Konsten att lösa livspusslet, eller?

I dag kom Moderaterna med sitt förslag om hur vi arbetande småbarnsföräldrar kan lösa vårt livspussel. Det tackar vi för. Jag är visserligen just nu föräldraledig med mina två bebisar, men vet mycket väl hur det är att försöka hinna med jobbet och att hämta och lämna på förskolan. Jag vet hur det är att försöka räcka till när det blir stressigt på jobbet och samtidigt vara en OK förälder. Skrev band annat en text om det förra våren. Om något kan underlätta vore jag evigt tacksam.

11903397_10152917674251784_2043471582_n

Fler undervisningstimmar i skolan, mer tid på förskolan och mer flexibilitet kring terminsstart, sommarskola etc. Mer flexibilitet för familjer, möjligheten att lämna barn till morgonfritids innan skoldagen börjar. Utökad rätt till förskola och sommarskola för alla som vill.

Va skönt att slippa hålla alla dessa tider! Va skönt att livet bara skulle kunna få flyta på lite. Att vi skulle få vara lite, att vi skulle få njuta av att umgås tillsammans. Och va roligt att Moderaterna av alla kom på att vi måste ha kollektiva lösningar för våra problem. Att samhället faktiskt måste bygga ut en fungerande omsorg för alla barn, inte endast de som har råd att anställa en barnflicka för att lösa sina livspussel.

Sen böjande jag tänka efter. Är det verkligen så? Hur långa dagar skulle mina barn få? Vill jag verkligen lämna till morgonfritids? Vill jag verkligen att min treåring skall gå ännu längre dagar på förskolan?

Problemet är att Moderaterna vill underlätta mitt livspussel genom att ge mina barn en längre arbetsdag.

Tro mig, jag älskar offentlig barnomsorg. Jag älskar att våra barn kan få lekkamrater och utbildade pedagoger som verkligen ser barnen och deras behov. Tyvärr vet jag också hur det alldeles för ofta fungerar i praktiken. Överfulla barngrupper, personal som aldrig får känslan av att verkligen räcka till och föräldrar med ångest över att lämna sitt barn i en så stressad miljö för länge och tävlar om vem som kan hinna till förskolan eller fritids först för att hämta.

Jag vet inte hur det är för er andra föräldrar där ute, men flexibilitet är inte min treårings starkaste sida. Inte heller uthållighet. Efter en dag på förskolan är han trött, så trött kvällen blir en enda lång kamp både för honom och oss.

Jag skaffade barn för att hinna träffa dom ibland. För att hinna leka, läsa en saga, åka och bada på sommaren eller tillsammans lära oss åka skridskor på vintern. Jag tycker också att jag borde kunna få läsa en bok, ta en fika med en kompis eller hinna träna någon gång utan att det skulle innebära att jag inte alls hinner träffa mina barn just den dagen.

Moderaterna vill öka min flexibilitet, min flexibilitet att när som helst sälja min tid till en arbetsköpare. Flexibiliteten att jobba över, flexibiliteten att knappt träffa mina barn de dagar jag arbetar. Moderaterna vill ge min arbetsköpare flexibiliteten att nyttja min arbetskraft när det passar. Moderaterna vill lösa min arbetsgivares schemapussel.

Jag hade varit tacksam om förslaget kom hand i hand med förslag om färre barn i barngrupperna och höjda löner för pedagoger. Jag skulle vara tacksam för flexibilitet genom att ge våra ungar möjligheten att få åka på en av alla dessa numera nedlagda sommarkollon i stället för sommarskola att få åka ut i naturen, leka och njuta av sommaren. Jag skulle vara tacksam om flexibiliteten kom i form av fler fritidsgårdar i våra bostadsområden, eller en läxfri skola så man slapp tjafsa om läxor vid köksbordet.

Framför allt skulle jag vara tacksam för en flexibilitet som inte köptes på bekostnad av mina barns tid och mitt ständigt dåliga samvete. En flexibilitet vi som inte har barnflickor som hämtar våra ungar på förskolan också skulle kunna njuta lite av.

Hör ni Moderater, jag har en idé. Den skulle i varje fall lösa mitt livspussel. Har ni hört talas om sex timmars arbetsdag?

/Hanna Höie

Handlingsplanen

Vi skrev en handlingsplan idag. Vi skrev en handlingsplan för vad vi gör om nazisterna kommer.

Jag försöker förstå innebörden i orden men jag fastnar i en tanke som vägrar släppa. Vi har nu en handlingsplan för vad vi gör om nazisterna kommer.

Jag vet att på en annan skola så gick de bara förbi. De ville bara manifestera att de finns, att de vågar. Men likväl är det bra att ha en handlingsplan för vad vi gör om nazisterna dyker upp.

Jag vet att det är bra för skolans skull, för elevernas skull. Det är bra att vi vet vem som gör vad. Att vi kan undvika att våra elever blir skadade. Jag försöker se det praktiska i orden men jag fastnar i en tanke som vägrar släppa. Vi har nu en handlingsplan för vad vi gör om nazisterna kommer.

Jag vet att det inte är så troligt att de kommer hit till oss. Jag vet att om det sker är vi beredda.

Dagen fortsätter och jobbet kallar och jag pratar med kollegor som om inget särskilt har hänt. Det absurda i situationen fångar mig till slut och allt blir stilla omkring mig. Jag försöker förstå vad jag förväntas göra men jag fastnar i en tanke som vägrar släppa. Vi har nu en handlingsplan för vad vi gör om nazisterna kommer.

Jag försöker förstå hur normaliseringen av tillstånd kan gå så fort, hur formaliseringen av det absurda kan ske en helt vanlig blåsig dag i maj men jag fastnar i en tanke som vägrar släppa. Vi har nu en handlingsplan för vad vi gör om nazisterna kommer.

Jag önskar att vi istället skrev en handlingsplan för hur vi ska se till att de inte kommer, att de inte vågar, att de inte finns. Jag önskar att vi gör det imorgon.

(Tillägg: Handlingsplanen som nämns i texten är till för att vi ska veta hur vi gör om det dyker upp nazister för att dela ut flygblad eller liknande. Den är ingen hjälp för de skolor som väljer att bjuda in partier till skolan. De skolor som väljer att bjuda in och sen får nazister på halsen borde nog däremot ha en handlingsplan för det. viktigt att komma ihåg där är att  ”Det är lika brottsligt att hetsa mot folkgrupp i skolan som någon annanstans. Om en partiföreträdare uttalar sig kränkande, i strid med skolans värdegrund eller gör sig skyldig till hets mot folkgrupp är skolledningen skyldig att ingripa. Det kan handla om att avbryta och avvisa partiföreträdare från skolan. Eventuellt kan man behöva tillkalla polis.” http://www.skolverket.se/regelverk/juridisk-vagledning/politisk-information-i-skolan-1.96578  ) 

Det farliga med visselblåsare i skolan

Någon frågade mig om varför kommunen reagerade så starkt på vad Per Kornhall sa och gjorde. ”Det är ju inga konstigheter han säger”. Det stämmer, men det de är oense om är inte åsikterna. Alla håller med om att alla elever ska ha rätt till det stödet de behöver. Det kommunen nog inte enig om är att det stödet kostar pengar. När någon gör som Per Kornhall och använder sig av forskningen för att systematiskt följa upp behovet och därigenom belysa vilka behov som faktiskt finns så blir det problem. Då räcker det inte längre med fina ord om inkludering utan det behövs handling och handling kostar pengar om man vill att någon ska utföra det. Det räcker inte med att förstatliga skolan eller ta bort det fria skolvalet. Resursbehoven måste bestämmas utifrån varje elev och våra elever kostar pengar och måste också få göra det. För om inte så kommer det bli ännu dyrare längre fram.

Heja Per Korndal och alla de som i det tysta kämpar på för alla elevers rätt till en likvärdig utbildning.

Cecilia Höglund

http://mobil.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jag-en-visselblasare/?brs=d

Vem ser elefanten i klassrummet?

Vi har en alltmer segregerad skola. Även om alliansen inte skyltar med det är det inget de direkt förnekar. Avskiljning, vaddering och rätten att välja bort de som inte passar in är praktiker som signalerar att skolframgång eller skolsvårigheter har sin förklaring i individen och inte i strukturerna. Kan vi i detta förlamande tillstånd förvänta oss att något av de större partierna ska skapa en skola som på riktigt kan fungera som en utjämnande faktor? ­frågar sig veckans radarskribenter.

I dag är det inskrivet i skollagen att ”Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”. Det är en vacker tanke som många kan skriva under på men vars förverkligande kräver en hel del kamp och jävlar anamma. Kampen om skolan har länge haft karaktären av ett lågintensivt krig snarare än en öppen konflikt. Kontroverserna runt lärarnas löner och administrativa arbetsbörda, skolans sargade likvärdighet och det senaste försöket att slakta resursskolorna är små glödar som blossar upp utan att lyckas få fyr på riktigt.

Skolan som utjämnande faktor är en av de viktigaste skolfrågorna för närvarande. Ett barns utbildning ska inte vara beroende av föräldrarnas klasstillhörighet eller utbildningsnivå – den ambitionen har aldrig lyckats fullt ut och är i dag påtagligt frånvarande. På Introduktionsprogrammet går elever utan behörighet till det ordinarie gymnasiet. Det är numera gymnasieskolans näst största program.

En annan akut fråga är skolpersonalens arbetsbörda.

Dessa två frågor dyker i olika former upp i debatten, men väldigt sällan i samband med varandra. När de nämns tillsammans är det ofta som i ett motsatsförhållande: elevers individuella stödbehov kan inte tillgodoses samtidigt som lärarnas arbetsbörda åtgärdas. I dag ser konsekvensen av resonemanget ut så, att de skolor som gör sitt bästa för att se varje elev också ofta har en väldigt trött personal. Det här är dock inget statiskt orsakssamband, men när det inte ifrågasätts leder det till förlamning och fantasilöshet i skoldebatten. Så trots att en av skollagens portal­paragrafer knappt går att omsätta i praktik har ingen skolpolitiker fått avgå och inga vilda strejker har brutit ut bland personalen. Detta trots att skolan borde vara en av de mest lättantändliga arenorna för såväl facklig som föräldraaktiv kamp.

Ett av problemen med skoldebatten, som med så många andra politiska debatter, är att det i ganska stor utsträckning råder samstämmighet om målen. De flesta är i dag eniga om målet att skolan ska vara likvärdig, det vill säga att elever ska ha lika förutsättningar att lyckas oavsett i vilken skola de går. Precis som att alla kan skriva under på alla människors lika värde så kan alla partier skriva under på allas rätt till en likvärdig utbildning. Ingen skulle i dag gå ut och tala klarspråk om att utbildning ska vara en klassfråga där vissa elever kommer att förutsättas gå vidare till högskolan och andra knappt klara av grundskolans betyg. I stället pratar man hellre om att ingen ska tvingas att läsa vidare – och på det sättet kan man i debatten blunda för korrelationen mellan föräldrars utbildningsnivå och barnens benägenhet att läsa vidare. För den konsensus som råder om tanken om likvärdiga förutsättningar gäller inte likvärdigt utfall. Därför gick 2500 elever ut grundskolan förra året utan behörighet till gymnasiet – bara i Stockholm. Individuella programmet var det största enskilda programmet innan det lades ner.

Det är tydligt att elever i dag inte får det stöd de behöver. Enligt den nya skollagen ska också en elevs behov av särskilt stöd utredas så fort det är risk för att eleven inte kommer att nå kunskapsmålen i ett ämne. Det är 2 500 elever i behov av utredning för särskilt stöd bara i grundskolan.

Det säger sig självt att kommunerna inte vill eller kan betala för den extra kostnaden det skulle innebära att möta de 2 500 elevernas specifika behov. Behoven gör sig tydliga i klassrummen och skolkorridorerna, de ligger inte sällan i öppen dager för pedagogerna. Men att dessa, som möter eleverna dagligen, har påtalat behoven har inte alltid räckt för att kommunerna ska avsätta nödvändiga resurser. Trots allt prat om att höja statusen på yrket värderas inte pedagogernas bedömning av elevernas behov högt nog. I stället har den psykiatriska professionen indirekt givits allt större inverkan på skolan. För att kunna finansiera en skola med plats för alla har den pedagogiska kartläggningen av behov och utveckling behövt kompletteras av en psykiatrisk. Många är de familjer som vittnat om lättnaden i att få en psykiatrisk benämning på problemen som uppstår varje dag av att behoven inte tillgodoses i den vanliga skolmiljön.

En diagnos kan utan tvivel vara angelägen och motiverad för den enskilda. Med det i åtanke måste ändå frågan ställas: vad ger en diagnos för pedagogiska vinster? Vad ger en ny beskrivning av observerbara och konstaterade fakta, när 28 par glittrande, förväntansfulla, allvarliga, koncentrerade eller trötta ögon möter lärarens klockan åtta varje morgon och är värda all uppmärksamhet och omsorg var för sig? Vad ger då en psykiatrisk beteckning för pedagogisk näring?

Svaret: pengar. Diagnoser, alternativt en problembild som målas upp utifrån en diagnsobaserad syn på eleven, har genererat tilläggsbelopp utöver den ordinarie elevpengen. Pengar som kan användas för att öka personaltätheten i de alltför stora klasserna.

Utan tilläggsbeloppen klarar sig knappt skolor i dag. Elevpengen räcker inte för att bedriva en pedagogisk verksamhet som är i närheten av vad skollagen kräver. I stället för att i början av varje termin veta hur mycket resurser en skola har att röra sig med anställer skolorna extra resurspersonal på en termin i taget. Den resursen ska sedan motivera ett beviljande av de extra anslagen. Kommer inte pengarna in får skolan välja mellan att säga upp personal eller gå med minus. Vilket val skolan gör beror på en kombination av skolform och skolledning. Det kan vara lättare att ta ett underskott som kommunal skola än som privat, men det kan vara tufft som rektor att fatta det beslutet om viljan finns att jobba vidare inom staden. Därför blir varje läsår en risktagning, med elevernas behov som insats. I stället för krav på mindre klasser alternativt nya pedagogiska arbetssätt, vilka båda förutsätter en på förhand tillräcklig budget, blir anställningar av resurspersonal på tillfällig basis ett standardförfarande. De som anställs ska vara så billiga som möjligt, för någon med utbildning och flerårig erfarenhet hade pengarna ändå inte räckt till.

I dag är dock inte ens en diagnos ett säkert kort för att få extra stöd längre. I bästa fall kan diagnosen ge pedagogerna i skolan stöd och argument för kostsamma anpassningar av miljön, och givetvis finns de elever som har grava funktionsnedsättningar och som behöver extraordinära insatser för att få utvecklas utifrån sina förutsättningar. Men när det gäller den stora gruppen elever är historien kring särlösningar i svensk skola inte smickrande. Från relegering och direkt bestraffning av illa anpassade elever, via ”obs-klasser” och ”lilla gruppen” har diagnostisering skrivit in sig som ett kapitel i denna historia. Diagnosen ser för skolans del ut att ha blivit ett sätt att kunna betala för en vaddering, genom att punktmarkera några för att inte störa andra. När den vadderingen inte räcker till rekommenderas föräldrarna att barnet flyttas till specialklass/resursskola, alternativt går ut på praktik, beroende på ålder. Specialpedagogikens hörnstenar, som att se över miljön där problemen uppstår, läggs i träda som en annan utopi medan den ordinarie skolan utformas för en allt mindre grupp elever. I den utarmade myllan frodas bara monokulturen. Bångstyriga och vilt växande bokstavsbarn får söka sig en annan trädgård, på neuropsykiatrins numera soldränkta innergårdar.

På vissa håll i landet har antalet diagnoser fyrdubblats på fem år och du kan få vänta i ett år på en utredning. Än en gång har barnen med extra stort behov av stöd blivit för dyra för politikerna.

Som svar på de ökade kostnaderna förordas nu ”inkludering”. Inkluderingstanken har funnits inom vänstern i och utanför skolans värld under lång tid. Kritiken mot att särskilja elever i skolsvårigheter har riktat udden mot att skolan upphör att vara en mötesplats för olikheter och att särskiljandet snarare verkat stigmatiserande än stöttande. En annan kritik har varit att särskiljandet har varit en enkel metod för att inte låta vissa elever ”störas” av klasskompisar med andra sätt att fungera på. I stället för att förändra eleven, resonerade man, borde verksamheten anpassas så att den möter varje elev och skapar en miljö med utrymme för alla att lära sig på de sätt som passar just dem. Lärandets mål, har vänstern menat, är större än Sveriges sagolikt ordnade åsystem och statiska, mätbara kunskapsprodukter. Lärandets mål och medel är att bryta erfarenheter från livet och undervisningen mot andras, att lära sig lära och att förstå hur förståelse skapas. För det krävs en öppenhet hos den som ska lotsa och en mångfald av erfarenheter att möta.

Den innerliga viljan att skolan ska vara en plats där barnen växer av mötet med olikheter, en plats att bli människa på, har sparivriga politiker nu försökt slå mynt av. Inkludering görs liktydigt med att lösa allt inom budget, inte efter behov. De extra tilläggen halveras, resursskolor får stängas och barnen rycks åter upp från sina invanda miljöer. Världar rasar.

Hur ser då den politiska skoldebatten om likvärdighet och inkludering ut i dag? Det alla är hyfsat eniga om är att vi har en alltmer segregerad skola. Även om alliansen inte skyltar med det är det inget de direkt går ut och förnekar. Det skulle inte heller vara så smart då siffrorna talar sitt tydliga språk. I stället duckar de undan ämnet och för över frågan till att handla om valfrihet och individens ansvar att välja rätt, och lyfter fram superpedagoger som är obrydda om antalet elever i klassen.

Enligt samma mönster förvanskas de flesta frågor som blir aktuella inom skoldebatten. I frågan om resursskolorna förskjuts snabbt samtalet från dessa elevers faktiska behov till att handla om hur regeringen har gjort en medveten satsning på att utjämna socioekonomiska skillnader.

Oppositionen fortsätter samtidigt att driva kampanjen som om de argumenterade mot någon som sade sig vara för en segregerad, orättvis skola. Den fackliga tankesmedjan Katalys släppte till exempel nyligen debattboken Slaget om den likvärdiga skolan samtidigt som Social­demokraterna som parti vägrar driva frågan om att förbjuda vinstuttag i välfärden. De gör det de alltid gör bäst: återanvänder retorik och hoppas på att folk ska rösta på dem för gamla tiders skull. Problemet är att tiderna har förändrats. Borgarna har sugit upp frågan om inkludering och ger sken av att satsa på socioekonomisk utjämning. Givetvis är det bara ord som inte backas upp av medel för att genomföra det på ett sätt som faktiskt skulle ge avtryck. Deras egentliga inställning avslöjas av den nyligen slopade högskolebehörigheten på de praktiska gymnasieprogrammen. Talet om utjämning är knappast ärligt när högern inte ens tycker att alla elever ska ha möjlighet att läsa vidare, eller ens läsa samma mängd samhällskunskap. Som en följd av sådana reformer har vi i dag en mer klassegregerad skola än på länge.

För trots intrikat modellering av ekonomi, med elevpeng, tilläggsbidrag, socioekonomisk ersättning och så vidare, har inte frågan om likvärdighet lösts. Resurserna, den stora elefanten i rummet som vägrar maka på sig för politiska floskler och retorisk fernissa, träder åter fram och ställer sig i skolpolitikens centrum. Är en likvärdig skola verkligen en rimlig förväntning när en elev ska gå igenom grundskolan med uppemot 30 andra klasskompisar, en lärare på gränsen till utmattning och allt tidigare krav på mätbara prestationer?

Att det fortfarande ser ut så här är ett resultat av ideologiskt baserade val från alliansen. Val som Socialdemokraterna inte tänker ge sig på att ändra mer än kosmetiskt, i form av till exempel en viss minskning av klasserna i de lägre årskurserna. Bra och välkomna förslag, men inte i närheten av nog för den situation som skolan befinner sig i. En förändring på djupet kräver något som Socialdemokraterna inte är beredda att göra, nämligen minst en av följande två saker: stopp för vinst i välfärden alternativt höjda skatter. Inget av alternativen är något som sossarna skulle våga driva, av risk för att stöta bort sina kära storstadsmedelklassväljare. En irrationell rädsla som lever kvar i den offentliga debatten trots alla de undersökningar som visar på den totala motsatsen, nämligen att stödet för gemensam välfärd är stort även i den gruppen. Så kanske är det en rädsla för något annat som hindrar partierna från att göra de förändringar som krävs.

För att samhällets maktförhållanden ska bevaras måste skolan borga för att elever som passerar inlemmas i de tänkesätt och praktiker som stödjer dessa. Avskiljning, vaddering och rätten att välja bort de som inte passar in är praktiker som signalerar att skolframgång eller skolsvårigheter har sin förklaring i individen och därför ska lösas just där. Kanske är det skälet till att radikala skolpolitiska visioner har förlorat i dragningskraft. Det kan ju tyckas irrelevant att göra sin politiska investering i strukturell jämlikhet om det utslagsgivande ändå är individens agerande. Att samhällets ansvar förlagts till individen är ett för vår tid utmärkande tankeskifte som beledsagas av ängslan att välja fel och misstro mot andras agerande. Kan vi i detta förlamande tillstånd förvänta oss att något av de större partierna ska skapa en skola som på riktigt kan fungera som en utjämnande faktor?

Om vi lägger undan de förväntningarna och i stället frågar oss hur vi kan driva en radikal skolpolitik när vänsterns envetna kamp för inkludering har anammats och förvrängts av högern ser vi att svaret är lika enkelt som det är svårt.

Uppgiften att bryta den politiska förlamningen är nämligen samtidigt uppgiften att vända ängslan och misstron till tro på att vi är mer än oss själva nog. En tro på att skolan kan vara en plats att bli människa på tillsammans med andra. För att ett sådant scenario ska vara möjligt behövs en ny skolpolitisk rörelse som tar hänsyn till såväl elevers som personals arbetsmiljö och som påtalar elefanten i rummet. Där skolpersonalen slutar hålla verksamheten över vattenytan genom att själva trampa vatten. En rörelse som betraktar varje skola som en resursskola, med pedagoger som har kompetens och är bemyndigade att besluta över klasstorlekar och elevstöd. Där alla elever är välkomna och blir lyssnade på. En rörelse som säger det alla egentligen vet: att om alla skolor verkligen vore resursskolor så spelar varken skolval eller tilläggsbidrag någon roll. När vi har kommit så långt att behoven får styra över budgeten i stället för tvärtom kan inkludering vara den möjligheten det borde vara. I stället för som idag, ett hot om bantad budget.

Lära sig att lära

Genom historien har det svenska bildningsidealet både använts i kulturkonservativt och socialdemokratiskt syfte. Men vi behöver en skola som är samhällsutvecklande snarare än samhällsbeskrivande.

Skolan, en av de institutioner som påverkar oss mest under vår uppväxt. Vi är under dess inflytande i ett minimum av nio år. Räknar vi in förskolan och gymnasiet, som de flesta idag ändå går, är vi genast uppe i minst 16 år. Under 16 år hinner en person påverkas väldigt mycket och skolan har med rätta setts som en av de viktigaste samhällsförändrande institutionerna. Trots att politiska regimer runt om i världen, i historisk tid liksom idag, gör vad de kan för att ta kontrollen över utbildningsväsendet, finns inte mycket av en levande skoldebatt inom vänstern.

Fuck authority! Jovisst, men vad vill vi mer? Vilken roll vill vi att skolan ska spela i samhället? Hur vill vi att undervisningen ska se ut? Vad ska syftet vara? Frågorna lyser med sin frånvaro. Självklart har det även inom vänstern funnits skolpolitiska initiativ och diskussioner, men sporadiska initiativ utan kontinuitet eller samordning ger ingen riktning. Om vill vi driva fram en linje som utmanar dagens hegemoni måste vi börja diskutera skolan på allvar. Vi måste börja prata om vilka krav vi vill ställa och vad och vem vi vill att skolan ska vara till för. Den här texten är ett försök att starta den diskussionen. Läs den som en översiktlig genomgång av vad som har skett inom den skolpolitiska debatten de senaste 25 åren, vad det har fått för konsekvenser för skolan, vilka strömningar som genomsyrar dagens debatt och vad som är en potentiellt vettig väg för en radikal skolpolitik.

STÖRRE REFORMER GENOM HISTORIEN

Fram till läsåret 1972/73 fanns det fortfarande ett parallellt skolsystem, det vill säga olika skolformer som existerade parallellt. De vanligaste var folkskolan och realskolan. Folkskolan var den absolut vanligaste skolformen och endast ett fåtal gick därifrån vidare till realskolan för att läsa vidare till en studentexamen. De flesta läste de sex, sedermera sju, obligatoriska åren och gick sedan ut i arbete. Så sent som 1950 tog endast cirka 10 procent av en årskull studentexamen. Skolsystemets reformerande inleddes redan 1949 med ett införande av den så kallade enhetsskolan. Namnet syftade på att det skulle vara en gemensam skolgång för alla de första åren. 1962 ändrades beteckningen till grundskolan. Det skulle dock dröja ända fram till 1972 innan den gemensamma nioåriga grundskolan var genomförd i samtliga kommuner. Från början var tanken att årskurs nio skulle vara ett valbart år, där eleven fick välja mellan en gymnasieförberedande linje eller någon av de åtta linjer som var allmänna och yrkesförberedande. Det innebar att valde du inte den gymnasieförberedande linjen i nian valde du samtidigt bort möjligheten att läsa vidare efter högstadiet. Den idén slopades ganska snabbt och från och med 1969 års skolplan var årskurs 7-9 gemensamma men med möjlighet att välja till främmande språk, konst, ekonomi eller teknik. Samtidigt som grundskolereformen genomfördes blev även gymnasiet enhetligt, med fem teoretiska linjer och tvååriga fackskolor. Fackskolorna blev även dem allmänna linjer på gymnasiet 1970.

1970-talet handlade även skolpolitiskt sett om demokrati, kritiskt tänkande och samarbete. Dessa värden skrevs in i läroplanen och skulle genomsyra undervisningen. Ett ganska fint exempel på sam- arbete är det här från läroplanen från 1970 gällande matematikundervisningen. ”Vid genomgång är det i de allra flesta fall lämpligt att använda tavlan. Härvid kan antingen läraren eller en elev skriva. I båda fallen bör emellertid den som skriver på tavlan endast fungera som sekreterare åt den gemensamt arbetande klassen.” Det fanns med andra ord ganska progressiva tankar om hur undervisningen skulle bedrivas. Problemet var dock att gymnasiet fortfarande var uppdelat i yrkesförberedande och studieförberedande program. Antingen läste du treårigt studieförberedande eller tvåårigt praktiskt. Valde du det senare var det väldigt tufft att ändra sig då du först tvingades läsa in högskolebehörighet. Sossarna var dock under stark yttre press att reformera gymnasieskolan.

Intressant nog kom den starkaste pressen från fackligt håll och elevorganisationerna. Det var dock inte lärarfacken som satte press utan TCO och LO, och de hade väldigt starka åsikter om hur gymnasiet skulle reformeras. Stora omställningar var på gång inom produktionen och TCO hade upptäckt att många av tjänstemännen som sades upp saknade rätt kunskaper för att kunna få nya jobb. Facken såg gymnasieskolan som den samhälleliga institution som kunde göra den här omställningen lättare. Tjänstemannafacket ville ha två saker: mer arbetslivsanknytning och bredare gymnasielinjer. Istället för den mängd av smala linjer som fanns ville man ge de framtida tjänstemännen en bredare bas genom att göra samtliga linjer treåriga och dela in dem i olika sektorer, till exempel vård eller teknik. TCO fick gehör för sina önskemål, men flera år senare. Och då snarast som en anpassning av skolan till de postfordistiska produktionsmodeller som började få genomslag med höga anpassningskrav på både teknik och människor.

ANPASSAD TILL ARBETSMARKNADEN

I SOU 1981:96 går det att läsa som kommentar till en förändring av linjesystemet: En organisation ”bör vara flexibel för att kunna anpassas till förändringar på arbetsmarknaden”. LO å sin sida ansåg att skolans roll var att motverka klassklyftor, öka löntagarinflytande och främja ekonomisk demokrati. LO ville att alla linjer skulle bli treåriga och studieförberedande och att de praktiska linjerna skulle ha ett ökat innehåll av samhällskunskap. I frågan om att höja kvalitén på de praktiska programmen gjorde LO vid några tillfällen gemensam sak med SAF. Elevorganisationerna å sin sida höll egentligen med både TCO och LO. De ville ha mer arbetslivsanknytning och ansåg att det dåvarande linjesystemet ledde till en social sortering. Vad diskuterade då riksdagspartierna medan facken och studenterna krävde reformer? Jo, betygen var ju givetvis en het fråga redan då. Intressant i sammanhanget är att både FPU (LUF) och CUF var mer kritiska till betygen än den socialdemokratiska regeringen. Moderaterna var rätt ointresserade av reformer inom gymnasiet över- lag. Deras motioner handlade mest om att de ville införa rent yrkesförberedande linjer, något som går igen i dagens debatt.

FRÅN DEMOKRATI TILL EKONOMI

Att det har hänt mycket inom skolan de senaste 25 åren har nog inte gått någon förbi. Oavsett hur insatt man är i vilka faktiska förändringar som har genomförts, är det svårt att undgå hur fokus på skolans roll skiftat, något även forskarna registrerat. Den norske forskaren Alfred Telhaug har visat på hur retoriken inom skoldebatten började förändras i mitten av 1980-talet, en förändring som skedde samtidigt över i stort sett hela världen. Han skriver: “Länge har de bärande orden för utbildningspolitiken varit demokrati, personlig utveckling, medborgarfostran etc. Nu (mitten på 80-talet, reds anmärkning) byts de ut mot ord som konkurrens, kvalitet, utvärdering och kompetens”. Konkret får det som effekt att skolan återgår från att ha en bildningsutjämnande funktion till att bli mer av en differentieran- de arbetsmarknadsåtgärd bland andra. Bernt Gustavsson skriver i sitt bidrag till Statens Offentliga Utredning 1997:158 hur det såg ut i Storbritannien under Thatcher:

”Utbildningsministeriet befolkades av experter som företrädde en bildning, lärande och samhällsförändrande riktning som kallas vocational progressivism. Lite förenklat innebär det att utbildning ska yrkesanpassas och ligga så nära näringslivets behov som möjligt. Progressivismen i detta är att utbildningen ska tjäna det ekonomiska framsteget och vara praktiskt nyttoinriktad”.

I Storbritannien hävdes denna utveckling till viss del i och med John Majors tillträde. “Nyliberalismens progressivitet” fick under hans tid stå tillbaka till förmån för en undervisning baserad på “det västerländska kulturarvet”. En skola som skulle lära ut det traditionella kulturarvet, en skola för bildning. Samma tendenser kan vi se i den svenska skolan men utan lika tydliga svängningar. Här har istället de två strömningarna fått verka fritt sida vid sida. Det som varit avgörande för vilken linje som fått dominera är vilket gymnasieprogram det handlar om, det vill säga vilka elever som påverkas. Ett exempel är att det på de praktiska programmen pratas mycket om att “jobba nära branschen”. Undervisningen måste anpassas efter vad branschen vill ha: ”- Branschen vill att eleverna lär sig mer om…”. Det är aldrig så att “branschen” definieras närmare utan behovet av att tillmötesgå den blir en ursäkt för i stort sett alla beslut som inte kan motiveras pedagogiskt eller från vad eleverna själva är i behov av. Tydligen vill inte ”branschen” att eleverna läser så många teoretiska ämnen. Branschen blir för skolan vad marknaden är för samhällsekonomin, och tydligen är branschen bara intresserad av elever på praktiska program. För tillträde till de teoretiska linjerna premieras istället exempelvis språk och andra ämnen som ingår i ett klassiskt bildningsideal?

Idag sitter vi med en skola som präglas av segregering, vinstmaximering och undermålig arbetsmiljö. Skolverket larmar om ett allt tydligare samband mellan klasstillhörighet och skolframgång, där eleverna med sämst förutsättningar inte når grundskolans mål i svenska, engelska och matematik. Statsvetaren Magnus Dahlstedt och sociologen Carl- Ulrik Schierup är två av många akademiker som pekar på skolans förändring. De menar att utbildningsväsendet krupit allt närmare marknadsekonomins styrande principer: “Skolan fungerar idag mer som en individuell språngbräda än som ett fördelnings- politiskt verktyg. Principen om jämlikhet, i meningen lika utfall, har gradvis ersatts av principen likvärdighet, i meningen lika möjligheter” (I Dahlstedt med flera 2007).

BILDNING, UTBILDNING, LÄRA FÖR LIVET

Det är idag mer och mer populärt att prata om det livslånga lärandet. Det är också en av de nyare idéerna kring hur man ska se på utbildning. Den speglar intressant nog hur arbetsmarknaden har utvecklats och vilka nya krav som ställs på organiseringen av utbildningen. Sossarna tillsatte en utredning på mitten av 90-talet som utmynnade i två betänkanden: ”En strategi för kunskaps- lyft och livslångt lärande” (SOU 1996:27) och ”Vuxenpedagogik i teori och praktik, Kunskapslyftet i fokus” (SOU 1997:158). Den senare är en antologi om vuxenutbildning. “Det livslånga lärandet” uppfattas som en ändlös process som pågår inte bara inom ramen för den formaliserade undervisningen i skolan eller andra utbildningsinstitutioner, utan även i vardagen och i arbetslivet. Tre citat målar tillsammans upp en ganska bra bild av vad det livslånga lärandet kommer ifrån och vad det kan innebära:

“Tanken om livslångt lärande vilar på åtminstone två principer. För det första att individens lärande inte är avslutat i ungdomsåren, utan fortgår och bör fortgå under hela livet. För det andra att lärandet inte sker enbart eller kanske ens främst inom ramen för olika typer av formell utbildning, utan även i arbetslivet och i vardagen (den senare typen av lärande kallas ofta informellt lärande eller, helt enkelt, vardagslärande).” Per-Erik Ellström, Livslångt lärande”
“Med anledning av de ökade krav som dagens och framtidens samhälle ställer på enskilda individer såväl på arbetsplatser som privat, finns det ett behov av en generell kompetenshöjning hos den svenska befolkningen. Sverige måste satsa på en snabb utveckling av kunskapssamhället för att hävda sig i den allt hårdare internationella konkurrensen. Kunskapslyftskommittén presenterade i sitt första delbetänkande övergripande mål för en strategi för kunskapslyft och livslångt lärande.” SOU 1997:158 s 15 ff.

De här två citaten visar på hur motsägel- sefullt “det livslånga lärandet” kan vara och att de slår an på vänsterns olösta problem med att förhålla sig till statligt sanktionerad utbildning. Å ena sidan är det en fin tanke att betrakta fler områden som delar av utbildning utan att begränsa lärandet till något som sker inom skolans väggar. Att se vardagslärandet som något värt att beakta öppnar även för nya sätt att se på bildning och kunskap. Å andra sidan ser vi hur företagens ökade kunskapskrav läggs över på oss som individer. Företagen har ett behov av en generell kompetenshöjning men vill inte betala för det. Istället förväntas vi fort- bilda oss själva och “det livslånga lärandet”, som skulle vara progressivt, är i själva verket ytterligare ett sätt att ta ut högre vinster utan att behöva betala. Var och en är ensamt ansvarig för sin så kallade “anställningsbarhet”. Professor i filosofi, kultur och företagsledning Bengt Kristensson Uggla belyser det livslånga lärandets dubiösa motiv: “Vi är i själva verket dömda till livslångt lärande. Livslångt lärande är ett led i en absolut nödvändig och tvingande anpassning till det avancerade liberala samhällets strategier för att hantera globaliseringens utmaningar” (I Gustavsson 2007).

Så frågan är vad vi ska lära oss och varför? Som nämnts ovan finns det olika ideal som påverkar skolans roll och funktion. Vi ska här göra ett försök till att sammanfatta de olika idéströmningarna som vanligt- vis dyker upp i litteraturen. Ingen av ovan nämnda strömningar drivs helt renodlad utan är istället mer eller mindre uppblandade. Det är inte heller något av spåren som är rakt igenom dåligt, alla har sina fördelar, men beroende på vilket som dominerar ges skolan en särskild inriktning och mening. Det är här vi börjar komma till kärnan av vad skoldebatten borde handla om.

BILDNING/FOLKBILDNING

Bildningsidealet har flera ansikten. Själva begreppet bildning används på olika sätt och bland de offentliga bildningsivrarna finns väldigt olika motiv. Dels finns ett kulturkonservativt syfte, att bildning ska fylla funktionen att skapa en känsla av ett enat folk och en enad nation med en gemensam historia. De senaste årens diskussion kring en kanon faller definitivt inom ramen för det syftet och kan ses som en förlängning av reaktionen mot 60 och 70-talens progressiva pedagogiska idéer som formade skolan. Å andra sidan finns en välorganiserad folkbildningsrörelse med historiskt grundad legitimitet som också har sett ett värde i att få nya läsare att upptäcka till exempel klassisk litteratur med allt vad det innebär i form av förståelse av tidigare epoker och samtida samhällsförhållanden.

De tidiga folkbildningsaktivisterna sjöd av framtidstro och en drivande tanke var att bildning var viktigt för samhällets och kulturens framsteg, inte minst för det framtida socialistiska samhället. En av studiecirkelns förgrundsgestalter, Richard Sandler, menade till och med att folkbildning var en grundförutsättning för ett framtida socialdemokratiskt samhälle: “Vi kräva inga ide- almänniskor. Men det är utom tvivel att ett på bredaste demokratisk grundval vilande samhälle kräver ett bättre människomaterial än det vi i dag äga. Då samhällets funktioner vidgas, växa naturligtvis kraven på samhällsmedlemmarnas kompetens. Därför måste folkbildningen vara ett livsintresse för den socialistiska staten på ett helt annat sätt än för den kapitalistiska” (återgiven i Burman & Sundgren 2010 sid 152-3).

Den människoförädlande bildningstanken som kom till uttryck här ovan fick så småningom ge vika för en idé om bildning som också iakttog människors sociala livs- villkor och blev en del i det mer demokratiska skolbygget som nämnts tidigare.

ARBETSMARKNADSÅTGÄRD

Vad bildningsivrare från olika ideologiska och filosofiska håll brukar ha gemensamt är grundsynen att bildning inte är förenligt med ett instrumentellt nyttotänkande. Ofta har udden varit riktad mot det statliga utbildningsväsendet eller politiska trender som försökt göra bildningen till en mätbar investering eller en vara till för att bytas. Under de senaste åren har utbildningspolitiken gjort att de två polerna bildning/utbildning blandats samman och tidvis verkat vara synonyma med varandra. Utbildning har accepterats som en arbetsmarknadsåtgärd och då inte bara för de praktiska programmen. Här pratar vi så klart om ungdomsskolan då exempelvis utbildning som insats för till exempel arbetslösa har blivit ovanligare i och med att Arbetsförmedlingen inte god- känner utbildning för Fas 3:are. Även om det främst är på de uttalat yrkesförberedande programmen som den nära kontakten med arbetslivet framhävs som något nödvändigt betyder inte det att inte samma tankar går igenom för de teoretiska programmen. I den nya läroplanen för gymnasieskolan, implementerad 1 juli 2011, skymtar nytto- tänkandet fram. I dess inledande skrivelser anges värdegrunden och skolans uppgift är där att “eleverna utvecklar kunskaper och förhållningssätt som främjar entreprenörskap, företagande och innovationstänkande. Därigenom ökar elevernas möjligheter att kunna starta och driva företag. Entreprenöriella förmågor är värdefulla för arbetslivet, samhällslivet och vidare studier”.

Entreprenörskapet genomsyrar idag hela skolan, oavsett program. Alla elever ska lära sig att bli goda egenföretagare eller åtminstone lära sig att det är symbolen för ett lyckat och lyckligt liv. För i ett samhälle där arbetslöshet är något som kalkyleras med, är den viktigaste arbetsmarknadsåtgärden att se till att eleverna lär sig att inte vilja ha en anställning. Ensam är stark och reglerad arbetstid är för suckers. Varför jobba 9-5 när man kan jobba dygnet runt, och helst större delen av tiden oavlönat. Så indoktrineras nästa generation med ett okritiskt och onyanserat nyliberalt tankegods och nya trogna medborgare har producerats.

MEDBORGARFOSTRAN

Skolan som medborgarfostrare härstammar från decennierna runt 1842-års införande av folkskolan. En kraftig ökning av befolkningen samtidigt med stora omvälvningar inom jordbruket ledde till en allt större andel proletärer. För att skapa band till staten skulle den nya generationen fostras in i rollen som goda och därmed mindre riskabla medborgare. Att det var fostran, snarare än en fri bildning, visades inte minst av att lärarna ofta själva saknade utbildning och att huvudnumret inom denna skolform var kristendomsundervisning. Samtidigt läste överklassens barn latin vid elementärläroverket med blicken riktad mot vidare studier och förkovran.

I sin roll som fostrande institution kunde skolan bli en kil mellan barn och föräldrar och många ville inte ens att barnen skulle gå till skolan. Samtidens vänster, präglad av en tidig socialdemokrati, riktade öppen kritik mot den klassbaserade skolformen. Ett exempel var den prominenta folkbildnings- aktivisten Kata Dahlström i opposition mot vad hon såg som elitens andligt tomma akademiska bildning, likväl som folksko- lans reaktionära katekesstudier: “Låtom oss ej heller i kampen glömma att det just blir genom samarbetet mellan handens och hjärnans proletärer, som proletariatets frihetskamp skall påskyndas och föras till ett lyckosamt slut. Men för att så må kunna ske fordras en upplyst, målmedveten och självskolad arbetarklass, med okunniga, obehärskade stackare kan intet uträttas” (återgiven Burman & Sundgren 2010 sid 217). Dahlström såg, som kristen socialist, den självorganiserade och disciplinerande folk- bildningen som den enda vägen framåt.

Det historiska dilemmat med skolans disciplinerande funktion har vänstern, i bred bemärkelse, haft stora problem med. Maria-rosa Dalla Costa skriver om det här fenomenet i Kvinnorna och samhällsomstörtningen. Hon skriver:

“Det europeiska arbetarklassbarnet, liksom det svarta arbetarklassbarnet, ser i läraren en person som lär honom eller henne någonting som står i strid med hennes mor och far, inte för att värna barnet, utan som ett angrepp på klassen. Kapitalismen är det första produktionssystem där de exploaterades barn disciplineras och utbildas i institutioner som organiseras och kontrolleras av den härskande klassen.”

JÄMLIKHETSTANKEN

För andra var skolan tvärtom en plats för att ge alla samma möjlighet till utbildning och därigenom chansen till klassresa eller ”ståndscirkulation” som det även hetat historiskt. Det var också en chans att utjämna de skillnader i kulturellt kapital som barnen hade med sig från hemmet. Jämlikhetstanken kan i sämsta fall endast leda till individuella klassresor och som bäst fungera som en drivkraft för att reformera skolan till att vara en motkraft mot ett alltmer segregerat samhälle.

Idag är det få som driver den linjen. Istället talas det om hur vissa ”är mer lagda åt det praktiska hållet”. En sådan inställning gör alla tankar på ett jämlikhetsideal i skolan överflödiga. Varför försöka förändra något som är förutbestämt? Sen är det säkert bara en slump att det är väldigt få från Täby och Danderyd, för att inte tala om Solsidan, som går praktiska program.

Jämlikhetstanken har bytts ut mot en likvärdighetstanke där fokus mer har hamnat på hur skolans agerande står sig gentemot andra skolor än vad den enskilda eleven behöver. Diskrimineringslagar som möjlig- gör för enskilda individer att anmäla redan skedda orättvisor riktade mot den egna individen skall ersätta ett kollektivistiskt synsätt. Ett synsätt där förbättringarnas syfte skall vara generella men åtgärderna individuella.

DEN OFFENTLIGA DEBATTEN

I avsaknad av en radikal skolpolitik har vi indirekt lämnat över debatten till de politiska partierna och lärarfacken. Dessa har som väntat inte gjort ett särskilt bra jobb med att förvalta den. Istället för att avslöja och konfrontera mekanismerna bakom skolans segregerade och segregerande verksamhet, rör sig den offentliga debatten inom några tydligt avgränsade teman: ett populistiskt som hämtar näring ur myten om den nya tidens moraliska och kunskapsmässiga förfall; ett andra om handlingskraftiga politikers strävsamma immunisering av folket mot nämnda degenerering med hjälp av tidigare betyg till elever och uppsträckning av, den på kunskap dränerade, lärarkåren. Vi måste in och påverka debatten, lyfta fram de frågorna som partierna inte vågar ta i av risk för att framstå som flummiga i media. Pressa på från vänster för en radikalare skolpolitik. Vi har inga väljare att attrahera, inga opinionssiffror att ta hänsyn till. Vi har möjligheten att bryta dödläget i skoldebatten just för att vi inte har något att förlora. Här är några förslag på potentiella frågor att driva:

  • Differentiering – när, hur och varför elever ska välja väg: Idag verkar det vara en naturlag att elever ska välja riktning så tidigt som möjligt trots att många av de avgörande, uppbyggande skolreformerna har syftat till att motverka den här segregeringen. Folkskolan var ett första steg och den följdes av enhetsskolan och sedermera grundskolan. När LO och elevorganisationerna var emot dåvarande linjesystem var det av just den anledningen. De konservativa har konstant motsatt sig alla förändringar av den typen. Moderaterna har varit för renodlade yrkesutbildningar av en anledning: när de insåg att loppet var kört att hålla arbetarklassen från skolorna kunde de åtminstone se till att hålla dem inom deras förväntade yrkesområden och gärna så långt ner i åldrarna som möjligt. På så sätt slipper de ha sina egna barn i samma klass som den blivande pigan.
  • Mängden samhällskunskap på de praktiska programmen: Idag har regering och riksdag beslutat om att återigen minska det från tidigare 100 poäng till dagens 50 (ett poäng i ungdomsgymnasiet är en klocktimme). En samhällslärare som även har skrivit kurslitteratur i ämnet sammanfattade det bra när han sa att han aldrig skulle kunna tänka sig att undervisa på en sådan kurs och det är förståeligt. På 50 poäng samhällskunskap lär du dig nämligen i stort sett att rösta och ta lån, och det är precis det som är tanken. För att förstå är att kunna se vad som kan förändras och hur. Att inte förstå är att tro att sakers tillstånd är orubbliga. När Alliansen står och pratar om hur synd det är om alla som tvingas att läsa teoretiska ämnen fast de är skoltrötta följer de en lång tradition av segregerande och passiviserande skolpolitik. Lära för arbetslivet, men inte för att förändra det utan för att förändra dig själv så att du passar in bättre.
  • Frukost i skolan och idrott på schemat: Mat och motion är en klassfråga. Det är också något som påverkar hur mycket eleverna orkar med i skolan. Koncentrations- förmåga, förmåga att förstå och elevernas minne blir bättre om de rör på sig och äter frukost. Vi vet att många barn och ungdomar varken får motion eller äter frukost på morgonen. Gratis frukost i skolan och utökad mängd idrottstimmar kan verka som obetydliga reformer men skulle göra en enorm skillnad i praktiken för väldigt många elever.
  • Utslagningen av ”skoltrötta” elever: När det handlar om individuellt anpassad undervisning har fokus de senaste åren legat mycket på att de ”duktiga” eleverna måste bli stimulerade och tillåtas få gå fram fortare. De som inte hänger med har lite försvunnit från samtalet. Istället för att ställa dem mot varandra med elitklasser och specialundervisning, borde svaret istället bli en ökad lärartäthet och tid för att kunna möta varje elev där den befinner sig. Anpassa undervisningen för eleven istället för att försöka anpassa eleven till undervisningen.

VÅRT UTBILDNINGSIDEAL

De här frågorna, hur viktiga de än är, är ändå bara symptom på en ostadig grund. Vi måste bygga vår egen och grundbulten i det bygget är syftet med skolan – och här kommer vi till själva knäckfrågan. Finns det något utbildningsideal vi kan ställa oss bakom och hur skulle det i sådana fall se ut? För att komma fram till ett svar på den frågan måste vi först och främst ställa oss några andra grundläggande frågor: Vad vill vi att skolan ska spela för roll i samhället? Hur vill vi att undervisningen ska se ut? Och vad ska syftet vara? Oavsett vad vi tycker om skolan kommer vi till slut vara tvungna att börja formulera oss kring utbildningspolitiken. Vi kan inte ha en skola som fungerar som plantskola för unga entreprenörer, särskilt inte om vi till- hör dem som vill blåsa liv i en arbetskritisk politik. Som vi skriver ovan så är inget av de klassiska utbildningsidealen något som fungerar fullt ut. Vi behöver något som även tar hänsyn till, inte bara kulturella klasskillnader utan även ekonomiska maktförhållanden och dess påverkan på oss i skolan, på jobbet, i hemmet.

Vi behöver därför en skola som lär oss att förstå för att kunna kritisera och som lär oss att lära. Som inte bara har till uppgift att fylla på var det finns luckor i produktionen genom utbildningar designade för att matcha efterfrågan på arbetsmarknaden. En undervisning som lär oss att samhället är i konstant förändring och inte statiskt. Att allt det vi tar för givet idag, bra eller dåligt, är skapat. Vi har inte alltid haft åtta timmars arbetsdag, Sverige har inte alltid funnits, män har inte alltid gillat bilar, för hör och häpna det fanns en tid när bilar inte fanns. Och vi måste ha en skola där vi får lära oss hur de här sakerna förändrades och hur vi kan förändra dem igen. Det ska vara en undervisning som syftar till att vara samhällsutvecklande, inte bara samhällsbeskrivande. För det behöver vi en skola som lär oss att samarbeta, att tycka att vad andra säger och känner är viktigt, att kunna erkänna att livet inte är som vi vill ha det och att förstå att ensam inte är stark. En skola som fostrar oss i kollektiv egoism istället för som idag individuell. Att formulera ett utbildningsideal som täcker i allt det och mer är inget vi gör i en handvändning, men vad vi kan göra är att inleda en diskussion och förhoppningsvis kan vi hitta ett sätt att sakta men säkert vrida skoldebatten åt vänster igen.

Cecilia Höglund, Ida Hansen

Först publicerad i Brand nummer 2 2012

http://tidningenbrand.se/brand/nummer-2-2012-delad-kunskap-delad-stad/lara-sig-att-lara/

1 majtal 2011

Alliansen har sin vana trogen utlyst skyddsjakt utan stöd från någon forskning. Den här gången har drevet gått mot skolpersonal och elever. Så de senaste åren har Björklunds kikarsikte varit vänt mot skolan i Sverige. Björklund och de andra i drevet säger att skolan är under all kritik. De säger att elever löper amok i klassrummet och att de inte får lära sig något för att lärarna är dåliga. En syndabock ska hittas och ansvar skall utkrävas. Att prata om bristande resurser som en grund för eventuella försämringar avfärdas som flummerier. Media fylls därför med anklagelser om vems felet är med motrepliker där alla från politiker och tjänstemän  till Metta Fjellkner svarar med att de minsann tar sitt ansvar.

Men här kommer den trista sanningen:

– Att förhandla fram ett system för individuell lönesättning. Det är inte att ta ansvar för skolan.

– Att tillåta allt större klasser år efter år utan att protestera mer än i en och annan debattartikel. Det är inte att ta ansvar,

– Att genom budgetnedskärningar driva fram en alltmer pressande situation för personal och elever. Det är inte att att ta  ansvar.

– Att arbeta gratis för att ”någon måste ju fylla bristen på personal”. Det är inte att ta ansvar.

Men nu tänker jag inte tjata mer om alla som inte tar ansvar utan jag vill istället att vi börjar lyfta fram de som på allvar faktiskt gör det. De finns nämligen där ute.

-De som sätter ner foten och säger med sina handlingar att nu får det räcka. De tar ansvar.

-De som gemensamt organiserar sig på sin arbetsplats för att i praktiken försöka förändra det som inte fungerar. De tar ansvar.

-De som vågar ta steget att gå ut i Sveriges första skolstrejk på över tjugo år för att förhindra försämringar av verksamheten. De tar ansvar

Så till alla oss här som arbetar i skolan eller studerar där så vill jag säga följande. Vi måste göra som personalen på Björkbackens ungdomshem. Vi måste ta vårt ansvar! Organisera oss och göra det enda rätta i dagsläget- Kämpa på våra arbetsplatser!

Cecilia Höglund

KD:s barngruppshyckleri

Kristdemokraterna lyfte en något otippad fråga under sin dag i Almedalen. Hägglund förde i sitt tal fram ett krav på mindre barngrupper i förskolan. Han motiverade dock kravet med att: ”Vi vet att barn mår bäst i små sammanhang. De vill inte ha för många personer omkring sig.” Ett typiskt diplomatiskt uttalande från någon som försöker blidka två väljargrupper. Dels de kvinnor som är potentiella KD-väljare men inte vill välja bort sin karriär och dels den traditionella KD-väljaren som gärna ser att barnen är hemma så länge som möjligt.

Medialt är det ett smart krav att lyfta i Almedalen då inget annat parti dittills varit lika tydliga i frågan. Det är även en situation som, i stort sett, alla småbarnsföräldrar känner igen och det är inget nytt problem. Skolverket släppte redan 2003 rapporten ”Gruppstorlekar och personaltäthet i förskola, förskoleklass och fritidshem”. Där går att läsa att under 1970-talet, när barnomsorgen på allvar började byggas ut, var normen att det skulle finnas tre heltidsanställda vuxna på högst tolv barn på småbarnsavdelningar och högst 15 barn på avdelningar med äldre barn. Det här har sedan ökat successivt fram till i dag. Sedan 2003 har antalet avdelningar med fler än 16 barn fortsatt att öka. I dag är det över 66 000 fler barn än det var 2003 som går på en avdelning med fler än 16 barn. Även om det är fler faktorer som exempelvis lokaler och personalens erfarenhet som spelar roll för barnens utveckling så är det avgjort gynnsamt för framför allt småbarn att få gå i små grupper. Det finns bland annat studier från USA som visar att barn i mindre grupper har bättre resultat på tester som mäter läsförståelse och språk än barn i större grupper. Dessutom blir det en bättre arbetsmiljö när grupperna är mindre. Så både personal och barn gynnas av mindre grupper.

Så det är ett något oväntat men likväl välkommet krav Hägglund för fram. Än mer välkommet hade det varit om inte lösningen varit så oändligt förutsägbar. Hägglund vill finansiera minskningen av gruppstorlekarna med att ytterligare höja avgiftstrycket genom en ökning av maxtaxan. Hägglunds värnande om barnens välbefinnande blir därför lite svårt att ta på allvar. Särskilt när han under de senaste sju åren bidragit till motsatsen till det han i dag kräver. En urholkning av den offentliga sektorn genom jobbskatteavdrag, subventionerade hushållsnära tjänster, avskaffad förmögenhetsskatt och tillåtandet av riskkapitalister i välfärden har direkt bidragit till större barngrupper när förskolorna försöker leva upp till sparkraven som blivit följden av alliansens politik.

Förslaget om höjd maxtaxa följs också av ett löfte om nya jobbskatteavdrag. Avdrag som genom minskade skatteintäkter kommer att fortsätta drabba de förskolor som KD säger sig värna.

Hägglunds krav på mindre grupper för barnens skull blir i slutänden därför lika solidariskt som någon som först sätter kniven i ryggen på en för att sedan erbjuda sig att dra ut den mot betalning.

Allas ansvar att se barnen

Det finns en pågående diskussion om nollvision i trafiken, hårdare tag mot misshandel och effektivare brottsprevention. Andra saker talar vi knappt om alls. I åldersgruppen 15–24 år är självmord den vanligaste dödsorsaken för båda könen. Cirka 40–50 ungdomar under 20 år tar sitt liv i Sverige varje år. Av dem är omkring fem under 15 år. Min fråga är: hur mycket har inte samhället svikit när ett barn inte vill leva längre?
NASP är ett forskningscenter som jobbar med frågor om suicidalprevention. Deras uppdrag handlar om att förhindra självmord både bland barn, ungdomar och vuxna.  På sin hemsida listar de såväl risk- som preventionsfaktorer. Att leva under press från sin omgivning är en sådan riskfaktor.

Under 2012 tog nio ungdomar sitt liv i ett av Stockholms mer välbärgade områden. Ungdomar i området vittnar om hur allt handlar om yta, hur de hela tiden lever under press från klasskamrater, skola och omvärld. Att barn från ekonomiskt ansträngda hem ofta har huvudvärk, magont och andra psykosomatiska sjukdomar skapar löpsedlar. Att det allt hårdare samhällsklimatet även slår hårt mot de mer välbärgade hemmens barn är inte något vi talar så ofta om. Den som har lyckats kan omöjligt vara olycklig.

Inte alltför sällan hör man i stället barnens välbefinnande användas som argument när det gäller politiska reformer. Oftast kommer det från konservativa politiker som ju lite har tagit patent på att bry sig om barnen. Det kan handla om hur barnen kommer att ta skada av att ha två mammor eller pappor eller hur barn inte får kläs normbrytande för att de andra barnen kan vara elaka mot dem. Väldigt sällan brukar samma debattörer ta upp frågan om alla barns rätt till materiell trygghet och ännu mer sällan rätten till ett liv fyllt av kreativitet och fritt från press.

Det finns ett talesätt som säger att ”det krävs en by för att uppfostra ett barn”. Ingen förälder, oavsett hur kärleksfull, kan klara allt själv. Det är allas vårt ansvar att se barnen och det är allas vårt ansvar att se till att skolan och andra instanser har tillräcklig personaltäthet för att ha tid att inte bara se utan reagera och agera. Det är allas vårt ansvar att se till att vi föräldrar har tid att se och orken att vara närvarande. Och det är samhällets ansvar att vara en hjälpande hand att grabba tag i när vi föräldrar ber om det. För att det ska vara möjligt så krävs det att vi omprioriterar vad vårt samhälle ska bygga på. Det krävs att vi arbetar utifrån behov och inte utifrån budget. Det krävs att vi skrotar RUT och alla jävla skatteavdrag. Att vi sänker arbetstiden och ökar medlen till offentliga sektorn. Jag vet att det inte är så enkelt och jag vet att det inte är nog.

Men för den som menar sig värna om barnens välbefinnande är detta det minsta som kan krävas.

Cecilia Höglund

Först publicerad i Arbetaren 17 Juli 2013

http://arbetaren.se/artiklar/allas-ansvar-att-se-barnen/

Uppsåt eller sinnesförvirring

Efter sju år med arbetslinjen är arbetslösheten uppe i 9,1 procent. Samhället blir allt stressigare med sämre relationer mellan barn och vuxna och med allt fler stressrelaterade sjukdomar. Arbetslivsinstitutet hann göra några studier kring arbetstidsförkortning innan alliansen skyndade sig att lägga ned det när de kom till makten. Studierna visade att folk mår bättre psykiskt, är mer sällan sjukskrivna och mer aktiva i föreningslivet när de arbetar kortare dagar. Alliansen tycker ändå att vi ska arbeta mer och längre upp i åldrarna.

Barnmorskor och annan vårdpersonal startar upprop av rädsla för att folk kommer att dö på grund av personalens tidsbrist. Företag väger blöjor och skickar polisen på dementa. Grupperna i förskolorna blir allt större och skolor går i konkurs för att de inte är tillräckligt (!) lönsamma. Skolpengen ökar inte i närheten av den takten den skulle behöva ha för att möta elevernas behov. Följden är fler elever som går ut skolan utan en ordentlig grundskoleutbildning och fler utbrända lärare. Stick i stäv med vad stora delar av befolkningen skulle vilja ha så fortsätter alliansen uppmuntra vinstuttag inom välfärden.

Allt fler unga mår psykiskt dåligt och äter antidepressiva medel. Självmordsförsöken bland unga ökar. Andelen relativt fattiga har ökat i Sverige. En ökning som, enligt OECD:s Income Distribution Database är snabbare än i något annat OECD-land. En fattigdom som påverkar såväl vuxna som barn i familjerna med psykisk ohälsa till följd. I förlängningen leder det till ett samhälle med fler våldsbrott, missbruk och segregation. Trots det finns det inga planer på att åstadkomma en rättvisare fördelningspolitik. Rut- och Rotavdragen ligger kvar och alliansen planerar för ett femte jobbskatteavdrag.

I stort sett alla beslut alliansen fattar går emot såväl forskning som opinionssiffror. Så vad är egentligen deras motiv för att orsaka all denna misär?

Inom straffrätten går det att slippa straff om det anses att man inte har kunnat förutse vad ens handlingar skulle leda till. Tanken är att om en person befinner sig i sådan tillfällig sinnesförvirring eller av annan anledning inte har en möjlighet att förstå vilka konsekvenser ens handlingar kommer att få inte heller kan begäras att ta ansvar för resultatet.

Semestern är över nu och ett nytt riksdagsår har börjat. Det sista inför valet 2014. Jag kan ge er i alliansen lite tid att fundera men det jag skulle vilja få veta när valkampanjen drar igång på allvar är svaret på en enda fråga. Och jag skulle så gärna vilja höra den frågan i en morgonsoffa, i nyheterna eller på någon presskonferens. Så snälla journalister där ute, gör min dag, fråga det här: Är ni i alliansen nöjda med hur era reformer slår ut i praktiken? Med andra ord: är det här det medvetna resultatet av er politik eller är det så att ni är helt inkompetenta och inte förstår bättre? Vilket av det är det?

Cecilia Höglund

Först publicerat i Arbetaren 5 september 2013