Korvkö

”Akta dig så hon inte tar både barnen och cykeln.” Den medelålders mannen bakom mig i korvkön flinar mot mig när jag vänder mig om och tittar mot lådcykeln. Där står Maria, som hon så ofta gör, och gullar med mina tre barn.

Försöker komma på ett fyndigt svar, men arbetsdagen har varit för lång, hämtningen för stressig og hungern är för stor för att jag klarar av att pressa fram annat än ”Vadå, vi är vänner. Jag har känt henne i flera år. Hon får både låna cykel och barn så mycket hon vill.”Gubben inser någonstans att han gjort bort sig. ”Jag skoja bara, ja du vet hur dom kan vara” svarar han. Jag får fortfarande inte fram ett vettigt svar utan går bort till barnen och Maria igen. Hon ser ledsen ut, även om hon inte förstått ordagrant gick det inte att missa vad han menade. ”Bry dig inte om idioter” säger jag och ger henne en kram.

”Det här är Maria” borde jag sagt, ”Maria som försörjer både barn och barnbarn. Maria som har sett mina barn växa upp. Som följt mig genom graviditet och spädbarnstid. Som sett mig springa i panik till barnakuten och leka med mina ungar i parken. 

Det här är Maria” borde jag sagt ”Jag har träffat hennes man och son, har pratat med henne om hennes döttrar, mamma och barnbarn. Det här är Maria som alltid frågar vart jag varit när vi inte setts på ett tag. Maria som trots att hon tiggar ihop till födan alltid har en liten godsak i fickan till ett hungrigt barn, eller som just då, innan du vräkte ur dig din rasistiska skit, såg hur stressad jag var och frågade om hon skulle leka lite med barnen. 

Dig däremot, du surgubbe i korvkön, dig har jag aldrig sett. Dig skulle jag aldrig låta komma i närheten av mina barn”

Allt det borde jag sagt, för att sen ge honom en på käften för att lära mina barn att vi står upp för varandra vi grannar. 

Hoppas vi träffar på varandra där i korvkön igen. Nästa gång kommer jag vara redo!

/Hanna Höie

Vem skall ge oss andrum nu?

Så är den strypt, vägen in i Europa, möjligheten att få stanna i Sverige. Migrationsverket förväntas uppdatera sin flyktningprognos för 2016 till ungefär 35000 personer. Den lägsta siffran sedan 2011. Hur prognosen blir för 2017, då den mer restriktiva flyktingpolitiken gäller hela året, det kan vi endast gissa.

Frågan återstår, när asylsökande inte längre kommer hit, vem skall vi skylla på då?

Det är under press som sprickorna i fundamentet börjar synas, det är då de växer. Problemet är inte skiftningarna i jorden, de har alltid funnits, kommer alltid finnas, problemet är hur huset är byggd.

De senaste 20 åren har välfärden i allt snabbare takt raserats. Skolor, sjukvård, äldreboenden, allt har offrats på nyliberalismens heliga altare. Våra politiker har monterat ned den offentliga sektorn, privatiserat allt som det finns möjlighet att krama en skattekrona ur, gång på gång sänkt skatterna för den rikaste delen av befolkningen. Vi lever i år 2016 och i våra storstäder råder det bostadsbrist som om det vore 1899. Här ökar inkomstklyftorna snabbare än något annat land i västvärlden. Här finns inte mycket av ”den svenska modellen” kvar.

Detta är vårt fundament, gammalt, sprucket, långsamt sjunker det allt djupare ner i gyttjan.

Att Sverige, ett av världens rikaste länder, står utan infrastruktur att hantera att 163.000 människor kommer hit under ett år – det är systemkollaps. Men den är vår egen, made in Sweden, lika svensk som midsommar, sill och nubbe.

EU befinner sig i en ännu större kris, där var fundamentet svagt från början, där finns nästan inget kvar. Eu har över 500 miljoner invånare, och kan ändå inte hantera att det kommer en miljon människor hit under ett år. Det är ca 0,2 % av EUs befolkning. EU kan inte hantera en befolkningsökning på 0,2%. En flyktingström som det dessutom inte vore så svårt att förutse. Det får mig att bäva för vad som händer om det blir kris i EU på riktigt.

Våra samhällen faller isär. Det är läge att tala om kollaps. Men det är inte flyktningar som orsakat den. Flyktningar kanske satte lite press på Sverige under några månader, gjorde att några fler av fundamentets sprickor blev synliga, men de är inte arkitekterna bakom vår långsamma förfall. De gör inte heller någon större skillnad, sprickorna fanns där ändå.

Nu kommer dem inte mer, de som fått bära hundhuvud för vårt samhälles misslyckanden. Ett tag till kommer det vara rumsrent att skylla på de som nyligen tagit sig hit. Det kan fortfarande vara deras fel att det inte går att få tid på vårdcentralen, att man inte får bostad, att kommunens budget går i minus, att unga kvinnor tafsas på i offentliga miljöer eller att resultaten är så dåliga i den svenska skolan. Ett tag till. Frågan jag ställer mig är vem som skall ge oss andrum sen? Någon står näst i kön.

Muslimer

Långtidssjuka

Någon av våra svenska minoriteter

Kommer socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartisterna rösta för lagar som tar ifrån dom sina mänskliga rättigheter?

Vårt samhälle kollapsar, vi är beroende av att skylla på den andre, för det här kan inte vara vårt eget fel. Nu måste snart syndabocken bytas ut. Vem blir nästa grupp ut?

Håll emot nu mina vänner. Håll ut och håll emot.

/Hanna Höie

scapegoat_postcard-r44cfb9a06e1c42548c21c62eea66ce62_vgbaq_8byvr_512

Årets ljusaste natt

Denna natt är årets ljusaste natt. Denna natt dansar älvorna på ängen. Denna ljusa, förtrollade natt då allsköns småknytt kryper fram ur dimmorna. Natten då vi går mot mörkare tider.

Jag sitter vaken, kan inte sova en natt som denna.

Jag hoppas alla gummiflottar som ger sig ut i natt kommer fram. Hoppas midsommarnattens alla småknytt står på deras sida, att älvornas dans leder dem säkert hit. Men jag vet att så kanske inte är fallet, och jag vet att denna natt, eller nästa eller någon av de oräkneliga nätterna som ligger framför oss kommer ljus efter ljus att släckas.

För detta är natten då vi går mot mörkare tider.

Jag vet inte om det var ett medvetet val från Riksdagen att rösta genom den nya asyllagen just denna årets ljusaste dag. Tror inte det, snarare var det väl så att lagen skulle forceras genom innan det var dags för semester.

Nu skall de softa lite, våra riksdagsledamöter, njuta av den svenska sommaren, spendera lite tid med familjen, spela spel med barn och barnbarn, bygga sandslott, gå på skogspromenader. Eller kanske åka utomlands? Med både pass och papper ligger världen öppen.

Jag hoppas att de då och då stannar till, vaknar om natten, att sommarnattens alla småknytt tvingar dem minnas. Minnas att under denna den ljusaste av årets dagar valde de så att släcka ljuset för så många.

I dag släcktes hoppet för de som redan kommit hit och som nu förstår att familjen inte kommer efter. De som var på väg, och nu inser att flykten inte har ett slut. De som tvingas sätta sina barn i gummibåtarna på Medelhavet eftersom det inte längre går att skicka en vuxen i familjen före. Denna dag då Sverige valde att splittra familjer och låta barn drunkna. Denna förtrollade natt.

Jag vet de kommer minnas den, denna ljusaste av nätter, miljöpartisterna, socialdemokraterna och moderaterna. De vet att i natt fick de blod på sina händer. 

Båtarna kommer snart lägga ut på sin färd, jag hoppas vattnen är lugna. Ber en stilla bön om att älvorna leder dem säkert hit.

Detta är årets ljusaste natt, natten då vi går mot mörkare tider.

/Hanna Höie

alvor

 

Till Stefan

sossar_old1-450x600

Hej, jag sitter här vid frukostbordet och läser ditt debattinlägg i Aftonbladet Stefan Löven. Vet inte om det är senaste nätternas sömnbrist som är den utlösande faktorn eller om måttet helt enkelt just nu blev rågat, men känner att mitt välbehövliga kaffe fastnar i halsen. Vi måste prata om detta.

Stefan, du skriver om svenska värderingar, om att vi alla skall bidra till samhället vi lever i. Alla vill säga de som lever i en utsatt position. När du listar problemen som samhället måste ta itu med talar du om brottslighet. Men inte är det överklassens skattefiffel du talar om, utan om ungdomar i utsatta områden. Långtidsarbetslösheten är ett annat, problem, trångboddhet, dåliga resultat i skolan och bristande demokratiska värderingar. Ingenstans beskriver du problemen i den andra ändan av samhällsskalan.

Det är den arbetslöse som är problemet, inte företagen som pressar produktionen, som låter de med jobb slita ut sig. Företagen som inte tar något samhällsansvar. Problemområdena är som alltid områden med låg inkomst. Problemförorterna är Rosengård, Angered och Husby, aldrig ett vitt Djursholm med låg skattemoral.

Du skriver ”den som gör sin plikt kan också kräva sin rätt.” Det blixtrar framför mina ögon när jag läser det. Tänker på min lotsasbrosa, död sedan mer än 10 år tillbaka. Hur han levde på gatan, hur han dog i en överdos. Hur heroinet tog honom långt innan han ”gjorde sin plikt”. Vilka rättigheter skulle han ha i ditt samhälle Stefan?

Jag skulle gärna fråga dig vilka rättigheter riskkapitalbolag som tar ut skattepengar i vinst från våra vårdcentraler, äldreboenden, LSS bostäder och skolor för att placera dom i skatteparadis har? Hur gör dom rätt för sig? Vilka rättigheter har skatteplanerarna med sina Panamaföretag? När kommer du säga att dom är en större del av problemet än arbetslösa ungdomar i förorten? Jag tror det är många som skulle behöva höra dig säga det Stefan, alla dom som har en så lång kamp framför sig för att få bli en av dom med möjlighet att ”göra rätt för sig” att det oftast känns omöjligt.

När kommer du och resten av regeringen göra en åtgärdsplan mot de som suger ut vinster av våra skattepengar? Vi skulle behöva det Stefan, att få bygga ett samhället med våra skattemedel snarare än att bygga privata förmögenheter.

Du talar om den Svenska modellen Stefan, och jag undrar, vad det är? Att vara det enda land i världen utan ett tak på vilken vinst företag kan ta ut ur den skattefinansierade skolan? Att vara det landet i västvärlden med snabbast ökande klassklyftor? För det är den svenska modellen som är vår Stefan. Vi som växt upp på 90- talet, vi som fick vår första fasta anställning när vi var 35, om vi lyckats få den än, vi vars barn nu skall gå i det nyliberala paradis som utgör den svenska skolan.

Och, förlåt min okunskap, men snälla, snälla, kan du förklara för mig vad som är så svenskt med att inte vilja bo trångbodd i ett samhälle med låg kriminalitet, goda skolor och låg arbetslöshet? För när du kallar detta svenskt Stefan så säger du också att alla som inte lyckas här, alla som bor trångbott, alla som hamnar utanför arbetsmarknaden och de som inte klarar gymnasieskolan är mindre svenska än dig.

När du klassificerar det allmänmänskliga som något särsvenskt klassificerar du också alla som inte har sina rötter här som väsensskilda från oss, som andra varelser. När du beskriver det allmänmänskliga som något svenskt beskriver du också alla med rötter någon annan stans i världen som ett hot, ett hot mot det svenska.

Du är socialdemokrat Stefan, jag ber dig komma ihåg vad ni en gång stod för. Jag ber dig se över din problemformulering. Den vägen du tar nu Stefan kommer endast leda till obördiga, bruna träskmarker.

Jag hoppas du tycker för mycket om Sverige för att låta det hända.

/Hanna Höie

 

 

Dags att deklarera

Dags att deklareraSom av en slump damp min deklaration ner i brevlådan i dag. Jag hann öppna den efter barnen somnat, precis innan jag som så många andra bänkade mig framför Tv:n för att titta på Uppdrag Granskning.

Jag betalar gärna skatt, jag vet hur mycket jag och andra får för pengarna. Själv blev jag sjukskriven i februari förra året, då gravid med tvillingar i vecka 20. Sedan dess har jag inte lönearbetat. Sjukskrivningen övergick i föräldraledighet, och jag är en av de lyckligt lottade som har ett samhälleligt skyddsnät omkring mig som fortfarande fungerar.

Jag minns för ett par år sedan, vi var och hälsade på goda vänner i USA och hade hamnat hemma hos ett ungt par med sitt första barn. Ungarna lekte, och dom vuxna pratade sjukförsäkringar. Vad var smartast? Skulle dom kunna gifta sig? Hon pluggade och han var så pass ny på sitt jobb att sjukförsäkringen fortfarande var begränsad. Ville familjen ha bättre skydd om hon fortfarande var skriven hos sin mamma? Deras barn hade problem med tänderna och behövde specialisttandvård som var nära knäcka den unga familjen ekonomiskt. Jag har tänkt mycket på vad som skulle hända om vi vore i samma situation.

Att råka få tvillingar hade knäckt min familj ekonomiskt. Att inte kunna jobba på över ett år. Att betala barnomsorg och vård för ett barn mer än beräknat. Det hade inte gått, vi hade inte klarat det. Jag tänker på det när jag betalar skatt.

Jag tänker också på veckan innan påsk, då min lilla dotter blev så sjuk av en vanlig influensa att vi blev inlagda på sjukhus. Sex dygn, otaliga liter syrgas och jag vet inte hur många utprovade sorters luftrörsvidgande medicin senare blev vi utskrivna. Det kostade oss inget. Inte en krona. Jag tänker på det när jag betalar skatt.

Jag tänker på pedagogerna som varje morgon möter min fyraåring på förskolan. Jag tänker på personalen på BB, jag tänker på alla ultraljudsundersökningar, på sjukgymnasten, på Liv, vår BVC sköterska. Jag tänker på min barnmorska och på cykelvägar och på att åka skridskor med min son i Folkets park och alla tusen andra saker jag gör och behöver nu och som ni alla varit med att betala. Jag tänker på hur mycket jag har fått av er alla på ett år.

Jag tänker på hur skört det är. Hur skör en 9 månaders bebis är när hon inte får nog syre. På hur skört samhället är när det gemensamma försvinner. Jag tänker på dygnen som jag nyligen spenderade på sjukhuset. Det funkar fortfarande, vi fick fantastisk vård. Underbara och duktiga undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och städpersonal som fick oss att känna oss så trygga, trots att mitt barn låg med sladdar och slangar uppkopplat mot syrgas och maskiner.

Men tecknen finns där. Sjuksköterskan som lugnade mig när jag såg att hon darrade på händerna när hon skulle sticka i mitt barn för att ta blodprov. ”Jag har bara inte hunnit äta lunch än, då blir jag lite darrig, det är ingen fara.” Klockan var strax efter två och jag vet hon började sitt arbetspass klockan sju. Dom nätterna då det dröjde väldigt länge innan någon kom när maskinen mitt barn var uppkopplat till började blinka rött och pipa. Den dagen jag hörde personalen springa i korridoren under hela sitt arbetspass. Natten då tidsbristen tvingade fram en lågmäld diskussion om en annan patient inne på vårt rum, givetvis utan att röja personens namn, men ändå.

Jag undrar vad som kommer möta mig om nått av mina barn måste dit igen om 10 år.

Tänker också på alla dimridåer, alla som säger välfärden hotas av dom som kommer hit. Alla som säger att vi inte har råd att släppa in dom som måste fly, att deras barn när dom inte kan andas skall ligga där och kämpa hårdare och hårdare för varje andetag tills det inte går längre. Att deras barn skall ligga där tills dom dör i ett provisoriskt flyktingläger utanför Europas taggtråd eftersom vi inte har råd. Jag tänker på alla dom som låter dom som inget har bära skulden för att någon stulit det gemensamma. Jag tänker på hur mycket jag föraktar dom.

Och så tänker jag på alla som stjäl min sjukskrivning och min föräldraledighet. Som rånar mina barn på deras sjukhusvård, som tar deras förskoleplatser och låter deras lekplatser förfalla. Alla skattefifflare, alla utsugare, alla dom som gärna vill privatisera vården, skolorna, kollektivtrafiken men som själva inte vill betala en krona. Alla dom med brevlådeföretag, Schweiziskt bankkonto och en kompis som är chef på Skattemyndigheten.

Just nu känns det som det är dom som har övertaget, det är dom som har alla essen i rockärmen. Dom har naggat på det gemensamma länge nu. Dom tvingar oss ständigt att försvara det vi har i stället för att skapa det vi vill. Jag tänker på hur mycket jag hatar dom.

Dom hotar mig, dom hotar mina barns sjukhusvård, deras skolgång, min ålderdom. Dom hotar hela min existens. Dom hotar dig. Jag tänker varje fall försvara mig.

/Hanna Höie

När botten är nådd

En snart treåring på stranden som det bör se ut.

Som så många andra har jag bilden av ett lite bakhuvud, några små skor och en barnkropp som fortfarande inte förlorat bebisens rundhet på näthinnan. Den dyker upp när jag blundar och jag hoppas fortfarande på att barnet sover där i sanden, att han snart skall vakna. Men jag vet att han inte vaknar mer.

Bilden finns i dag på löpsedlar över hela världen, en symbolbild för flyktingkatastrofen i Medelhavet. En symbolbild för EU:s inhumana flyktingpolitik. En symbolbild för vår del av världens fatala misslyckande.

En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
Samtidigt kommer också undran, varför engagerar just denna lilla pojke en hel värld. Bilder på döda och skadade barn från en värld i brand har ju kablats ut länge. Varför får just den här lilla pojken på en turkisk strand mig att gråta? Varför får den lilla flickan på en strand i Medelhavet mig att vakna på natten?

Kanske är det meningslösheten i det hela som gör att avgrunden öppnar sig när jag ser bilderna. De hade ju lyckats fly. Treåringen där på stranden hade ju kommit undan, lyckats ta sig hela vägen från Kobane. Han blev inte mördad av IS monster eller dog under en skottväxling eller när en bomb exploderade. Han blev inte ett av alla dessa civila offer i ett pågående krig. Hans mord var mer utstuderat än så. Hans mord hade vi kunnat stoppa.

Vi pratade om det på 90- talet. Fort Europa som höll på att byggas. Demonstrerade, delade flygblad, anordnade seminarier och föreläsningar, protesterade. Någon gång längsmed vägen hamnade jag i en uppgiven acceptans. Såhär jävlig är världen helt enkelt, vi får göra det bästa utav situationen. Protestera fanns fortsatt, men man fick lägga krutet på att hjälpa de som lyckats ta sig hit. Skänka pengar till gömda, ha någon boende då och då, följa med på nått möte på Migrationsverket. Att ständigt ta hand om konsekvenserna av EUs industrialiserade inhumanitet, att aldrig komma åt att bekämpa orsakerna till den. Att dela ut Alvedon till en samhällskropp som är döende i cancer.

Den lilla pojken där på stranden mördades av EUs flyktingpolitik. Han mördades av strävanden efter att det skall vara näst intill omöjligt att ta sig in hit till ”oss”. Han mördades av att några av världens rikaste länder under decennier aktivt urholkat asylrätten. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, det blir för tydligt, för brutalt om våra så kallade demokratier skulle vägra folk rätten att söka skydd när de stod på vår egen tröskel. Bättre då att se till att det är omöjligt att ta sig hit. Bättre då att låta dom drunkna i medelhavet, eller svälta på en järnvägsstation i Budapest.

Den lilla pojken där på stranden mördades av vår egoism. Han mördades av rädslan att om ”dom” kommer hit till ”oss” så måste vi dela med oss. Han mördades av rädslan att det möjligen skall bli lite sämre för dig och mig om några hundra tusen flygningar kommer hit, trots att studie efter studie visar att invandring är lönsamt. Den lilla pojken mördades av den främlingsfientliga opinionen som ställer allt starkare krav på ”minskade flyktingvolymer”. Den lilla pojken mördades av övriga politikers tävlan efter att vinna de rasistiska rösterna genom att hålla antalet migranter på ett minimum. Han är ”en flyktingvolym mindre”. Han mördades av vår oförmåga att bygga ett samhälle som värdesätter människoliv mer än profit, där vi försöker hjälpas åt i stället för att tävla.

Den lilla pojken där på stranden dog för att jag och alla andra med mig inte lyckats stoppa detta vansinne. Den lilla pojken är ett av mina största misslyckanden. Därför gråter jag, därför är den bilden som att stirra rakt ner i avgrunden.

Vi lyckas kanske inte rädda alla de som sätter sig i små båtar för att korsa Medelhavet i natt, kanske inte de i morgon heller. Men det börjar röra på sig igen. Vi börjar diskutera migrationspolitik utifrån människors behov av skydd. Vi börjar diskutera att det måste finnas möjligheter att legalt kunna ta sig till Europa och söka asyl. Framför allt börjar vi åter igen visa solidaritet, ställa upp för de som lyckats ta sig hit. Samla in och skänka saker till de som fastnat någonstans på vägen, åka ner och hjälpa till.

Jag hoppas vi nu kan ta steget längre, att vi kan krossa Fort Europa denna gång. Jag hoppas att den lilla pojken där i sanden inte stannar som ett symbol för mänsklighetens totala misslyckande. Jag hoppas vi nu ser början på en asylrättsrörelse som en gång för alla stoppar detta vansinne. Vi är människor, det kan inte fortsätta.

När vi väl nått avgrundens djup finns det bara en väg kvar – uppåt.

/Hanna Höie

Alla er i Stockholm, gå gärna på det här:

REFUGEES WELCOME – MANIFESTATION FÖR ASYLMOTTAGANDE

Malmö, kolla här!
Tips för er som vill hjälpa:

Ingen Människa är Illegal

Asylgruppen i Malmö

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Vi gör vad vi kan

Hjälp oss att hjälpa i Ungern

Refugees Welcome to Sweden

Refugees Welcome to Norway

Refugees welcome, Danmark

Det finns säkerligen en massa fler grupper också. Vi lär väl alla hitta varandra och styra upp det efterhand.

Lägg gärna till tips på evenemang eller solidaritetsaktioner/grupper som kommentarer.

Bisarr nostalgi

Under delar av 90- talet hängde jag på ett självstyrande ungdomshus. Vi hade mötes- och replokaler, café, arrangerade konserter och drev en bokhandel. Utöver detta och en mängd andra saker var vi också engagerade i den antirasistiska och antifascistiska rörelsen.

Brandalsund_telefon_2010aa

Det var på den tiden mynttelefonerna fanns kvar och i hallen stod en sådan. Dom brukade ringa dit på kvällarna, nazisterna. Alltid onyktra, alltid med ljudet av en eller annan pågående fest bakom sig. Dom blev alltid lite besvikna när nån av oss tjejer svarade. Dom ville boka tid att slåss, att vi skulle göra upp ”man mot man”. Vi nappade förstås aldrig, vi ville krossa fascismen, inte slåss med enstaka skinnskallar. Kom här om dagen på att jag så sjukt det än låter saknar de där samtalen.

Jag vill på inget sätt skönmåla 90- talets nazistiska rörelse. Den var vidrig, mördade homosexuella, vänsterfolk eller människor med ”fel” hudfärg som råkade komma i deras väg. De hotade, sprängde, slogs med knivar och hade skjutvapen. Under många år av mitt liv levde jag i rädsla för dom. Det är verkligen inget att sakna.

Behövde fundera lite över vad denna konstiga saknad bestod i, och kom fram till att dom åtminstone var ärliga. Ärliga och öppna med sin nazism, så öppna att de blev utdefinierade av samhället i övrigt. De utgjorde ett fysiskt hot, men aldrig ett parlamentariskt sådant. Ofta var det de trasiga killarna. Vi viste det på 90- talet, och mitt i alla hot och våldsdåd tyckte vi faktiskt synd om dom, blev genuint glada om någon lade av med nazismen och började styra upp sitt liv.

Jag saknar att någonstans kunna tycka synd om fascisterna, jag saknar telefonsamtalen på fredags- och lördagskvällarna när de ringde och försökte boka en tid för att slåss. Jag saknar tiden då de som tyckte det var OK att elda upp flyktingförläggningar var så uppenbart trasiga. Och framför allt saknar jag ett samhälle som såg det de sysslade med som sjukt.

I dag är det mycket få som kallar sig nazister, nationalsocialister eller fascister. Ord som Sverigevän eller stolt europé har tagit över. De flesta skulle säkert inte känna sig hemma i 90- talets nazistiska rörelse, eller själva definiera sig som fascister. Rakade huvuden och bomberjackor har ersatts av kostymer och slipsar. Drömmarna om det tredje riket med vurmande för någon form av helyllesvenskt folkhem för de utvalda.

De åsikterna som på 90- talet fick ett fåtal att gå med i organisationer som Vitt Ariskt Motstånd behöver du inte ens kallas extremist för att hysa i dag. Hakkorsen och varghakarna ersätts av små gulliga blommor, bomberjackor av folkdräkter.

De fega ynkryggarna som smyger sig fram i natten för att elda upp flyktingförläggningar för barn eller attackera sovande romer hejas fram av en hejaklack. En hejaklack som enligt opinionsundersökningar nu ligger och nosar på 18 % av alla röstberättigade i Sverige.

Nazisterna behövs helt enkelt inte längre. 90- talets skinnbulor där flera säkert skulle diagnostiseras med antisocial personlighetsstörning har ersätts av ett helt samhälle och en hel byråkratisk maskin som borde få samma diagnos.

När blev det svenskt att inte ha nån empati? När blev det europeiskt att tycka det är bättre att människor drunknar än att de tar sig hit till den relativa tryggheten i vår del av världen? När blev det OK att under den största flykningkatastrofen sen andra världskriget fortsätta att bygga stängsel och murar som gör det omöjligt att ta sig till Europa på legal väg. När blev det OK att tvinga människor in i händerna på människosmugglare? Hur kommer det sig att våra hav fylls av lik natt efter natt utan att våra regeringar säger nog – nu öppnar vi gränserna.

När blev det att hetsa mot alla dem som är svagare än dig själv något att vara stolt över? Något att lägga ut på Facebook, något att trycka på din t-shirt? När började vi andra om än motvilligt acceptera att leva i detta psykopatiska samhälle med dess grava empatistörning?

Det några rakade, fulla, unga, empatistörda män på 90- talet drömde om genomförs glatt i dag av kostymklädda kvinnor och män i maktens korridorer. De behöver inte ringa någon för att slåss, de behöver inte gå med knivar eller skjutvapen eller spränga bomber för att begå sina mord.

Det vi andra drömt mardrömmar om händer just nu.

Jag vaknar kallsvettig om natten med bilderna av döda barn som sköljts i land på Medelhavets stränder på näthinnan. Famlar i mörkret för att försäkra mig om att de barnkropparna som sover bredvid mig i sängen är varma och fulla av liv. Ligger med gråten i halsen och lyssnar på deras andetag och hoppas, hoppas att vi aldrig kommer behöva det här samhällets hjälp.

/Hanna Höie

Vem har råd med välgörenhet?

Jag hatar att göra det här. Att kritisera ett i grunden bra, nytt initiativ. Jag hatar att ställa mig i den där ”damd if you do damd if you don´t” kören som när den är som värst kan kväva vilka idéer som helst. Men just nu känns det som jag måste.

Under gårdagen nåddes jag av nyheten att HEM, föreningen för hemlösa EU migranter i samarbete med den norska gatutidningen Folk är folk nu ger ut en gatutidning som skall säljas av förra detta tiggande EU migranter i Stockholm. Va bra! var min spontana tanke, tills jag läser texten lite längre ned på deras Facebookuppdatering.

”Nu finns gatutidningen Folk är folk ute till försäljning! EU-migranterna köper dem för 25 kronor styck och säljer dem för 50 kronor. Alla säljare förses med ID-kort och registreras i vårt digitala säljsystem. Genom att skanna QR-koden på säljarens ID-kort kan du direkt lämna synpunkter på säljaren. För att få bära ett ID-kort måste man följa föreningen HEM:s och Folk är folks uppsatta regler för tidningsförsäljning. På bilden är Geta som nu är godkänd säljare av Folk är folk i Kista. Hon är 26 år och talar flytande italienska, grekiska och spanska, men har inte fått chansen att lära sig läsa och skriva. Efter att vår distributör berättat reglerna för henne en gång kunde hon dem utantill. Om du vill köpa en tidning av Geta hittar du henne vid Kista galleria.”

Att en tidning vill ha koll på sina återförsäljare, hur många tidningar de hämtar ut och säljer har jag full förståelse för. Också att det finns vissa personer som har en sådan problematik att de kanske inte skall sälja tidningar på stan med allt vad det innebär av kontakt med andra människor och att det kan vara bra att hålla koll på detta. Men att låta människor skanna säljarnas ID brickor och direkt lägga in kommentarer om dessa i ett digitalt informationssystem rimmar för mig illa med att tillvarata människors integritet, svensk datalagstiftning och eftersom det här rör en tidning som mer eller mindre uttalat skall säljas av en definierad etnisk grupp borde det kanske även kollas upp ur en diskrimineringssynpunkt. Är detta, trots min övertygelse om att både HEM och Folk är folk verkligen inte menat det så, frågan om någon form av romskt uppföranderegister?

Vad händer med den här informationen? Vem får ta del av den? Hur förvaras den? Hur säkert är det här systemet? När och hur raderas informationen? (jag hoppas verkligen att den raderas!) Rättshaveristen i mig vaknar till liv, men problemet här går långt utöver juridiken, tolkningar av personuppgiftslagen och gällande diskrimineringslagstiftning. Det handlar i om synen på de vi skall ”hjälpa”.

I kommentatorsfältet på ovan nämnda Facebookinlägg skriver en kvinna något jag inte kan annat än att hålla med om ” Förlåt, men det låter lite som att ni pratar om ett duktigt barn” om beskrivningen av Geta ovan. Föreningen HEM svarar ” Ja, ibland kan vi inte låta bli att känna oss som stolta föräldrar! Vi delar deras vardag, sorger och bekymmer, men även glädje och skratt. De ringer oss när de behöver vår hjälp, ibland mitt i natten, som vid avhysningar, hot eller när de blivit sjuka. Vi ger dem möjlighet att lära sig svenska språket och mer om det svenska samhället och försöker hjälpa dem att hitta alternativa inkomstkällor till tiggeriet. Så ibland kan vi inte hjälpa att vi skryter som stolta föräldrar!”

Stolta föräldrar? Är de romska EU migranterna att jämställa med små barn som behöver vår hjälp? Hur kan man se vuxna människor så? Tankarna för mig direkt till välgörenhetens förbannelse.

11139811_10152667969386784_817588203_nVälgörenhet kommer från ovan, välgörenhet kräver en svag part, någon som går att jämföra med till exempel ett barn, och en god men överlägsen välgörare. Välgörenheten förändrar inget, utan bevarar det rådande systemet – charity not change.

Jag tänker på hur välgörenheten fyllt, och fyller en funktion för en uttråkad överklass i behov av att känna sig lite goda, eller att aktivera sig lite, hitta en hobby. Tänker på en programserie jag såg för ett antal år sedan om rika hemmafruars välgörenhetsorganisationer i USA. Ett av programmen fastnade på näthinnan och jag återkommer till det ofta. Det var en rik kvinna i Los Angeles som några gångar om året bjöd hemlösa kvinnor på SPA. De fick tvätta sig, klippa håret, manikyrer, pedikyrer, ansiktsbehandlingar, hälsosam SPA mat (tänk alger) och en massa andra behandlingar under en heldag, innan det var dags att ge sig ut på gatan för att hitta en sovplats för natten. Kvinna som arrangerade det hela visade stolt upp sin verksamhet och gråtande hemlösa kvinnor tackade henne i TV rutan. Det är fortfarande något av det sjukaste jag sett.

Tankarna går också till Sveriges borgerliga kvinnorörelse kring förra sekelskiftet. Hur välbeställda kvinnor skapade sig ett utrymme i det offentliga rummet, på den tiden nästan uteslutande förbehållet män, genom att påtvinga arbetarklassens kvinnor sin välgörenhet. De olika hemmen för ”fallna kvinnor” med deras barn, eller hem för arbeterskor där välgörarna fick bestämma när kvinnorna skulle komma hem, vad de skulle göra på kvällstid etc. Minns en stadsvandring jag var på i Stockholm där guiden berättade hur kvinnorna och barnen som höll till i Vita Bergen, dåtidens värsta Stockholmsslum, samlades för att kasta sten på sina borgerliga, kristna ”välgörare” när de kom dit.

All välgörenhet drivs förstås inte av överklass, eller av behovet att få känna sig lite extra god. Den kan också vara ett tecken på att vi gett upp. Välgörenheten mildrar effekterna av orättvisorna något, och ibland är det tyvärr det enda som känns mänskligt möjligt att göra.

För ett drygt år sedan besökte jag några gamla vänner i USA. Vänner med drömmar om en bättre värld liknande mina egna. Vi åkte med och storhandlade, dubbelt upp. Ett gäng kassar mat hem till oss, ett gäng som vi lämnade av i den närmaste kyrkan på väg hem. En del av kyrkans matprogram, där de varje dag delade ut mat till stadens hemlösa. En del av mina amerikanska vänners veckorutin, en del de själva hatade. Det gjordes i ren uppgivenhet, ett tecken på att de börjat ge upp drömmen om att deras samhälle skulle kunna förändras på riktigt. Stora, politiska drömmar hade förvandlats till att tvingas nöja sig med välgörenhetsarbete, att som ateister hjälpa sin lokala kyrka se till att människor åtminstone inte svälter ihjäl. De är fortfarande politiskt aktiva mina vänner, men tron på att de skall kunna se en samhällsförändring på riktigt har försvunnit.

Är det så illa här hos oss? Måste vi ge upp och gå i välgörenhetsfällan? Kan vi inte hantera detta på ett annat sätt. Kan vi inte syssla med solidaritet i stället?

Solidaritet utgår ifrån att vi är lika, Geta och jag, lika trots fruktansvärt olika möjligheter i livet. Solidaritet bygger på jämlikhet, inte på att jag likt en förälder skall hjälpa ”mina barn”. Solidaritet är svårt, solidaritet ställer krav och när nöden blir så påtaglig som den är nu känns verklig solidaritet ibland omöjlig. Solidaritet gör det till min förbannade skyldighet att kämpa för ett samhälle som har plats för alla som lever i det.

Hur skall jag hantera att Ana finns här, 100 meter ifrån mig? Hon vars gravidmage är lika stor som min? Hon som när jag går på läkartider, besöker barnmorskan och får extra ultraljud går runt på stan och tigger. Hur kan jag leva med det? Hur kan jag leva med att barnet i hennes mage kommer få så fundamentalt andra förutsättningar än tvillingarna jag har i min? Jag ger henne pengar, köper babykläder, lite leksaker och mat. Försöker kommunicera genom några få engelska ord och någon form av universellt gravidteckenspråk om onda ryggar, tunga magar, halsbränna, kissnödighet och mat.

Jag reduceras till en välgörare jag också. Jag ger upp. Jag tar inte med mig Ana och kräver att även hon skall få träffa min barnmorska. Det är egentligen vad jag borde göra. Men min kännedom om svensk byråkrati gör att jag ger upp innan jag ens försökt, det skulle helt enkelt bli för jobbigt både för Ana och för mig. Ger henne pengar att betala för en läkartid i stället. Det hade varit så befriande om jag kunde se Ana som ett barn, en som inte upplever världen på samma sätt som jag, en som inte har samma behov, en som jag hjälpt tillräckligt genom att skänka lite pengar och några klädesplagg. Ingen får mig just nu att känna mig så otillräcklig som just Ana.

Jag tror det är därför vi riskerar reducera våra solidaritetsrörelser till välgörenhetsorganisationer, som föreningen HEM just nu visar exempel på. Vi ger upp. Vi köper bilden av våra medmänniskor som ”den andre” den som inte är som oss. Den vi kan hjälpa likt ett barn. Den som likt ett barn måste följa våra regler

Har vi verkligen råd med detta? Att vi som vill hjälpa själva former bilden av romska EU migranter som människor som inte är som oss? Visst, vi sätter oss inte i bilarna som kastar sten, vi går inte med i gängen som tänder eld på lägren eller misshandlar sovande människor, men vi använder samma retorik. De är inte som oss! De är inte som oss!

Försöker hitta reglerna som återförsäljarna av Folk är folk skall skriva under. Lyckas inte men får av en vän reglerna för återförsäljning av tidningen SofiaZ som också gavs ut av Folk är folk i samarbetet med föreningen HEM och såldes av EU migranter i Stockholm. Där finns bland annat punkt nummer 4. ”Tidningen ska hållas upp med ett leende.” Mottagarna av vår välgörenhet måste alltså ständigt visa tacksamhet för våra ”gåvor”. Jag tänker med längtan på de stenkastande kvinnorna och barnen i Vitabergsparken.

/Hanna Höie

Enbart en framtid baserad på andra värden kan skapa frigörande robotar

Det är hög tid för fritidslinjens övertag. Försvar av arbetslinjen bland fack, vänster och andra kritiker till en orättvis värld baserad på inkomstklyftor är en självmotsägelse. Arbete är inte vägen till frihet vilket än mer bevisas av bemanningsföretag, arbetsskador och minskad arbetsrätt. Men fritidslinjen eller teknologisk frigörelse är inte en automatisk följd av teknisk utveckling och automatisering, utan något som täcker fler områden och beror på vilka värden vi vill ska driva samhället.

Samtidigt är lönenivån och ens förekomsten av arbete det främsta försörjningsmedlet idag. Det är mer än dags att revidera arbetets roll och arbetslinjens försvar för välfärdssamhällets skull och inse vart och hur pengar går och skapas (läs lånebubblor och kriser). Enkel omfamning av teknisk utveckling ger inga garantier för arbetslinjens försvinnande, bara för fler meningslösa arbetslöshetsåtgärdsprogram. Det går dock att både politiskt och fackligt påverka och ställa krav på utvecklingen istället för att se på eller vilja ge intryck av att man hänger med i utvecklingen.

Bland intervjuade i omställningen till automatisering finns delade uppfattningar. De flesta är positiva till att slippa tungt och slitsamt arbete, samtidigt som att de är medvetna om att de kanske inte bara omplaceras nästa gång samt inte alltid får lön för sina nya och expanderade ansvarsuppgifter. Reforminstitutets Stefan Fölster menar att vartannat jobb på arbetsmarknaden kan automatiseras men att det tillkommer nya arbeten. Vinnarna kommer bli de med ”rätt kompetens och längre utbildning, särskilt den som kopplar sin utbildning till datorkunnande” (vilket kan betyda allt mellan himmel och jord). Men han påpekar också förlorarna: ”lågutbildade, ungdomar utan erfarenhet och nyanlända”.Detta är inget vi behöver likt Fölster brylöst kommentera eller se på. Om några blir förlorare beror till exempel på skolornas pris och resurser, hur väl trygghetssystemen fungerar, hur vi behandlar migranter och hur mycket arbetslinjen ska fortsätta råda.

Det är svårt att säga vilken väg som är mest framkomlig och trolig att lyckas. Kanske kommer de vård- och serviceyrken där maskiner inte kan ersätta människor kunna fyllas av fler arbetare och därmed bli välfungerande på riktigt. En sak är dock säker, och det är att rent tekniska lösningar på sociala problem kommer träffa alldeles vid sidan av problemet, och kanske även skapa nya. Jag vill gärna se hur konsumtions- och fastighetsbeskattning ska fördela pengar från kapitalägare i och med ombildningar och då desa inte betalar sina ordinarie skatter i dagsläget samt hur sociala värden ska leda en stat som inte ens kan göra vården vinstfri.

Antingen hyllar vi ensidigt utvecklingen medan vi håller tummarna för att det blir som vi hoppas. Eller så skapar vi oss kunskap, lierar oss med teknikerna, låter samhällsintresserade skolor istället för kommersiella intressen få driva både den tekniska utvecklingen och generell bildningsnivå. Vi behöver aktivt diskutera och sprida sociala värden som inte bygger på arbete, industriell produktivitet eller profit i allmänhet och därmed bana väg för en framtid vi vill leva i och med maskiner vi vill leva med.

Texten finns även att läsa på Politism.

Samira Ariadad