilja ta något ansvar och vinterkylan har nått ända vägen ner till Malmö.

Lördagen den 13 december kl. 14:00 på Gustav Adolfs torg i Malmö arrangerar Skåne mot rasism en demonstration med temat Ett Malmö för alla! Rätten till bostad skall vara villkorslös. Jag tycker du skall gå på den om du kan.

”Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen.” Så slutar sagan om den lilla flickan med svavelstickorna.

Hanna Höie

 

http://www.etc.se/inrikes/manniskor-kommer-do-om-ingen-agerar-nu

Mos maiorum – våra förfäders sätt

Visst känns det länge sedan Mussolini började plocka fram det gamla Romarrikets historia och använda det som kuliss och historisk klangbotten för fascismen. Visst känns det länge sedan, de där svartvita lite hackiga filmerna där italienska fascister paraderar med sina romerska spöknippen, fasces, som gav hela ideologin sitt namn. Visst känns det länge sedan fascistiska arkitekter försökte spegla det forna Roms arkitektur i sin samtids pompösa byggnader. Byggda för att Mussolini skulle visa sin makt, enorma kulisser för fascismens blodiga skådespel. Samtidens nya Colosseum.

Det var ju en annan värld. Ett annat millenium. Nu är det endast historiska skuggar.

På måndag inleder EU en gigantisk samlad aktion mot papperslösa. I en brinnande värld, med allt ifrån inbördeskrig, sjukdomsepidemier till totalt galna religiösa fundamentalister som urskillningslöst förslavar och mördar civila vill EU göra det svårare att fly till Europa. Genom den här insatsen hoppas EU hitta och täppa igen flyktvägar in i Europa och hitta och slänga ut så många papperslösa som möjligt. Hela denna polisaktionen har beskrivits som ett REVA på steroider.

Operationen har fått det latinska namnet Mos maiorum – som kan översättas ungefär som ”våra förfäders sätt”. Det är ett uttryck från romartiden som beskriver hur den oskrivna koden för hur samhället skall fungera går i arv i generationer. Hur romarrikets sociala traditioner, baserad på patriarkala och konservativa värderingar gick fördes vidare genom seklen. Hur kejsarens makt skulle förbli oemotsagd, hur samhället snarare än att utvecklas och bli mer inkluderande skulle hålla fast vid gamla, av gudarna givna regler. Hur disciplin och militarism var en del av det romerska samhället och hur Romaren, den manliga invånaren i Rom, var överlägsen alla andra.

I detta namn börjar europeisk polis på måndag att tömma vår kontinent på människor som någon bestämt inte får vara här. I detta namn kommer nu människor som ”ser olika” ut stannas på gator och torg, tvingas visa legitimation och misstänkliggöras. I detta namn kommer ett okänt antal personer att gå döden till mötes då de skickas ut, eller tvingas riskera livet igen på väg tillbaka till Europa.

I detta namn kommer berget av lik växa. Fort Europas massgrav har redan fyllts på med över 23000 kroppar de senaste 13 åren. Rester av människoliv som inte överlevt försöken att ta sig in i Europa. Att hitta och spärra in de få vägar som finns kvar kommer göra risken ännu större, ännu flera kommer dö.

Mos maiorum – Våra förfärders sätt. Massgravarnas, förintelsens och fascismens sätt. Visst känns det länge sidan Mussolinis stormtrupper marscherade på Europas gator?

Hanna Höie

http://www.etc.se/utrikes/eu-attack-mot-papperslosa-ett-reva-pa-steroider

http://www.statewatch.org/news/2014/oct/migrant-hunt.htm

http://arbetaren.se/artiklar/ett-romarrikes-jakt-pa-flyende/

http://www.sydsvenskan.se/varlden/tusentals-dor-pa-vag-till-europa/

 

N*kungar, små hjärtan och hus av bajs

”Here we go again” var min allra första tanke när jag läste nyheten om att SVT kommer klippa bort delar ur Pippifilmerna där ordet n*kung används. Min suck kom inte från att jag tycker SVTs beslut är felaktigt, utan från att nu kommer en förbannad, jävla självklarhet leda till en upphetsad debatt. En debatt som kommer handla om censur med hänvisningar till något diffust svenskt kulturarv och hur lättkränkta rasifierade personer och antirasister åter igen överdriver. Det borde vara en självklarhet att inte visa rasistiska barnprogram på SVT eller att biblioteken inte skall skylta med litteratur som kränker en del av barnen som går där. Men av debatten som följer varje gång rasistiska bilder och texter i barnkultur diskuteras blir det med all tydlighet klart att det inte är så.

Jag säger inte att Astrid Lindgren på något sätt var rasist. Hon var som vi alla är ett barn av sin tid, fångad i det språk och en samhällsdiskurs som fanns när hon skrev Pippiböckerna. Hon var snarare själv en som gjorde uppror mot sin tid. Hennes böcker var revolutionerande, en liten flicka som redan 1945 besegrade hela vuxenvärlden, som dessutom var fysiskt stärk. Astrid Lindgren skall
redan på 70- talet uttalat sig om att Pippis pappas yrkesval hade varit annorlunda om hon skrev böckerna då.

Tro mig, jag älskar Pippi, hon var med att forma mig som liten flicka. Hon var en av de som visade mig att allt är möjligt, att om jag vill kan jag flytta berg. Därför är jag så glad SVT äntligen tagit det här beslutet. Att Pippi kan få betyda det samma för alla barn som hon gjort för mig. Att jag som förälder kan låta mitt barn få se Pippifilmerna utan att föra vidare den rasistiska världsbild Astrid var fången i.

”l Afrika kan man bygga hus av bajs. Det blir hårt när det torkar i solen” Bilden visar en brun hydda av bajs och några människor som ser ut som 50- talets nidbild av afrikaner. De samlar ihop bajs som skall torka i solen. För övrigt bokens enda rasifierade karaktärer. Min son på snart tre älskar Bajsboken av Pernilla Stalfelt, men på den här sidan fastnar jag i mitt läsande. Har själv ändrat till att säga ”det går att bygga hus av bajs” men bilden är som den är. Den säger honom mer än vad mina ord kan förklara. Har funderat på om jag skulle sluta läsa den, eller om jag skulle limma över bilden på något sätt, Men Bajsboken finns på hans förskola, hemma hos kusinen och läsas flitigt lite varstans, så jag har gett upp. Skulle gladeligen springa till bokhandeln och köpa nya böcker till förskolan, kusinen och hem till oss själva om de kunde plocka bort den där bilden. Boken skrevs 1997, dryga 50 år efter att Astrid Lindgren skrev om n*kungar i Söderhavet.

Debatten om Stina Wirséns karaktär Lilla hjärtat i böckerna om en liten Skär och alla små Brokiga rasade 2012. Då hade Pippis pappa varit n*kung i över 60 år. Jag var själv lite kluven i den debatten. Eftersom hon så tydligt beskrev hur hon jobbade med stereotyper sina böcker, och vi måste ju få avslöja stereotyperna om vi skall kunna göra oss av med dom. Men jag landade i att vi inte kan kräva ett kritiskt förhållningssätt av små barn. Det är inte i barnkulturen vi kan göra upp med vårt rasistiska förflutna, i varje fall inte genom att reproducera rasistiska stereotyper.

Mitt barn är snart tre, han kan inte värja sig mot de bilderna han ser, han kan inte förväntas utföra en diskursanalys och kritiskt granska de kulturella intryck han utsätts för. Det jag och andra vuxna läser för honom när han kryper upp i våra knän sanktioneras av oss, vi vuxna som han har förtroende för och litar på. Det han ser och läser nu formar hans värld. Det vi nu väljer att berätta, läsa för och visa våra barn är det som kommer forma morgondagens samhällsdiskurs.

Ingen av dessa barnboksförfattare är rasister, ingen av dem har tagit ett aktivt val att tro på att visa människor är överlägsna andra. Det är nog snarare tvärt om. Det är det som gör det så tydligt att vi måste förändra, vi måste redigera, föra konsten och litteraturen vidare och aktivt jobba för att skapa den samhällsdiskursen vi vill våra barnbarn skall växa upp i. Vi måste ta en mängd aktiva val om vi inte skall föra en rasistisk tankevärld vidare till våra barn. Vi är alla fångna i vår tid, men vi har alla också makten och förmågan att förändra vår samtid.

Många verkar tycka att vi raderar historien om vi ändrar i filmer, bilder eller formulerar om några meningar i en bok. Men att göra så är ett sätt att ta vår historia på allvar. Att aktivt välja att inte föra vidare ett rasistiskt kulturarv är att använda historien, att lära oss något av den. Många nationer har tvingats rensa de publika hyllorna i sina biblotek, skriva om böcker inför nytryck, byta ut konst på sina museer. Själv är jag tacksam att barnlitteratur från 30- talet inte flödar fritt, eller att viss konst kring 1945 plötsligt blev väldigt omodern och plockades bort från gallerierna. Tyskland och USA är exempel på länder som aktivt fått jobba för att sluta reproducera antisemitism och rasism genom kulturella uttryck. Båda länderna har en våldsam historia, med slavhandel, förintelse och apartheid bakom sig. De nådde helt enkelt punkten där de var tvungna.

I Sverige har vår rasism varit mer subtil. Massterilisering i stället för folkmord. Omhändertagande av barn för att utrota kulturer i stället för förintelse. Men det ligger här hos oss och pyr, djupt inne i oss. Från barnsben formade av sagorna om lilla, svarta Sambo, om berättelserna om ”zigenare” eller nidbilderna av muslimer.

I går utnämndes rasisten och fascisten Björn Söder till andre vice talman i riksdagen, på väg hem från jobbet tänkte jag på riktigt tanken att jag är glad mitt barn är ”vit” och började sedan gråta. Pippis pappa har varit n*kung i snart 70 år, det är en rätt lång tid för en regent. Låt honom nu äntligen få gå i pension.

 

Hanna Höie