När botten är nådd

En snart treåring på stranden som det bör se ut.

Som så många andra har jag bilden av ett lite bakhuvud, några små skor och en barnkropp som fortfarande inte förlorat bebisens rundhet på näthinnan. Den dyker upp när jag blundar och jag hoppas fortfarande på att barnet sover där i sanden, att han snart skall vakna. Men jag vet att han inte vaknar mer.

Bilden finns i dag på löpsedlar över hela världen, en symbolbild för flyktingkatastrofen i Medelhavet. En symbolbild för EU:s inhumana flyktingpolitik. En symbolbild för vår del av världens fatala misslyckande.

En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
Samtidigt kommer också undran, varför engagerar just denna lilla pojke en hel värld. Bilder på döda och skadade barn från en värld i brand har ju kablats ut länge. Varför får just den här lilla pojken på en turkisk strand mig att gråta? Varför får den lilla flickan på en strand i Medelhavet mig att vakna på natten?

Kanske är det meningslösheten i det hela som gör att avgrunden öppnar sig när jag ser bilderna. De hade ju lyckats fly. Treåringen där på stranden hade ju kommit undan, lyckats ta sig hela vägen från Kobane. Han blev inte mördad av IS monster eller dog under en skottväxling eller när en bomb exploderade. Han blev inte ett av alla dessa civila offer i ett pågående krig. Hans mord var mer utstuderat än så. Hans mord hade vi kunnat stoppa.

Vi pratade om det på 90- talet. Fort Europa som höll på att byggas. Demonstrerade, delade flygblad, anordnade seminarier och föreläsningar, protesterade. Någon gång längsmed vägen hamnade jag i en uppgiven acceptans. Såhär jävlig är världen helt enkelt, vi får göra det bästa utav situationen. Protestera fanns fortsatt, men man fick lägga krutet på att hjälpa de som lyckats ta sig hit. Skänka pengar till gömda, ha någon boende då och då, följa med på nått möte på Migrationsverket. Att ständigt ta hand om konsekvenserna av EUs industrialiserade inhumanitet, att aldrig komma åt att bekämpa orsakerna till den. Att dela ut Alvedon till en samhällskropp som är döende i cancer.

Den lilla pojken där på stranden mördades av EUs flyktingpolitik. Han mördades av strävanden efter att det skall vara näst intill omöjligt att ta sig in hit till ”oss”. Han mördades av att några av världens rikaste länder under decennier aktivt urholkat asylrätten. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, det blir för tydligt, för brutalt om våra så kallade demokratier skulle vägra folk rätten att söka skydd när de stod på vår egen tröskel. Bättre då att se till att det är omöjligt att ta sig hit. Bättre då att låta dom drunkna i medelhavet, eller svälta på en järnvägsstation i Budapest.

Den lilla pojken där på stranden mördades av vår egoism. Han mördades av rädslan att om ”dom” kommer hit till ”oss” så måste vi dela med oss. Han mördades av rädslan att det möjligen skall bli lite sämre för dig och mig om några hundra tusen flygningar kommer hit, trots att studie efter studie visar att invandring är lönsamt. Den lilla pojken mördades av den främlingsfientliga opinionen som ställer allt starkare krav på ”minskade flyktingvolymer”. Den lilla pojken mördades av övriga politikers tävlan efter att vinna de rasistiska rösterna genom att hålla antalet migranter på ett minimum. Han är ”en flyktingvolym mindre”. Han mördades av vår oförmåga att bygga ett samhälle som värdesätter människoliv mer än profit, där vi försöker hjälpas åt i stället för att tävla.

Den lilla pojken där på stranden dog för att jag och alla andra med mig inte lyckats stoppa detta vansinne. Den lilla pojken är ett av mina största misslyckanden. Därför gråter jag, därför är den bilden som att stirra rakt ner i avgrunden.

Vi lyckas kanske inte rädda alla de som sätter sig i små båtar för att korsa Medelhavet i natt, kanske inte de i morgon heller. Men det börjar röra på sig igen. Vi börjar diskutera migrationspolitik utifrån människors behov av skydd. Vi börjar diskutera att det måste finnas möjligheter att legalt kunna ta sig till Europa och söka asyl. Framför allt börjar vi åter igen visa solidaritet, ställa upp för de som lyckats ta sig hit. Samla in och skänka saker till de som fastnat någonstans på vägen, åka ner och hjälpa till.

Jag hoppas vi nu kan ta steget längre, att vi kan krossa Fort Europa denna gång. Jag hoppas att den lilla pojken där i sanden inte stannar som ett symbol för mänsklighetens totala misslyckande. Jag hoppas vi nu ser början på en asylrättsrörelse som en gång för alla stoppar detta vansinne. Vi är människor, det kan inte fortsätta.

När vi väl nått avgrundens djup finns det bara en väg kvar – uppåt.

/Hanna Höie

Alla er i Stockholm, gå gärna på det här:

REFUGEES WELCOME – MANIFESTATION FÖR ASYLMOTTAGANDE

Malmö, kolla här!
Tips för er som vill hjälpa:

Ingen Människa är Illegal

Asylgruppen i Malmö

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Vi gör vad vi kan

Hjälp oss att hjälpa i Ungern

Refugees Welcome to Sweden

Refugees Welcome to Norway

Refugees welcome, Danmark

Det finns säkerligen en massa fler grupper också. Vi lär väl alla hitta varandra och styra upp det efterhand.

Lägg gärna till tips på evenemang eller solidaritetsaktioner/grupper som kommentarer.

Annonser

Vem har råd med välgörenhet?

Jag hatar att göra det här. Att kritisera ett i grunden bra, nytt initiativ. Jag hatar att ställa mig i den där ”damd if you do damd if you don´t” kören som när den är som värst kan kväva vilka idéer som helst. Men just nu känns det som jag måste.

Under gårdagen nåddes jag av nyheten att HEM, föreningen för hemlösa EU migranter i samarbete med den norska gatutidningen Folk är folk nu ger ut en gatutidning som skall säljas av förra detta tiggande EU migranter i Stockholm. Va bra! var min spontana tanke, tills jag läser texten lite längre ned på deras Facebookuppdatering.

”Nu finns gatutidningen Folk är folk ute till försäljning! EU-migranterna köper dem för 25 kronor styck och säljer dem för 50 kronor. Alla säljare förses med ID-kort och registreras i vårt digitala säljsystem. Genom att skanna QR-koden på säljarens ID-kort kan du direkt lämna synpunkter på säljaren. För att få bära ett ID-kort måste man följa föreningen HEM:s och Folk är folks uppsatta regler för tidningsförsäljning. På bilden är Geta som nu är godkänd säljare av Folk är folk i Kista. Hon är 26 år och talar flytande italienska, grekiska och spanska, men har inte fått chansen att lära sig läsa och skriva. Efter att vår distributör berättat reglerna för henne en gång kunde hon dem utantill. Om du vill köpa en tidning av Geta hittar du henne vid Kista galleria.”

Att en tidning vill ha koll på sina återförsäljare, hur många tidningar de hämtar ut och säljer har jag full förståelse för. Också att det finns vissa personer som har en sådan problematik att de kanske inte skall sälja tidningar på stan med allt vad det innebär av kontakt med andra människor och att det kan vara bra att hålla koll på detta. Men att låta människor skanna säljarnas ID brickor och direkt lägga in kommentarer om dessa i ett digitalt informationssystem rimmar för mig illa med att tillvarata människors integritet, svensk datalagstiftning och eftersom det här rör en tidning som mer eller mindre uttalat skall säljas av en definierad etnisk grupp borde det kanske även kollas upp ur en diskrimineringssynpunkt. Är detta, trots min övertygelse om att både HEM och Folk är folk verkligen inte menat det så, frågan om någon form av romskt uppföranderegister?

Vad händer med den här informationen? Vem får ta del av den? Hur förvaras den? Hur säkert är det här systemet? När och hur raderas informationen? (jag hoppas verkligen att den raderas!) Rättshaveristen i mig vaknar till liv, men problemet här går långt utöver juridiken, tolkningar av personuppgiftslagen och gällande diskrimineringslagstiftning. Det handlar i om synen på de vi skall ”hjälpa”.

I kommentatorsfältet på ovan nämnda Facebookinlägg skriver en kvinna något jag inte kan annat än att hålla med om ” Förlåt, men det låter lite som att ni pratar om ett duktigt barn” om beskrivningen av Geta ovan. Föreningen HEM svarar ” Ja, ibland kan vi inte låta bli att känna oss som stolta föräldrar! Vi delar deras vardag, sorger och bekymmer, men även glädje och skratt. De ringer oss när de behöver vår hjälp, ibland mitt i natten, som vid avhysningar, hot eller när de blivit sjuka. Vi ger dem möjlighet att lära sig svenska språket och mer om det svenska samhället och försöker hjälpa dem att hitta alternativa inkomstkällor till tiggeriet. Så ibland kan vi inte hjälpa att vi skryter som stolta föräldrar!”

Stolta föräldrar? Är de romska EU migranterna att jämställa med små barn som behöver vår hjälp? Hur kan man se vuxna människor så? Tankarna för mig direkt till välgörenhetens förbannelse.

11139811_10152667969386784_817588203_nVälgörenhet kommer från ovan, välgörenhet kräver en svag part, någon som går att jämföra med till exempel ett barn, och en god men överlägsen välgörare. Välgörenheten förändrar inget, utan bevarar det rådande systemet – charity not change.

Jag tänker på hur välgörenheten fyllt, och fyller en funktion för en uttråkad överklass i behov av att känna sig lite goda, eller att aktivera sig lite, hitta en hobby. Tänker på en programserie jag såg för ett antal år sedan om rika hemmafruars välgörenhetsorganisationer i USA. Ett av programmen fastnade på näthinnan och jag återkommer till det ofta. Det var en rik kvinna i Los Angeles som några gångar om året bjöd hemlösa kvinnor på SPA. De fick tvätta sig, klippa håret, manikyrer, pedikyrer, ansiktsbehandlingar, hälsosam SPA mat (tänk alger) och en massa andra behandlingar under en heldag, innan det var dags att ge sig ut på gatan för att hitta en sovplats för natten. Kvinna som arrangerade det hela visade stolt upp sin verksamhet och gråtande hemlösa kvinnor tackade henne i TV rutan. Det är fortfarande något av det sjukaste jag sett.

Tankarna går också till Sveriges borgerliga kvinnorörelse kring förra sekelskiftet. Hur välbeställda kvinnor skapade sig ett utrymme i det offentliga rummet, på den tiden nästan uteslutande förbehållet män, genom att påtvinga arbetarklassens kvinnor sin välgörenhet. De olika hemmen för ”fallna kvinnor” med deras barn, eller hem för arbeterskor där välgörarna fick bestämma när kvinnorna skulle komma hem, vad de skulle göra på kvällstid etc. Minns en stadsvandring jag var på i Stockholm där guiden berättade hur kvinnorna och barnen som höll till i Vita Bergen, dåtidens värsta Stockholmsslum, samlades för att kasta sten på sina borgerliga, kristna ”välgörare” när de kom dit.

All välgörenhet drivs förstås inte av överklass, eller av behovet att få känna sig lite extra god. Den kan också vara ett tecken på att vi gett upp. Välgörenheten mildrar effekterna av orättvisorna något, och ibland är det tyvärr det enda som känns mänskligt möjligt att göra.

För ett drygt år sedan besökte jag några gamla vänner i USA. Vänner med drömmar om en bättre värld liknande mina egna. Vi åkte med och storhandlade, dubbelt upp. Ett gäng kassar mat hem till oss, ett gäng som vi lämnade av i den närmaste kyrkan på väg hem. En del av kyrkans matprogram, där de varje dag delade ut mat till stadens hemlösa. En del av mina amerikanska vänners veckorutin, en del de själva hatade. Det gjordes i ren uppgivenhet, ett tecken på att de börjat ge upp drömmen om att deras samhälle skulle kunna förändras på riktigt. Stora, politiska drömmar hade förvandlats till att tvingas nöja sig med välgörenhetsarbete, att som ateister hjälpa sin lokala kyrka se till att människor åtminstone inte svälter ihjäl. De är fortfarande politiskt aktiva mina vänner, men tron på att de skall kunna se en samhällsförändring på riktigt har försvunnit.

Är det så illa här hos oss? Måste vi ge upp och gå i välgörenhetsfällan? Kan vi inte hantera detta på ett annat sätt. Kan vi inte syssla med solidaritet i stället?

Solidaritet utgår ifrån att vi är lika, Geta och jag, lika trots fruktansvärt olika möjligheter i livet. Solidaritet bygger på jämlikhet, inte på att jag likt en förälder skall hjälpa ”mina barn”. Solidaritet är svårt, solidaritet ställer krav och när nöden blir så påtaglig som den är nu känns verklig solidaritet ibland omöjlig. Solidaritet gör det till min förbannade skyldighet att kämpa för ett samhälle som har plats för alla som lever i det.

Hur skall jag hantera att Ana finns här, 100 meter ifrån mig? Hon vars gravidmage är lika stor som min? Hon som när jag går på läkartider, besöker barnmorskan och får extra ultraljud går runt på stan och tigger. Hur kan jag leva med det? Hur kan jag leva med att barnet i hennes mage kommer få så fundamentalt andra förutsättningar än tvillingarna jag har i min? Jag ger henne pengar, köper babykläder, lite leksaker och mat. Försöker kommunicera genom några få engelska ord och någon form av universellt gravidteckenspråk om onda ryggar, tunga magar, halsbränna, kissnödighet och mat.

Jag reduceras till en välgörare jag också. Jag ger upp. Jag tar inte med mig Ana och kräver att även hon skall få träffa min barnmorska. Det är egentligen vad jag borde göra. Men min kännedom om svensk byråkrati gör att jag ger upp innan jag ens försökt, det skulle helt enkelt bli för jobbigt både för Ana och för mig. Ger henne pengar att betala för en läkartid i stället. Det hade varit så befriande om jag kunde se Ana som ett barn, en som inte upplever världen på samma sätt som jag, en som inte har samma behov, en som jag hjälpt tillräckligt genom att skänka lite pengar och några klädesplagg. Ingen får mig just nu att känna mig så otillräcklig som just Ana.

Jag tror det är därför vi riskerar reducera våra solidaritetsrörelser till välgörenhetsorganisationer, som föreningen HEM just nu visar exempel på. Vi ger upp. Vi köper bilden av våra medmänniskor som ”den andre” den som inte är som oss. Den vi kan hjälpa likt ett barn. Den som likt ett barn måste följa våra regler

Har vi verkligen råd med detta? Att vi som vill hjälpa själva former bilden av romska EU migranter som människor som inte är som oss? Visst, vi sätter oss inte i bilarna som kastar sten, vi går inte med i gängen som tänder eld på lägren eller misshandlar sovande människor, men vi använder samma retorik. De är inte som oss! De är inte som oss!

Försöker hitta reglerna som återförsäljarna av Folk är folk skall skriva under. Lyckas inte men får av en vän reglerna för återförsäljning av tidningen SofiaZ som också gavs ut av Folk är folk i samarbetet med föreningen HEM och såldes av EU migranter i Stockholm. Där finns bland annat punkt nummer 4. ”Tidningen ska hållas upp med ett leende.” Mottagarna av vår välgörenhet måste alltså ständigt visa tacksamhet för våra ”gåvor”. Jag tänker med längtan på de stenkastande kvinnorna och barnen i Vitabergsparken.

/Hanna Höie

När rasisterna skriver lagtext – Norge och förbudet mot tiggeri

Minns ett telefonsamtal med min syster för ett par år sedan. Hon bodde då i Oslo och hade precis sett den första tiggaren som satt med en skylt med texten ”Jeg er norsk!” Inget mer, bara det. Några månader senare såg jag det själv på gatan i Oslo när jag var hemma på besök. Tiggande norrmän var snabba att snappa upp stämningen, nationaliteten blev plötsligt viktigare att påpeka än att man satt där för att samla in pengar till mat eller till natthärbärge. ”Jeg er norsk!”

I dag sitter jag och läser en remiss. Tråkigt byråkratspråk, varvat med olika lösryckta stycken lagtext. ”Med bøter eller fengsel inntil 1 år straffes den som samarbeider med en eller flere personer om å[tigge på offentlig sted eller fra hus til hus.]be tilfeldige personer om penger eller andre midler på offentlig eller privat sted. /…/Medvirkning straffes på samme måte.” står det. Brukar tycka om att läsa norska texter, men inte den här gången.

Går genom remissen om det föreslagna förbudet mot tiggeri i Norge, mitt gamla hemland. Det är en sorgsen stund jag sitter där med datorn i knät i soffan. Jag skäms faktiskt, skäms över att jag kommer från ett så egoistiskt land. Att jag kommer från landet som nyligen åter igen korades till världens bästa land att leva i, om man inte är fattig vill säga. Norge som räknas som ett av världens rikaste länder, men som vill förbjuda de som inte har till mat för dagen att be om hjälp på gatan.

Syns det inte, finns det inte tänker jag medan jag sitter i soffan och läser. Om Norge, denna struts i vargakläder, sticker huvudet tillräckligt långt ner i sanden så kanske fattigdom och svält i världen utrotas? Eller så skiter ”vi” helt enkelt i om människor lever i svält och misär så länge det inte plågar just mig.

Inte ett ord om varför människor tvingas ut på gatan för att tigga. Inte ett ord om att det går att förebygga, att göra något åt, att det går att bygga ett samhälle där ingen behöver sitta där och be om mat för dagen eller om möjligheten att kunna försörja sin familj. Men många ord om hur tiggare stör den allmänna ordningen. Det är alltså när fattigdomen blir synlig den stör den norska regeringen. Mig stör det betydligt mer att den över huvud taget existerar. Som om fattigdomen utrotas genom att jag inte längre behöver se den.

Remissen lämnar mig med betydligt flera frågor än så. Det blir tydligt att det är svårt att göra ett lagförslag om förbud av just ”organiserat” tiggeri, vilket var det Stortinget (den norska riksdagen) beställde. Definitionen av vad som anses vara organiserat blir krånglig och svår, redan i lagförslagets text förvandlas ”organiserat” på något sätt till ”tiggeri som sker i samarbete”. Det landar så småningom i att det är två eller flera personer som samarbetar genom att tigga tillsammans, att fördela sig på olika platser eller helt enkelt genom att två eller flera människor som tigger bor ihop. Det är alltså detta som ”det organiserade tiggeriet” kokas ner till. Ett par som hjälps åt, två bröder som rest till Norge tillsammans för att leta jobb, men som i slutändan tvingas tigga eller människor i en extremt utsatt position som väljer att sätta upp sina tält på samma ställe och kanske hjälpas åt med matlagningen.

Det norska Justitie- och beredskapsdepartementet tycker själva att det har blir för svårt att hålla koll på, att det kommer kräva polisresurser och spaning för att få någon fälld. De föreslår helt enkelt att slopa texten om samarbete helt och hållet och rakt av införa ett generellt förbud mot tiggeri. Det är alltså två olika lagförslag som i dagarna skickats runt på remiss i Norge.

Det är inte bara myten om det organiserade tiggeriet som lever friskt i det norska lagförslaget. Mot slutet av remissen finns ett kapitel med titeln ”2.4 Tigging knyttet til menneskehandel og annen kriminalitet” där det glatt konstateras att ”Tigging har vært knyttet til menneskehandel, vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser. I noen politidistrikt oppfattes sammenhengen mellom tigging og vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser som et stort problem.” Det hänvisas inte till någon källa, men i början av remissen, under bakgrund, skrivs en liten sammanfattning av den respons som kom inte från landets polisdistrikt. Respons som hämtades in under 2013 i samband med lagändringen som gjorde det möjligt för enskilda kommuner att förbjuda tiggeri.

I sammanfattningen används ord som ”upplevda problem” och det framkommer att det är stora skillnader mellan hur landets polisdistrikt upplever problemen med tiggare. Ingen statistik, inga hänvisningar till fällande domar mot tiggande EU-migranter som lever tillsammans med människor som begår vinningskriminalitet.

I bakgrunden blir det också tydligt hur dåvarande medlemmar i justitiekommittén blandar korten friskt:

”Flertallet vil påpeke at åpningen av grensene mot Øst-Europa i 2005 har medført at dagens tiggere i stor grad er tilreisende fra andre land. Politiet har hatt store utfordringer med organisert kriminalitet som ofte følger i kjølvannet av disse omreisende tiggermiljøene.

Flertallet vil vise til at politiet selv melder at denne formen for tigging ofte utgjør et skalkeskjul for andre og mer alvorlige former for kriminalitet. Mindre alvorlige forhold som nasking og lommetyverier følger også i kjølvannet av det tilreisende tiggermiljøet.

Antallet lommetyverier har de siste årene eksplodert i hovedstaden, og det er nå like mange lommetyverier i Oslo som i Berlin – en by med syv ganger så mange innbyggere.”

Jag ställer mig frågan om varför de EU- migranter som reser till Norge är så olika de jag har i mitt eget närområde? Är de mer kriminella på något sätt? I Sverige tillbakavisar ju polisen alla påståenden om att tiggande EU migranter skulle ingå i någon form för kriminella nätverk.

Jag skulle varje fall förvånas om antalet fickstölder i Oslo kommer sjunka om förbud mot tiggeri införs. De duktiga ligorna av ficktjuvar som åker runt i Europa skulle väl knappast sätta sig på gatan för att tigga.

Oavsett vilket av de två lagförslagen som kommer gå igenom skall medhjälp till tiggeri straffas på samma sätt enligt det nya lagförslaget. Det kommer alltså bli straffbart att till exempel köpa en macka och ge bort till en tiggande människa, att släppa in någon som tigger i ditt hem för att sova över en kall vinternatt eller kanske för att kunna tvätta kläder och duscha. För detta brott kommer du kunna få böter och upp till ett års (eller sex månaders beroende på vilken version av lagförslaget som går genom) fängelse.

Det blir också tydligt att det endast är solidaritet eller att av ren medmänsklighet agera och hjälpa de tiggande människor som finns i din närhet som skall vara straffbart. Det finns förstås undantag för välgörenhet. ”Forbudet gjelder ikke innsamling til veldedige eller allmennyttige formål. Forbudet gjelder heller ikke for virksomhet som er særskilt tillatt i eller i medhold av annen lovgivning.” Välgörenhetsorganisationer, skolklasser och intresseorganisationer får fritt samla in pengar genom att fråga tillfälliga människor om stöd.

Välgörande ändamål – vad är det frågar jag mig. Tydligen inte att en mamma samlar in pengar så att hennes barn kan äta mat, gå i skola eller få den medicin de behöver. Men om en hjälporganisation vill samla in pengar till samma barn? Vad är skillnaden undrar jag. Är det så att skillnaden är att fattigdomen då hålls på armlängds avstånd? Att fattiga barn och deras fattiga mammor är något som finns i Rumänien långt borta, något som inte har med oss att göra, något vi inte ser, men kan skänka en slant till via ett postgirokonto om vi vill känna oss lite goda.

Om Norge väljer att införa ett generellt förbud mot tiggeri (inte endast det ”organiserade”) föreslår departementet att strafframen skall vara böter upp till sex månaders fängelse. Motiveringen till ett lägre straff är att det inte bör anses så allvarligt när det är enskilda personer som tigger. Som om samarbetet som beskrivit ovan skulle utgöra så försvårande omständigheter att det behövs en hårdare straffram.

Jag misstänker också att förslaget på ett lägre straffvärde beror på att ett förbud mot tiggeri generellt även kommer drabba alla de som i årtionden tiggt på Norges gator. De norska tiggarna. De flesta med grava missbruksproblem och/eller med svår psykisk sjukdom. Det är också tydligt i lagförslaget att tiggeri är något som riktar sig mot ”tillfälliga personer” och inte sådana som den tiggande människan har en relation till, är i släkt med eller liknande.

Jag förstår varför både Norges diskrimineringsombudsman kallar förbudet mot tiggeri diskriminerande och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter tycker lagförslaget har rasistiska undertoner.

Att fängelse över huvud taget skall vara med i straffskalan försvaras dels av att det är svårt att kräva in böter från människor som har så lite att de försörjer sig på tiggeri. Det är ju klokt kan tyckas. Men motiveringen till fängelsestraff är än värre. Det skall nämligen gå att häkta människor för tiggeri, annars kommer det ju knappast ha någon avskräckande effekt. In med dom i häktet bara, så skall vi se att de försvinner. Nöden och misären kommer givet vis finnas kvar, men inte här, inte på Oslos gator.

Tiggarna kommer sticka till Sverige, eller nått annat land. Fattigdomen är inte längre ett av världens rikaste länders problem. Ett norskt fängelsedygn kostade 2011 (har inte lyckats hitta nyare statistik) 2 385 kr, något lägre om det är på en lågsäkerhetsanstalt, så pengar att ta hand om tiggande människor finns det, det ska inte bero på resurser inte.

Minimilönen i Rumänien är 205,34 Euro i månaden (juli 2014) dryga 2000 svenska kronor. För romer är det näst intill omöjligt att få ett jobb i dagens Rumänien. Dagpengar i ett norskt fängelse uppgår till 62 kr. pr. dag, med ett tillägg på 23,50 öre om man har ett särskilt viktigt arbete, alltså ett maximum på 2565 norska kronor i månaden. Jag vet det är helt galet, men i brist på annat låter jag denna siffra trösta mig i dag.

 

/Hanna Höie

Här finns hela remissen

 

Min otacksamma farmor.

När min farmor fann sig vara ensamstående med tre barn så sökte hon hjälp från staten. Hon fick som svar att de kunde hjälpa genom att hand om hennes barn. Man kan ju tycka att hon borde ha varit tacksam för hjälpen hon fick men min farmor var en otacksam jäkel och tackade nej. Hon hade ett annat liv i åtanke, ett där hennes barn fick vara kvar i hennes vård.

Min farmor var politiskt aktiv. Hon kämpade för att alla skulle få en bättre värld. Frågan är vid vilken gräns hon och hennes kamrater skulle ha nöjt sig. När gick arbetarrörelsen över till att bli otacksam i dess motparts ögon? Skulle den ha nöjt sig med 10 timmars arbetsdag, en ledig eftermiddag i veckan, barnarbete men bara på dagarna? Vid vilken gräns borde tacksamheten ha infunnit sig? Min gissning är att de sågs som otacksamma så fort de höjde rösten. Det var ingen som tackade dem för kraven de ställde. Tvärtom blev de kallade otacksamma i kampen för de rättigheter vi idag tar för givna. De blev kallade otacksamma när de krävde arbetstidsförkortning. De blev kallade otacksamma när de krävde en lön att kunna leva på. De blev kallade otacksamma när de krävde semester. De som hade det bättre än min farmor och hennes vänner ansåg att de borde ha varit tacksamma endast för rätten till ett jobb men de ville ha något bättre för sig själva och för sina barn.

Jag skulle säga att vi är otacksamma varje dag. Inte för att vi fortsätter att ställa krav utan för att vi inte uppskattar den kampen som har lett oss till där vi är idag. Vi osynliggör alla de som fick ta skiten i vårt ställe. Vi tror att de rättigheter vi har idag är något som alltid har funnits. Rättigheter som vi riskerar att förlora om vi sätter oss ner och är nöjda. Borde vi tacka för chansen att dö på arbetsplatsen, att vara hemifrån 10 timmar om dagen, att vakna med huvudvärk och gå och lägga sig med huvudvärk? Borde vi sluta kräva högre lön, bättre vård och skola? Vi har det ju ändå så mycket bättre än vad många andra har det. Vi har det så mycket bättre än min farmor hade det. När ska tacksamheten infinna sig?

Jag tycker såklart inte att vi ska sluta kämpa för att förbättra våra liv. Vi ska aldrig nöja oss så länge vi kan må bättre och vara lyckligare. Och jag tycker inte att den som har varit tvungen att fly på grund av krig ska nöja sig heller. Om jag flydde från allt så skulle jag hoppas att jag hade orken att protestera om  jag kände mig respektlöst behandlad. Jag hoppas verkligen att jag skulle ha den kraften men jag vet inte för jag har aldrig behövt fly. Så vad jag tror eller hoppas på om mina egna reaktioner är ett meningslöst spekulerande. Bättre då att lyssna på de som faktiskt vet. Självklart ska de kräva att få information om vart de ska, att få chansen att lära sig svenska, att inte bli isolerade och få minskade möjligheter till att fortsätta kämpa eller vad de tycker är viktigt. Sen kanske de inte kan få igenom alla sina viljor precis som min farmor och hennes vänner förlorade många kamper. Det kan ju omöjligt vara så att vi ska börja kräva att människor ger upp och slutar drömma om ett bättre liv innan de ens har hunnit försöka. Vi har ingenting att förlora på att stötta varandras krav utan vi har snarare allt att vinna.

Cecilia Höglund

https://omintenu.wordpress.com/2014/05/20/fadern-sonen-och-den-helige-andre-2/

När bollen är i rullning

Det är alltid svårt att veta när något verkligen började. Allt är ju beroende av andra händelser, en boll sätter en ny i rullning, en sak leder till nästa. Ibland får man helt enkelt bara bestämma att börja någonstans.

Jag börjar min berättelse i somras. Den kunde ha börjat på 1500- talet då Sverige samlades till ett rike, i vår nationalstats späda barndom. Eller 1637 då det beslöts att alla resande skulle kastas ut ur Sverige, under tidigt 1900- tal då den framväxande svenska arbetarrörelsen inte lyckades hålla rent för antisemitism och antiziganism inom de egna leden. Den kunde ha börjat 1948 då en mobb på flera hundra arga Jönköpingsbor beväpnade sig med tillhyggen och attackerade stadens resandefamiljer, eller med folkhemmets tvångssteriliseringar eller omhändertagande av resandes barn. Men den här gången börjar historien alltså tidigt i somras.

Det hade säkert hänt flera gånger förut under våren, men det var första gången jag verkligen lade märke till det. Nog mest för att jag såg det komma. Jag hade varit på besök uppe i Stockholm och verkligen fått se den omtalade reklamkampanjen SD hade i tunnelbanan inför EU valet mot ”det organiserade tiggeriet”. Jag minns att jag tänkte att nu börjar det bli farligt för människorna som tvingas tigga för att få ihop sin försörjning. I varje fall för de som ”ser romska” ut. Strax efter mitt besök blev en man som tiggde utanför en tunnelbanestation attackerad. Inte alla profetior vill man se gå i uppfyllelse.

Då var jag chockad och så jävla ledsen. Nu, dryga halvåret senare är chocken större om jag inte hört talas om en attack mot romer på en dryg vecka. Det går så fort i Sverige att jag inte klarar av att hänga med.

Det dröjde inte ens två dygn efter att nyvalet var ett faktum förrän ett gäng kristdemokrater och en centerpartist gick ut på DN debatt för att öppna dörren för SD. ”Så kan vi göra upp med SD om migrationspolitiken” skriver de, och kommer med fyra förslag på hur vi kan se till att ännu färre människor skall kunna ta sig in hit till ”oss”. De fyra förslagen är underbyggd av forskning som inte finns, rapporter författarna inte har läst och som Osín Cantwell påpekar i Aftonbladet verkar argumenten snarare vara hämtad ut en tråd på Flashback än ur någon form för vetenskaplig forskning.

Strax därefter börjar Folkpartiets före detta ledare prata om att Hitler minsann byggde motorvägar, och det var ju bra. Att motorvägsbygget i Tyskland drog i gång redan på 20- talet och att de motorvägarna Hitler byggde blev en viktig del av Tredje rikets propagandamaskin och dessutom delvis byggdes av fångar från koncentrationsläger verkar han ha glömt. Det går snabbt nu, snabbare än Autobahn.

Inte ens två dygn efter att Sverigedemokraterna gjorde det klart en gång för alla att de är ett fascistiskt parti med en enda fråga på dagordningen. Inte ens två dygn efter att de gjort det klart en gång för alla att de tänker fälla varje regering som inte tillmötesgår deras strävan efter ett ”Svenskt Sverige” fritt från mångkulturen (vad nu det innebär, som om inte Sverige alltid rymt en hel värld av kulturer, som om vår historia inte alltid har varit och alltid kommer att vara mångkulturell) öppnar borgerligheten dörren på vid gavel för att flirta med fascisterna. Historielösheten chockerar i varje fall mig, men förvånar mig tyvärr inte. Det går fort nu, så fort att jag har svårt att hänga med.

Jag undrar hur snabbt det kommer att gå nu under våren. Hur många läger kommer att brinna? Hur många kommer att dö? Hur många flera kommer ansluta sig till de nutida fascistiska stormtrupperna som ger sig på vårt samhälles mest utsatta samtidigt som deras kostymklädda talespersoner arbetar sig allt längre in i Riksdagens finrum för att få ”ta debatten”.

Jag skulle också önska att vi tog debatten, att vi slutade lägga locket på. Jag skulle önska att vi vågade prata om rasismen, främlingsfientligheten och fascismen. Jag skulle önska att vi berättade om den politiska konstruktionen av nationalstaten och att det inte finns ”ett folk”. Jag skulle önska att vi berättade om folkhemmets rashygieniska strävanden, om den långa idéhistoriska traditionen av tron på den ”vita rasens” överlägsenhet vi bär med oss.

Jag skulle önska att vi tog debatten om hur flyktingströmmarna skapas. Att vi berättade om på vilkas elände vår relativa rikedom är byggd.

Jag skulle önska att vi tog konsekvenserna av vad vår överkonsumtion gör med klimatet och möjligheterna att överleva på det jorden har att ge för människor som bor längre söderut. Jag skulle önska att vi såg hur vårt samhälles hat mot muslimer har satt en hel värld i brand. Hur det endast gynnar religiös fundamentalism och fascism och agerade utifrån det.

Jag skulle helt enkelt önska att vi tog bladet från mun, och började tala om migrationspolitik, fattigdom och solidaritet på riktigt. Jag skulle önska att vi började någon gång där, på 1500-1600-talet då vår nationalistiska boll sattes i rullning.

/Hanna Höie

 

Glöm inte att visa solidaritet med de som just nu drabbas hårdast av samhällets högervindar!

Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642

Sanning och myt – BILEN

Den fina bilen (ofta en BMW) är alltid välputsad och glänsande. Minutiöst välskött. Min bil är 20 år nyare, men ser ut som nåt från en soptipp i jämförelse. De älskar sina bilar. Satsar på bilar med hållbarhet. Och det är inte konstigt eftersom de mer eller mindre lever på vägarna. Bilarna ska hålla. De är livlinan. När läger rivs, när maten tar slut, när det är kallt – då är bilen tillflykten. En trygghet. Många sover i sina bilar om natten. Laddar sina telefoner i den. Får en stunds avskildhet och vila. Bilen är, precis som hästen och vagnen var, en symbol för frihet. När myndighet eller ordningsmän kom för att köra bort familjen var tillgång till fordon det viktigaste.

Jag hade det tvivelaktiga nöjet att köra ”den fina bmw:n” till akuten en kväll. Någon blev hastigt sjuk. Med nycketn till deras ögonsten hoppade jag försiktigt in och styrde iväg. Det var en trött bil. Blank och fin men sliten rent maskinellt. Säljaren hade gjort en god affär.

Trasigt centrallås. Höll inte på att komma ur bilen. Bilen hade spikat igen om sig totalt. Fick till slut ned en ruta för att öppna utifrån. Stendöd ventilation eller termostat. Kvällskylan svepte som en schlagerschal över oss och min sura min över centrallåset hade frusit fast i ansiktet. Trasig backväxel. När vi kom ut från sjukhuset och lämnat patienten kvar så fick jag knuffa ut bilen från parkeringsplatsen. Jag svor och fräste när jag kom tillbaka till lägret. Jag dömde bilen efter hur den såg ut, men hade inte betalt en spänn för den. På riktigt. Den förtjänar inte eptitetet ”dyr fin bil”. Tvärtom, jag hade stämt röven av säljaren och befunnit mig i dennes mardrömmar lång tid framöver. Tro mig, jag vet att uppskatta en bra bil. Men om det är en ”dyr fin bil” vet man bara om man fått förtroendet att köra eländet…

Gini Mohlin

Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642

Otacksamhetens många ansikten.

 

Det har cirkulerat en status på facebook, där en kvinna som varit med och fixat en klädinsamling till Göteborgs tiggare ondgör sig över hur otacksamma och otrevliga hon upplever de tiggare som får kläder är. Hon gör det dessutom till en fråga om etnicitet, eftersom stans svenska hemlösa tydligen är vattenkammade, välartade frimärkssamlare (inte riktigt så jag minns Göteborg, men men…). Problemet hon ser gäller endast vad hon beskriver som ”uteliggare, rumänier, zigenare och andra utländska människor”.

Svaret på detta blir givetvis ett gäng överlyckliga internet-rasister, som ojar sig över detta hemska med otacksamma tiggare. Och från vanliga svenskar som brukar skänka till insamlingarna kommer ett slags försvar. De tror inte att det är sant. Kan det vara möjligt?

Jag har ingen aning om vad som är sant och inte. Jag var inte där, och jag har bara läst om det av en uppenbart rasistisk kvinna på facebook, och i SD-anknutna internettidningar. Men de två sortens reaktioner sammanfattar rätt väl vad jag ser som problemet med välgörenhet. Den stora önskan från givaren, att få ta emot tacksamhet.

Jag samlar ihop mat, kläder och gasolpengar, och är en del av en struktur som försöker ge Umeås tiggare en uthärdlig tillvaro. Inte för att få tacksamhet i utbyte, eller för att folk ska tycka att jag är snäll. Jag gör det för att jag tycker att alla människor ska ha rätt till mat, bostad, värme, och sånt. Det stör mig till vansinnets gräns att veta att barn sover ute, och att folk svälter. Jag blir rent ut sagt förbannad när en människa hamnar på sjukhus, enbart på grund av att han inte hade tillgång till värme. Jag är helt enkelt en del av att forma om verkligheten på ett sådant sätt att jag står ut med den. Därför gör jag det här.

Vad möts jag då av? Allt som oftast vänlighet. De jag besöker ofta har också lärt sig min mat- och sovklocka, så när jag kommer så försöker de också fixa kaffe. Men alla är inte vänliga. I alla fall inte varje gång. En del har haft en jävla skitdag, och är trötta och kalla, saknar sina barn, och har värk i hela kroppen efter att ha stått på knä en hel dag. Så kommer jag där. Med en påse tröjor som de inte har bett om, i fel storlek, och fan inte får plats med i bilen de sover i. ”I dont want this, I want a normal life!”, sa en äldre kvinna till mig, och vände på klacken. Där stod jag med min tröjpåse, och kände mig som den missanpassade avkomman av Florence Nightingale och Marve Fleksnes. Men samtidigt gillade jag det jag såg. Jag känner kvinnan. Jag vet hur hennes situation ser ut. De flesta dagarna så säger hon ”please”, ”thank you” och ”god bless you”. Men den dagen kände hon verkligen inte så. Den dagen kände hon att jag kunde ta mina jävla tröjor och köra upp dem i arslet, berättade hon skrattande senare.

Media påverkar också mycket. Vissa dagar har det stått något om det organiserade tiggeriet. Efter att i 10 timmar tiggt pengar och artigt och snällt svarat på frågor om en ”boss” som inte finns, så brukar humöret inte heller vara det bästa. Kommer vi dessutom dit då och berättar att de måste sova i minusgrader, för att vi inte har fått ihop pengar till gasol, så kan man få höra saker så att morrhåren kröker sig.

”Ni har såna fördelar som förstår språket” brukar folk säga till oss. Och vissa dagar är det sant.

Det är alltså inte så att bara för att människor är fattiga, och beroende av andras välvilja, så är deras nacke permanentat böjd. Det är inte alltid ”tack så mycket” och ”snääälla”.

Om inte de här människorna har rätt att vara griniga och ha en dålig dag, så vete fan vem som har det.

Linda Lundqvist

GLÖM INTE!
Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642

En barnsaga från förr, en barnsaga från nu

”Det var så rysligt kallt, det snöade och började bli mörka kvällen; det var också den sista kvällen på året, nyårsafton.” Så börjar H.C. Andersens saga om den lilla flickan med svavelstickorna.

Som så många andra var jag uppe i vindsförrådet och letade upp lådorna med julpynt i helgen, och där, bland några andra julböcker från min barndom låg den.

När jag var liten fick inte min mamma läsa den när jag var med, den var för sorglig. Den lilla, fattiga flickan som fryser ihjäl under nyårsnatten. Som dör av andra människors egoism, av hur andra människor väljer att blunda för hennes utsatthet. Jag klarade inte av den sagan.

När jag hittade den där på vinden slog det mig, det här är mitt barns verklighet. Det är inte han som ligger därute och fryser, vilket jag är evigt tacksam för, men han ser det varje dag. Det som för mig som barn var en så sorglig saga att jag inte klarade av att någon läste den för mig, det är nu hans vardag. Vi cyklar förbi ett av EU migranternas läger varje dag på väg till hans förskola. Hälsar och morsar och skänker pengar till de som håller till i vår stadsdel.

Varje jul när jag var liten, ibland annars också, skickade vi hjälppaket till familjer. För det mesta bosatta bakom ”järnridån” som fortfarande delade Europa i två på den tiden. Min mamma tvingade oss skänka saker vi verkligen tyckte om. Solidaritet skulle inte kunna köpas i leksaksaffären. Hon ändrade sig delvis hon insåg att vi blev allt mer skeptiska till de där kommunistbarnen som snodde våra leksaker.

Mitt barn behöver inte skicka paket med posten, vi kan kanta ner på torget och lämna våra paket där. Barnen som behöver mat, värme och någon julklapp det här året finns delvis i bilar, tält, små hemmabyggda ruckel och husvagnar i vår närhet.

Det som för mig var en fjärran värld i en sagobok, eller barn långt, långt borta är något mitt barn har i sin vardag nu. För honom är det så normalt att han när han hittar en pappersmugg på torget ställer den framför sig och säger vi skall lägga pengar i den. Hur skall man annars använda den?

Undrar vilka andra av min barndoms sagor och leker som kommer bli mitt barns verklighet?

Minns den snälla farbrorn som bodde i vårt hus hemma i Norge innan min familj flyttade in. Han kom och hälsade på ibland, drack kaffe med mina föräldrar och hade ofta med sig små presenter till oss barn. Han var med i motståndsrörelsen under kriget och oroligt spännande. Då gick en flitigt använd smuggelrutt för flyktingar i krokarna där vi växte upp. Det visste vi, och föreställde oss att förråden, skrubbarna, källaren och vinden i det stora, gamla huset var fullt av flyktingar som vi skulle hjälpa över gränsen. Kommer denna barndomslek för mig också bli verklighet för mitt barn?

Jag har alltid beundrat kvinnan i vars hem mina föräldrar träffades. Även hon var aktiv i motståndsrörelsen och hon åkte fast. Blev så hårt torterad att hennes kropp tog skada för livet. Minns hur hon inte sov de nätterna det var fullmåne och blåsigt. Hur hon 40 år efter vaknade de nätterna med skräcken att de som var på väg över gränsen skulle åka fast. Hur molnen plötsligt skulle blåsa bort och månskenet avslöja människorna på flykt och deras guider.

Efter kriget lämnade hon sitt liv som en del av Oslos kulturelit, flyttade till sitt barndomshem och började en verksamhet med folkbildning för barn och unga. Hela huset gjordes om till kollektiv. Det bodde ungdomar i var enda vrå, jag skojar inte. De fick bo där gratis under sin utbildning, det var ständiga studiecirklar i litteratur och konst. De drev ett förlag och en teater. Att fylla barn och unga med kunskap och kultur var hennes sätt att se till att fascismen aldrig skulle resa sig igen.

Jag saknar henne, skulle önska att jag hade haft möjligheten att diskutera med henne i vuxen ålder. Samtidigt är jag så otroligt glad att hon inte ser den värld jag lever i nu. Den hade krossat hennes hjärta.

Själv sitter jag med frågan, kommer jag palla? Kommer jag? Eller kommer jag välja att börja blunda nu, lite i taget? Vilken kommer bli min verklighet framöver?

Vilken framtid kommer min hemstad välja? Den 19 december skall Malmö stads sociala resursnämnd ta upp frågan om de kan erbjuda bostäder för stadens EU migranter under vintern. Att det ens tas upp beror på att en privatperson har startat en petition som fått över 2000 underskrifter. Men det ser mörkt ut, staden verkar inte vilja ta något ansvar och vinterkylan har nått ända vägen ner till Malmö.

Lördagen den 13 december kl. 14:00 på Gustav Adolfs torg i Malmö arrangerar Skåne mot rasism en demonstration med temat Ett Malmö för alla! Rätten till bostad skall vara villkorslös. Jag tycker du skall gå på den om du kan.

”Men i hörnet vid huset satt i den kalla morgonstunden den lilla flickan med röda kinder, med ett leende kring munnen – död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsmorgonen gick opp över det lilla liket, som satt med svavelstickorna, en av buntarna var nästan uppbränd. Hon har velat värma sig, sa man. Ingen visste, hur mycket vackert hon hade sett, i vilken glans hon med gamla mormor hade gått in i nyårsglädjen.” Så slutar sagan om den lilla flickan med svavelstickorna.

Hanna Höie

 

http://www.etc.se/inrikes/manniskor-kommer-do-om-ingen-agerar-nu

Tiggarna och julen

Jag var och tittade på Snowpride- festivalen i Skellefteå här om dagen. Jag rycktes med av ljuden, musiken och stämningen och steppade runt på stan glatt visslande. På torget hörde jag sång från en skönsjungande flicka, jag såg en same med sin flagga och en pridetomte i regnbågsdräkt. Alla viftade med sina regnbågsflaggor och var innerligt glada. Jag fotade och kände hur glädjen tog tag i mitt inre, jag pratade med folk och stämningen var på topp.

När festen var över går jag över torget och ser tiggaren sitta på sin plats med sin mugg. Jag går fram och frågar, bockalo? (hungrig) och får ett ja till svar. Jag går in i affären och handlar en macka och något att dricka. Går ut till den hungrige tiggaren med maten. Mackan tas emot med glädje och äts upp.

Julhandeln har börjat och folk shoppar för brinnande livet, människor kånkar och bär. Julklappar till mamma, mormor, lillebror, pappa, farfar och så vidare, affärerna kommer nog slå nya rekord i år igen. Julmusiken skvalar ur högtalarna, tomtarna står i skyltfönstren och glittret hänger från taket. Pengar byter ägare och kontokorten går varma.

Jag frågar min tiggare hur det går för henne? Dåligt, inga pengar, människor ger inga pengar, vad har hänt frågar hon mig.

– Jag vet inte, säger jag, kanske är det julen som kommit till stan.

Folk handlar julklappar som ingen vill ha för flera tusen. Men har inte en tjuga över till tiggaren i kylan utanför dörren, tänker jag men säger inget högt. När julen sen är förbi svämmar blocket över av alla julklappar som folk har fått och ratar.

På julafton delas paketen delas ut. Åh tack för julklappen en sådan har jag alltid velat ha. Men första tanken som infinner sig är, undrar just hur mycket jag kan sälja den här för? De dyrt inhandlade klapparna säljs för en billig penning till nya spekulanter som gör klipp.

För vem skull köper vi alla dessa dyra julklappar?

Hade de inte varit bättre att ge tiggaren en slant? Hen hade i alla fall uppskattat det. Nu lägger vi pengar på julklappar som ges bort till dem som inte vill ha dem och inte uppskattar dem.

Man kan undra varför?

Funderar på hur folk funkar? Är mycket snack och lite verkstad på folk. Människor säger att de ska hjälpa, de säger att de ska ge, en tanke som dyker upp när man ser julhandeln och tiggarens tomma mugg, är det sant? Det låter bra att säga att man engagerar sig, men när julen kommer så blir det viktigare att köpa julklappar i massor till de som redan har allt. Istället för att ge till de som verkligen behöver det.

De pyntade fönstren och den varma gallerian är en bjärt konstrast till tiggaren utanför i kylan. Hur kan vi bara passera hen, visst är julen givandets tid? Eller?

Tänk om alla gav 20 kronor till en tiggare för varje julklapp man köpte, tänk så många man skulle glädja.

Hjälp Västerbottens Tiggare// Britt-Inger Lundqvist

GLÖM INTE!
Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642