Konsten att lösa livspusslet, eller?

I dag kom Moderaterna med sitt förslag om hur vi arbetande småbarnsföräldrar kan lösa vårt livspussel. Det tackar vi för. Jag är visserligen just nu föräldraledig med mina två bebisar, men vet mycket väl hur det är att försöka hinna med jobbet och att hämta och lämna på förskolan. Jag vet hur det är att försöka räcka till när det blir stressigt på jobbet och samtidigt vara en OK förälder. Skrev band annat en text om det förra våren. Om något kan underlätta vore jag evigt tacksam.

11903397_10152917674251784_2043471582_n

Fler undervisningstimmar i skolan, mer tid på förskolan och mer flexibilitet kring terminsstart, sommarskola etc. Mer flexibilitet för familjer, möjligheten att lämna barn till morgonfritids innan skoldagen börjar. Utökad rätt till förskola och sommarskola för alla som vill.

Va skönt att slippa hålla alla dessa tider! Va skönt att livet bara skulle kunna få flyta på lite. Att vi skulle få vara lite, att vi skulle få njuta av att umgås tillsammans. Och va roligt att Moderaterna av alla kom på att vi måste ha kollektiva lösningar för våra problem. Att samhället faktiskt måste bygga ut en fungerande omsorg för alla barn, inte endast de som har råd att anställa en barnflicka för att lösa sina livspussel.

Sen böjande jag tänka efter. Är det verkligen så? Hur långa dagar skulle mina barn få? Vill jag verkligen lämna till morgonfritids? Vill jag verkligen att min treåring skall gå ännu längre dagar på förskolan?

Problemet är att Moderaterna vill underlätta mitt livspussel genom att ge mina barn en längre arbetsdag.

Tro mig, jag älskar offentlig barnomsorg. Jag älskar att våra barn kan få lekkamrater och utbildade pedagoger som verkligen ser barnen och deras behov. Tyvärr vet jag också hur det alldeles för ofta fungerar i praktiken. Överfulla barngrupper, personal som aldrig får känslan av att verkligen räcka till och föräldrar med ångest över att lämna sitt barn i en så stressad miljö för länge och tävlar om vem som kan hinna till förskolan eller fritids först för att hämta.

Jag vet inte hur det är för er andra föräldrar där ute, men flexibilitet är inte min treårings starkaste sida. Inte heller uthållighet. Efter en dag på förskolan är han trött, så trött kvällen blir en enda lång kamp både för honom och oss.

Jag skaffade barn för att hinna träffa dom ibland. För att hinna leka, läsa en saga, åka och bada på sommaren eller tillsammans lära oss åka skridskor på vintern. Jag tycker också att jag borde kunna få läsa en bok, ta en fika med en kompis eller hinna träna någon gång utan att det skulle innebära att jag inte alls hinner träffa mina barn just den dagen.

Moderaterna vill öka min flexibilitet, min flexibilitet att när som helst sälja min tid till en arbetsköpare. Flexibiliteten att jobba över, flexibiliteten att knappt träffa mina barn de dagar jag arbetar. Moderaterna vill ge min arbetsköpare flexibiliteten att nyttja min arbetskraft när det passar. Moderaterna vill lösa min arbetsgivares schemapussel.

Jag hade varit tacksam om förslaget kom hand i hand med förslag om färre barn i barngrupperna och höjda löner för pedagoger. Jag skulle vara tacksam för flexibilitet genom att ge våra ungar möjligheten att få åka på en av alla dessa numera nedlagda sommarkollon i stället för sommarskola att få åka ut i naturen, leka och njuta av sommaren. Jag skulle vara tacksam om flexibiliteten kom i form av fler fritidsgårdar i våra bostadsområden, eller en läxfri skola så man slapp tjafsa om läxor vid köksbordet.

Framför allt skulle jag vara tacksam för en flexibilitet som inte köptes på bekostnad av mina barns tid och mitt ständigt dåliga samvete. En flexibilitet vi som inte har barnflickor som hämtar våra ungar på förskolan också skulle kunna njuta lite av.

Hör ni Moderater, jag har en idé. Den skulle i varje fall lösa mitt livspussel. Har ni hört talas om sex timmars arbetsdag?

/Hanna Höie

Enbart en framtid baserad på andra värden kan skapa frigörande robotar

Det är hög tid för fritidslinjens övertag. Försvar av arbetslinjen bland fack, vänster och andra kritiker till en orättvis värld baserad på inkomstklyftor är en självmotsägelse. Arbete är inte vägen till frihet vilket än mer bevisas av bemanningsföretag, arbetsskador och minskad arbetsrätt. Men fritidslinjen eller teknologisk frigörelse är inte en automatisk följd av teknisk utveckling och automatisering, utan något som täcker fler områden och beror på vilka värden vi vill ska driva samhället.

Samtidigt är lönenivån och ens förekomsten av arbete det främsta försörjningsmedlet idag. Det är mer än dags att revidera arbetets roll och arbetslinjens försvar för välfärdssamhällets skull och inse vart och hur pengar går och skapas (läs lånebubblor och kriser). Enkel omfamning av teknisk utveckling ger inga garantier för arbetslinjens försvinnande, bara för fler meningslösa arbetslöshetsåtgärdsprogram. Det går dock att både politiskt och fackligt påverka och ställa krav på utvecklingen istället för att se på eller vilja ge intryck av att man hänger med i utvecklingen.

Bland intervjuade i omställningen till automatisering finns delade uppfattningar. De flesta är positiva till att slippa tungt och slitsamt arbete, samtidigt som att de är medvetna om att de kanske inte bara omplaceras nästa gång samt inte alltid får lön för sina nya och expanderade ansvarsuppgifter. Reforminstitutets Stefan Fölster menar att vartannat jobb på arbetsmarknaden kan automatiseras men att det tillkommer nya arbeten. Vinnarna kommer bli de med ”rätt kompetens och längre utbildning, särskilt den som kopplar sin utbildning till datorkunnande” (vilket kan betyda allt mellan himmel och jord). Men han påpekar också förlorarna: ”lågutbildade, ungdomar utan erfarenhet och nyanlända”.Detta är inget vi behöver likt Fölster brylöst kommentera eller se på. Om några blir förlorare beror till exempel på skolornas pris och resurser, hur väl trygghetssystemen fungerar, hur vi behandlar migranter och hur mycket arbetslinjen ska fortsätta råda.

Det är svårt att säga vilken väg som är mest framkomlig och trolig att lyckas. Kanske kommer de vård- och serviceyrken där maskiner inte kan ersätta människor kunna fyllas av fler arbetare och därmed bli välfungerande på riktigt. En sak är dock säker, och det är att rent tekniska lösningar på sociala problem kommer träffa alldeles vid sidan av problemet, och kanske även skapa nya. Jag vill gärna se hur konsumtions- och fastighetsbeskattning ska fördela pengar från kapitalägare i och med ombildningar och då desa inte betalar sina ordinarie skatter i dagsläget samt hur sociala värden ska leda en stat som inte ens kan göra vården vinstfri.

Antingen hyllar vi ensidigt utvecklingen medan vi håller tummarna för att det blir som vi hoppas. Eller så skapar vi oss kunskap, lierar oss med teknikerna, låter samhällsintresserade skolor istället för kommersiella intressen få driva både den tekniska utvecklingen och generell bildningsnivå. Vi behöver aktivt diskutera och sprida sociala värden som inte bygger på arbete, industriell produktivitet eller profit i allmänhet och därmed bana väg för en framtid vi vill leva i och med maskiner vi vill leva med.

Texten finns även att läsa på Politism.

Samira Ariadad

Arbetslinjens offer

Kent Werne skildrar i sin nya bok Ofärdsland hur det finns en kallhamrad logik i de senaste årens välfärdsnedbrytande politik. Snedvridningen av människosynen och bristen på solidaritet och gemenskap är ett politiskt arv som det kommer att ta lång tid att göra upp med, menar veckans radarskribent, som läst boken och reflekterat utifrån sina egna erfaren­heter från skolans värld.

För ett antal år sedan satt jag av någon outgrundlig anledning i publiken på något debattprogram. Jag antar att någon jag kände skulle delta. I publiken satt också en skara unga moderater. Innan programmet startade satt de unga moderaterna och pratade om ordningsbetyg och ett eventuellt införande av dessa. Deras kommentarer var i stil med att ”För mig skulle det lätt funka”, ”Jag skulle verkligen behöva det”. Utifrån dessa statistiskt välunderbyggda analyser var slutsatsen att ordningsbetyg är en fantastisk idé.

Deras analys grundade sig kanske främst i tanken om att människan väljer den mest, objektivt, rationella handlingen i varje situation. De utgick säkerligen, om än omedvetet, från den hypotetiska individen ”den ekonomiska människan”. En person som förväntas agera rationellt, med fullständig kunskap, men helt i egenintresse och endast med en strävan att maximera den personliga nyttan.

Jag påminns om den händelsen när jag läser boken Ofärdsland. Livet längs arbetslinjen, där Kent Werne ägnar ett kapitel åt ”den ekonomiska människan”, och slås av hur dominerande synen på människan som obunden av strukturer är i alliansens politik. Hur deras människa går genom livet opåverkad av så världsliga saker som pengar på banken, kontakter genom släkt och vänner och fysisk och psykisk hälsa. För de unga moderaterna är det här ingen fråga. För dem existerar ingen annan verklighet. Med ett alltmer segregerat samhälle finns ingen inblick i ett liv utan privilegier för dem som föds på rätt sida stan.

Det egna livet blir således en måttstock på vad som räknas som motgångar och för den som har det lätt väger det lilla väldigt tungt i relation till vad andra går igenom. En frostig relation till pappan likställs med att ha flytt från krig eller att ha varit med om en allvarlig arbetsplatsolycka. Eventuella problem kan sopas under mattan och dämpas med en whisky innan läggdags. Utan en insikt om vad det innebär att födas med helt andra förutsättningar ställer man samma krav på andra som själv. Sopa problemen under mattan och ta nya tag.

Som Lars Henriksson skrev i Göteborgs-Posten efter förra valet: Solidaritet är ingen åsikt, det är en insikt.

Ofärdsland är boken om motsatsen till välfärden, det är boken om ofärden. Kent Werne har gjort ett gediget arbete och beskriver väl de senaste årens utveckling. Han visar på hur det finns en logik i politiken, en uträknad tanke om vad reformerna ska leda till. Det är en viktig poäng att göra i en tid där politiska reformer och deras effekter framställs som fragmentariska och, näst intill, slumpmässiga.

Kent Werne poängterar också att arbetslinjen inte är något nytt fenomen, det har alltid funnits en idé om att alla ska arbeta. Vad som är nytt är dels skrotandet av den solidariska idén om att ge stöd till dem som behöver det, en solidaritet som i boken benämns understödslinjen, och dels att den nya arbetslinjen inte är tänkt att skapa jobb åt alla.

Ofärdsland är en bok om hur människor slås ut som ett led i att skapa en ”stabil ekonomi” och hur den utslagningen rationaliseras och normaliseras genom ett alltmer individualiserat samhälle. Boken är uppdelad i fem kapitel som alla går igenom en aspekt av arbetslinjens logik. Det är industrins nedläggning, behovet av att sälja sig själv, rehabiliteringsskedjan, den ekonomiska människan och de samhälleliga konsekvenserna i form av ojämlikhet som kan ses som slutstationen för arbetslinjen.

En sådan här bok borde ha varit en viktig faktor under valrörelsen, men socialpolitiken och utförsäkringarna har varit marginella frågor. Kristdemokraterna har pratat om hur de menar att vi alla har olika behov och därför måste få forma våra egna alternativ och lösningar på de behoven. De flesta skulle nog säga att det är ganska fastställt vid det här laget att vi har vissa grundläggande behov gemensamt. Vi behöver alla tak över huvudet och mat på bordet. Det borde därför inte vara upp till varje individs olika förutsättningar att uppnå de behoven, de borde vara tryggade gemensamt. En sådan, en understödslinje, har enligt Kent Werne varit en del av svensk politik men har i dag bytts ut, eller snarare tagits bort, till förmån för just individens ”egen kraft”. Så långt har omsvängningen i människosynen gått.

För en som är anställd i skolan blir kopplingen mellan en skiftning i människosyn, borttagandet av understödslinjen och de skolreformer som startade på 1990-talet tydliga. Det har varit en lång process från att se problem som strukturella och något som behöver lösas genom individuell anpassning åt varje elev till att vara individuella problem kopplade till den enskilda eleven.

I skolan vet vi att det finns tydliga kopplingar mellan utbildningsnivå hos föräldrarna och hur väl eleven klarar sig i skolan. Det sociala arvet är ett typiskt strukturellt problem som kan åtgärdas individuellt men endast om man ser strukturen bakom. För att skolan ska vara kompensatorisk krävs det att den har resurserna för att kompensera. Så är det inte i dag. När elevens svårigheter inte går att komma runt på grund av resursbrist hamnar skulden lätt på eleven. Det förefaller lättare att omedvetet lägga skulden där, då det uppfattas som oöverkomligt att förändra skolsystemet eller för den delen samhället i grunden. För att generalisera ytterligare blir den lättaste utvägen att gå tillbaka till ett välbekant scenario där eleven ska straffas till lydnad. Dörrar ska stängas vid för sen ankomst, mobiltelefoner beslagtas och ordningsbetyg införas.

Bo Hejlskov Elvén är en psykolog som främst arbetar mot institutioner och skolor med handledning i att bemöta elever med ett ”problemskapande beteende”. Han har en uppsättning principer som han har samlat från andras forskning i, bland annat, neuropsykiatri och psykologi. Principer som i korthet kan sammanfattas som ett förtroende för att människor gör så gott de kan. Forskningen han stödjer sig på säger att människor är mer kreativa utan löften om ersättning och att straff är verkningslöst för att få någon att ändra sitt beteende. I experiment där man har registrerat hjärnaktivitet hos barn som får skäll har man sett att det inte händer någonting hos de barnen. De lär sig med andra ord ingenting av att få skäll.

Hos vuxna som är vana att lyckas kan kritik ha en viss effekt men hos vuxna som är vana att misslyckas är resultatet liknande det hos barn. I skolan finns en alltför ofta återkommande reaktion på elever som inte går på lektionerna och det är att de behöver ”märka konsekvenserna av sitt handlande” och ”förstå att det är på allvar”. Detta trots de studier som visar på bristen på effekt av ett sådant förhållningssätt.

Utan jämförelse i övrigt går samma inställning igen i synen mot arbetslösa och sjuka. Omsvängningen skedde innan alliansen kom till makten men även där har skiftet i synsättet på hjälpbehövande accelererat de senaste åtta åren. Den hårdare attityden har visat sig vara verkningslös även mot arbetslösa och sjuka. Att straffas genom sänkt ersättning eller genom att hamna i Fas 3 skapar inte fler jobb. Men det är ju inte heller vitsen med den valda politiken, något som även tydliggörs i Ofärdsland.

Kent Werne går förtjänstfullt igenom ett begrepp som de senaste veckorna återigen har börjat dyka upp i media, jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslösheten är den procent av arbetslöshet vi anses behöva för att inte inflationen ska skena iväg, och är en ekonomisk hypotes som formulerades av Milton Friedman. Från början sågs det som en fixerad procent, men då empirin inte gett något stöd för det, anses jämviktsarbetslösheten numera variera över tid.

Det viktiga i boken är egentligen inte exakt hur de nationalekonomiska teorierna ser ut. Det Kent Werne lägger nästan lika mycket fokus på är att förklara varför de teorierna inte är det viktiga. Boken ger en bra sågning av den överdrivna tilltron till nationalekonomin som vetenskap trots att ingen empiri egentligen finns. Släpper man idén om nationalekonomin som analysmodell så kan man i stället ta in reformernas verkliga effekt. Cancersjuka som måste gå till arbetsförmedlingen och som utförsäkras, arbetslösa som låses fast i att utföra meningslösa uppgifter med en ersättning som knappt går att leva på och anställda inom socialtjänst och arbetsförmedling som mår allt sämre av den omöjliga arbetssituationen.

De senaste åren och med en ökad frekvens inför valet har det också kommit fram historier om hur arbetslinjen har slagit mot människor. Det är berättelser om en inhuman sjukförsäkring och medarbetare på Försäkringskassan som framstår som onda. Det finns en hel del bloggar och folk har skrivit texter som har delats flitigt på Facebook och i kvällspressen. Det är viktiga berättelser som visar baksidan av Reinfeldts och Borgs ord om att ”bryta utanförskapet.” Berättelserna visar att det politiken har skapat är ett utanförskap för dem som inte hade behövt befinna sig där.

Berättelserna skulle kunna visa upp ett samhälle där strukturerna är rigida och inhumana men i stället får de bli exempel på där något gått snett. De enskilda historierna lyfts fram som skandaler och blir en motsvarighet till ”det enskilda rötägget”. Även i Kent Wernes bok återkommer dessa berättelser. De mänskliga inslagen är en av styrkorna med Ofärdsland. Här får berättandet ta tid. Det är sympatiskt att ”de vanliga arbetssökande” får ta plats. Att de får berätta sin historia. Den vardagliga historien, utan övriga skandaler mer än politiken de har drabbats av. Varje berättelse kopplas till temat i kapitlet och vävs på så sätt in i den röda tråden som är arbetslinjen. Berättelserna får tjäna som exempel för ett havererat system i stället för att stå på egna ben. Deras sammanhang ger alla enskilda historier en styrka som de vanligtvis förvägras.

Det är sammantaget en bok som jag saknade i valrörelsen och där dess frånvaro är symptomatisk för hur den politiska diskursen ser ut i dag.

Kent Wernes bok kommer dock fortfarande att vara aktuell trots att valrörelsen är över. Chansen att vi ser en svängning i politiken de närmaste åren är inte stor. Alliansens politiska perspektiv har blivit en självuppfyllande profetia där människosynen blivit ett resultat av deras politik såväl som den har varit ett medel för att driva igenom skiftet i samhällssynen. De har gjort sitt bästa för att vi alla ska gå genom livet med en världsbild värdig ett gäng ungmoderater och de har lyckats alltför bra med den ambitionen.

Snedvridningen av människosynen och bristen på solidaritet och gemenskap är ett politiskt arv som det kommer att ta en lång tid att göra upp med. Jag läser analyser av framstående socialdemokrater som pratar om hur människan gör det mest rationella utifrån givna förutsättningar. En nyansskillnad som inte riktigt döljer den under­liggande liberala infärgningen.

Som motvikt till den ekonomiska människan vänder jag mig i stället till Hejlskov igen. ”Människan gör det mest begripliga i varje situation.” Även där en nyansskillnad men en skillnad som antyder en skiftning från egenintresse till en möjlighet att styras av andra motiv. Där vad som är det begripliga att göra avgörs i varje stund och kommer att skifta beroende på relationer och erfarenheter.

Att samarbeta med dem som har liknande intressen som en själv är exempelvis begripligt när det finns något konkret att kämpa för. Att vinna ihop är det som skapar förståelse för vikten av att kämpa ihop.

Det är också ett av de få problemen med Kent Wernes bok, det saknas en vision och en beskrivning av motstånd. Det är inget unikt för just Ofärdsland utan är en genomgående problematik i vad som kommer fram i media och litteraturen. De skildringar av skeenden vi får höra är oftast passiva, de innehåller aldrig ett motstånd mer än på ett personligt plan. Det finns en beskrivning av hur folk kämpar för att hålla näsan över vattnet men det är den individuella kampen, inom systemet för den egna situationen. Det kollektiva motståndet blir osynligt förutom inom ramen för den parlamentariska processen eller i rena välgörenhetssyften. Att tillsammans engagera sig för att få folk att rösta eller för att samla in pengar till välgörenhet kan lyftas fram som tecken på de ”goda krafter” som ändå finns i samhället. De försök till självorganisering av sjukskrivna, arbetslösa och brukare som har funnits genom åren passerar däremot tämligen obemärkt förbi. Som arbetssökande eller sjukskriven är du oftast inte särskilt resursstark. Det är ingen grupp som hörs särskilt högt i samhällsdebatten utom just i enstaka reportage där det enskilda fallet framställs som – just ett enskilt fall. En samlad kraft som tillsammans höjer rösten är alltmer sällsynt. Fackföreningarna var den rösten som lät den samlade kraften höras, men i takt med att den i mångt och mycket har tystnat som radikal röst har det varit svårare att samlas kring något. I dag samlar missnöjespartier med lätta problemformuleringar upp den rädslan och utsattheten.

Vi har en lång väg framför oss och den börjar där vi står. Den måste dock bryta våra isolerade exempel och skapa gemensamma strider, gemensamma erfarenheter och gemensamma vinster. Vi behöver börja skissa på nya linjer som tar oss vidare. Den kollektiva egoismen är i slutänden det enda som kommer att kunna sudda ut den gamla arbetslinjen. Vi måste bara skapa nya kollektiv och de kollektiven måste inkludera personerna i ofärdslandet.

 

Ett kön i kön.

Den här texten[1] på Sverige.PK är en av de texter som bäst lyfter fram de faror som finns med att förlora sig för mycket i ett identitetspolitiskt perspektiv.  Liknelsen där vi alla står i en kö för att ta oss in till ett utrymme med begränsade platser är väldigt pedagogiskt. Man kan lätt se konkurrensen vi befinner oss i och att vi fostras till att slåss med varandra med de medel vi har, allt för en plats längre fram i kön. Den visar det på det fundamentala behovet av att ifrågasätta själva kösystemet.

Det är även en väldigt tilltalande tankemodell att göra skillnad på ”makt över” hela kösystemet och ”makt att” själv kunna röra sig friare inom kön. Samtidigt som det ger en bra tankemodell så uppstår här samtidigt ett problem med texten, eller snarare det här: det öppnas för tolkningar av texten som leder till en förskjutning i fokus. Nina Björk gör, till viss del, just den förskjutningen i sin text ”Ingen makt är större än den ekonomiska makten” när hon helt fokuserar på det rent ekonomiska.[2] Det finns en fara i att fastna i en bild där arbete endast blir arbete om det är direkt vinstskapande. Eller snarare där fritid, som motsats till arbete, blir all tid som är utanför det formella lönearbetet. Med en sådan definition kommer helt plötsligt massvis av kvinnor få mycket mer fritid utan att de nog skulle instämma i det själva. Det är det som är farligt med den här förskjutningen, medveten eller ej. Den riskerar att ogiltigförklara  mängder av kvinnors högst reella upplevelser av att ”arbeta mer” än sin partner, att ha mindre fritid. Insocialisering i stereotypa könsroller som leder till högst materiella resultat i form av en skev arbetsdelning.[3]

Till alla som nu argumenterar mot identitetspolitiken, och hävdar att den ensidigt fokuserar på ”makten att” vill vi ställa  frågan: är det ett fritt val att kunna fokusera på att ta ”makt över”  ekonomin? I synnerhet för de som inte ens har ”makt att” få sina egna kroppar och ekonomier att hålla ihop på grund av kösystemets privilegier. Samma privilegier som återskapar den låg- och oavlönade arbetskraft som bär det ekonomiska systemet, och samma privilegier som gör att somliga inte känner ett lika stort behov av att varken störta kösystemet eller det kapitalistiska systemet lika mycket som vissa andra, förförda av relativa privilegier som utnyttjas i kön.

För om vi köper premissen att endast ägandet är vad som ger någon ”makt över” så missar vi vad privilegierna i sin tur leder till. ”Att ”vara priviligierad”  handlar om mer än att uppnå social rörlighet”. Det handlar om att kunna sitta ner i kön  medan någon annan hämtar mat åt en. Det handlar om att få mer. Det handlar inte bara om att en vit heterosexuell man kan ha ”makt att” själv avancera snabbare i kön utan att ha ”makt över” själva kösystemet. Det handlar också om att han kan ha ”makt över” andra människor i samma kö. Det skapas en kö som splittrar oss i särintressen och försvårar en gemensam kamp. Att endast förstå privilegier i form av social rörlighet inom ett ekonomiskt system gör att man missar viktiga aspekter av varför vi står kvar här och trampar i otakt.

Klassolidariteten är nämligen inte alltid så solidarisk, och för oss i kön kan det ofta vara mycket mer logiskt att solidarisera oss med en liten del av de vi köar tillsammans med. De som sitter ner kanske inte fattar hur ont det gör i benen att stå efter ett tag, att de behöver dela med sig av sittplatser och mat. De som tvingas stå ser naturligt nog de som sitter som en närmare  fiende än dörrvakterna långt där framme. Gång på gång har också historien visat oss att de som finns längre fram i kön hellre skyddar sina egna  intressen än att försöka få med de längre bak att göra motstånd. Som den manliga delen av fackföreningsrörelsen som gång på gång genom över  hundra år valt att prioritera sin egen position framför att solidarisera  sig med kvinnor och stärka deras position gentemot arbetsköpare. Eller som den vita arbetarrörelsen som gång på gång (som tur är med några undantag) valt att klassolidariteten endast skall gälla ”svenskar”. Hur kvinnor med den ekonomiska potentialen solidariserar sig med sina partners för att behålla husfriden och istället tvingar andra kvinnor att ta den smällen genom exempelvis RUT.

Att göra revolt och förstöra kön är något vi måste göra tillsammans. Löftet om hur bra det kommer bli när vi väl är på  insidan måste därför tilltala tillräckligt många. De som sitter ner i  kön medan andra hämtar mat åt dom är inte intresserade av att förlora sina sittplatser eller dela med sig av pizzan. De som hämtar maten har  inget att vinna på att tillsammans med de sittande omkullkasta kön. De kommer fortfarande få springa fram och tillbaks till gatuköket även  efter att de kommit in på klubben. Kapitalismen är beroende av kösystemets logik men att ha makt över en annan människa är inte beroende av kapitalismens logik. Om vissa vet  att de kommer att få ställa sig i en ny kö direkt innanför ytterdörren kan det vara ett lika bra och betydligt enklare alternativ att stanna kvar i kön utanför. För att vi skall göra uppror gemensamt behöver det därför finnas en verklig solidaritet i den. För de som ständigt befinner sig längst bak kommer en brist på solidaritet göra tanken på uppror ungefär lika lockande som feminism utan socialism är för arbetarklassens kvinnor.

Vem ansvarar då för solidariteten mellan oss i kön, vems ”fel” är det att vi inte samlat rusar in på klubben? Är det de som står längst bak och skriker på de lite längre fram? Är det de där framme som gladeligen glider framåt i kön och tar emot stolarna dörrvakten delar ut? Svaret är väl att ansvaret ligger hos båda. De som står längst bak måste förklara hur ont de får i benen på ett sätt som de längre fram i kön kan ta till sig (en frustrerande process, men nödvändig tyvärr). Än mer ansvar ligger det på de som sitter ner och äter pizza. De måste acceptera att det ibland är deras tur att stå och erbjuda sig att hämta mat, först då blir solidariteten på riktigt. Det är här identitetspolitik eller intersektionella perspektiv, kalla det vad du vill, spelar en viktig roll.

Solidaritet uppstår inte av sig själv, den är ett resultat av en politisk kamp, den måste tvingas fram. Samtidigt kan kravet aldig bli att kön endast skall bli lite mer rättvis.

Målet är ju ändå att vi struntar i att köa och istället spränger grindarna. För att  göra det måste vi gå bredvid varandra och inte på ett led. Kraften ligger i massan.

I övrigt tycker vi att alla bör läsa dessa texter av Leila Brännström i samma tema:
http://www.bang.se/vi-overlever-alla-enstaka-fester/
http://www.bang.se/begar-vs-identitet/

Cecilia Höglund, Hanna Höie, Samira Ariadad

[1] http://sverige.pk/2014/11/07/det-ar-inte-bara-vart-i-kon-vi-star-som-ar-det-viktiga-utan-varfor-vi-ens-ska-behova-sta-i-den/

[2] http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nina-bjork-ingen-makt-ar-storre-an-den-ekonomiska-makten/

[3] https://omintenu.wordpress.com/2014/11/12/lata-sig-en-manlig-rattighet/

Lata sig en manlig rättighet?

För att männen ska få fritid måste kvinnorna jobba desto mer – utan lön. Men vägen till jämlikhet går inte genom pigor.

Beach 2010. Så är det då över för i år, ungarnas mingelparty nummer ett. De har vimlat som vågblänket, tagit sats och kutat i kapp med skvalpet, mot en hink, till en kompis eller en famn att sätta sig i. En kvinnofamn att bäras av. Mammorna har suttit där redo med solkräm och kaffetermos eller med ett barn i knäet. Männen har stått runtomkring, pratandes med varandra, ätandes något eller varit i vattnet lekandes med barnen.

Så ordnas kropparna på stranden: Männens för sin egen skull, kvinnornas i arbetsställning. Överflödiga är socialpornografiska tv-serier och färska, men ack så torra, SCB-staplar. Hemmets fyra väggar är tillfälligt borta och den heliga familjen blottad. På stranden får vi verkligheten ”prime time”.

Scenen som beskrivs kan verka banal, men skrapar vi på den glättiga sommaridyllen så blottas snart grundbulten för könsmaktsordningen: Kvinnor arbetar – män skapar fritid, genom kvinnors arbete.

ARBETE ELLER INTE ARBETE

Många av de argument som lyfts fram i den så kallade pigdebatten handlar om att kvinnor måste få avlastning i hemmet. Knappt någon reflekterar över att männen kan ta sitt ansvar i hemmet. Eller så anses den striden vara förlorad. De som har ’viktiga jobb’ ska i samhällseffektivitetens namn ha tid att ägna sig åt det ’de är bra på’ istället för att lägga tid på hushållsarbete. Eftersom det fortfarande är kvinnor som utför det mesta av hushållsarbetet framställs det därmed som ett feministiskt krav.

RUT-avdraget jämställs ofta med när kvinnorörelsen krävde dagis på 1970-talet. Det frigör tid i hemmet och dessutom skapas nya möjligheter för kvinnor att försörja sig själva och på så sätt även frigöra sig själva. Redan i de här argumenten lyfts en del intressanta frågor som kan appliceras på en generell diskussion kring synen på arbete. Vad är ett riktigt arbete? Vem ska utföra det? Under vilka former? Arbetet är inte begränsat till det som sker på en angiven plats under viss tid utan är alla de handlingar vi utför, eftersom vi är beroende av det vi får i gengäld. Det kan vara ekonomisk ersättning i form av lön, a-kassa, hushållspengar och så vidare. Men det kan också vara ”ersättning” av annan karaktär, som arbetslivserfarenhet, lugn och ro i hemmet eller betyg. Motsatsen till arbete är fritid, då vi gör saker bara för att vi själva roas av det. Självklart finns det ingen ogenomtränglig mur mellan de båda utan mer en glidande skala. Kapitalets expansion går ut på att invadera fler och fler utrymmen i våra liv, att se till att det vi gör utanför lönearbetet på ett eller annat sätt kan inkorporeras i en vara. Den här utvecklingen sker naturligtvis inte utan konflikt. Men diskussionen kring den här konflikten missar ofta att stora delar av det oavlönade arbetet redan är en del av den kapitalistiska produktionen. Genom att förpassa vissa handlingar till något utanför området arbete och kapital kan därför stärka en falsk föreställing om vilket arbete som räknas som ”riktigt”. Därmed missar man inte bara potentiella konfliktarenor utan man riskerar även att stärka det kapitalistiska systemet. Vilket arbete som krävs för samhällets fortgående är en grundläggande fråga i all politisk analys och påverkas starkt av vilka maktordningar som är dominerande. I vårat samhälle är bilden av den ”riktiga arbetaren” en förställning med djupa rötter i den heteronormativa könsmaktordning vi lever i.

Det här visar sig tydligt när man tittar på det immateriella arbetet. Många ser inte immateriellt arbete som riktigt arbete. Visserligen har visst immateriellt arbete börjat räknas, som konsultuppdrag och programmering. Men när det gäller relationsarbete, som i strandexemplet ovan, så har vi en lång väg kvar. Under historiens lopp och fram till våra dagar har biologistiska argument använts för att förklara varför kvinnors arbete avlönats lägre eller inte avlönats alls. Städande, vårdande, administrerande av relationer – allt konkret och immateriellt arbete som kvinnor utför har inte setts som riktigt arbete, utan endast som ett utslag av den kvinnliga naturen. Genom denna syn på kvinnan har man kunnat räkna bort kvinnors arbete ur den kapitalistiska produktionskedjan och därför inte behövt betala för det. Det immateriella arbetet har därmed blivit osynliggjort vilket har kunnat utnyttjas av såväl arbetsköpare som enskilda män i förhandlandet kring fördeling och ersättning av arbetet.

MANNENS JAKT PÅ FRITID

I den feministiska analysen talas det om att män har mer makt, men vad betyder det i praktiken? Vad är det för drivkraft som upprätthåller ett ojämlikt system? Vi tror att drivkraften för enskilda män är fritid. Där det finns arbetstvång finns det en vilja till flykt. En önskan om att få rå om sin egen tid, göra det som roar och låter oss få utlopp för vår kreativitiet. Män kan fly undan en del arbete därför att någon annan – oftast en kvinna – gör jobbet. Men när kvinnor försöker fly undan detta oavlönade arbete så är det vanligare att det helt enkelt inte blir gjort. På stranden pågår kampen om fritiden. Solkrämen måste packas och någon måste komma ihåg att ta med mat och badkläder till barnen. Innan vi ens kommer så långt måste badkläderna köpas, maten planeras, semesterresan synkas så den inte krockar med några släktkalas eller födelsedagar. Det finns ingen ”naturgiven” arbetsdelning, men när vissa arbetssysslor inte synliggörs eller erkänns är de svåra att dela upp. När det dessutom antas att kvinnor vill och ska utföra det mesta av relationsarbetet blir det svårt att vägra. En mamma som glömmer solskydd eller mat till barnen är inte bara oansvarig, utan också en ”misslyckad kvinna”. Mäns delaktighet ses fortfarande som ”hjälp” och vi har mer överseende med en glömsk pappa. Och efter en lång fostran till administratör respektive lekfarbror är det svårt att lära om. Det är svårt att släppa det enda område man har full kontroll över när man vet att andra drabbas när jobbet inte blir gjort och det bär emot att ta på sig mer arbete när man redan är slutkörd som det är.  På så sätt lotsar vi in nästa generation i könsrollerna. Det är alltså inte elakhet som gör att enskilda män exploaterar kvinnors arbete i relationer. I stället handlar det om att följa minsta motståndets lag, går det att slippa göra visst arbete så gör vi nog alla det.

PROJEKTET ”DEN STARKA KVINNAN”

Det är förståeligt att män inte hänger sig åt kvinnokamp eftersom de, på kort sikt, har mycket att vinna på hur det ser ut i dag. Men vad är det som hindrar kvinnorna? I dessa liberalismens tider så pågår en ständig kamp mot det kollektiva. Individen härskar och inga problem är för stora att lösa för den som har den rätta viljan. En produktiv konsument som har vett att rätta munnen efter matsäcken ska kunna njuta av livet – om inte får hon skylla sig själv. Att vara en ”lyckad” kvinna i dag är att dölja den egna, och därigenom den kollektiva, utsugningen och underordningen, för ingen vill ju erkänna sig själv som offer. Istället ska vi vara starka och självständiga individer vilket i slutändan isolerar och förhindrar möjligheterna att skapa kollektiva kamper. Vi ska dessutom vara säljbara på arbetmarknaden 24 timmar om dygnet. Lever vi inte upp till bilden av hur en kvinna ska vara minskar vårt attraktionsvärde på marknaden, vilket i en tid av konkurrens kan vara skillnaden mellan en fast lön eller en fortsatt osäker tillvaro.

SNABBMAT OCH SKIT I HÖRNEN

Även om de kollektiva kamperna försvåras av vårt alltmer individualiserade samhälle så innebär det inte att kamperna är döda. Flyktförsöken från arbetet fortsätter. Vem vet till exempel att kvinnor har sänkt sin oavlönade arbetstid med 40 minuter om dagen från början av 90-talet till början av 2000-talet? En radikal nedtrappning av arbetet i det tysta. Till viss del kan det förklaras med att kvinnors könsroll har förändrats, hemmafruidealet har fått ge vika för snabbmat och halvskitiga golv. Men framförallt har arbetsdelningen skiftats. Den tidigare oavlönade matlagningen görs av någon annan, mot betalning. Och kampen för fritid fortsätter och samverkar med hela samhällets arbetsdelning, inklusive den mellan olika kvinnor. När några få kvinnor lyckas utöka sin fritid på bekostnad av andra kvinnor genom att köpa städning, fortsätter de flesta kvinnor att göras ansvariga för det oavlönade hem- och relationsarbetet. Män slipper. När en frigörelseprocess innebär att en viss underordnad grupp byts ut mot en annan så förändras inget i grunden. En ny bas upprättas, men den skeva arbetsdelningen består. Och den feministiska kampen löper risken att bli en exklusiv frihetskamp för de privilegierade.

SÅ VAD NU DÅ?

70-talets kvinnorörelse hade rätt i att det personliga är politiskt. 10-talets systemkritiker kan bara instämma. Vår tid och våra liv utarmas när vi ständigt ska arbeta på vår säljbarhet och när allt fler delar av våra liv blir till varor. För att kunna förändra samhället i grunden måste vi låta kampen färdas över de geografiska och tidsmässiga gränser som satts upp kring vad som får kallas arbete. Vi behöver dela på de nödvändiga insatserna och få lika ersättning för lika jobb. Och istället för att låtsas som att det går att upprätthålla en gräns mellan arbete och fritid vill vi länka ihop kamperna i dessa sfärer.  Att vissa grupper i samhället ska sköta den mest monotona och isolerade delen av arbetet kan därför inte vara lösningen på problemet med att kvinnor bränner ut sig. Istället visar exempelvis förslaget om subventionering av hushållsnäratjänster att feminismen på allvar måste göra sitt återtåg.

Vi vill därför analysera – inte för att skriva kvinnohistoria – utan framför allt för att skapa de rätta verktygen för kamp.

Kvinnopolitiskt forum

Tidigare publicerad i Brand nummer 2 2010

http://tidningenbrand.se/brand/nummer-2-2010-motmakt/lata-sig-en-manlig-rattighet/

Utanför mitt sovrumsfönster säljs världens dyraste öl

Jag kan se rakt in i den, lägenheten där ägaren av krogen utanför mitt sovrumsfönster låter delar av sin personal bo. Det är köket jag ser in i, gardinerna är fördragna i de andra rummen så jag slipper se madrasserna på golvet och kan inte räkna hur många som bor där.

Förra sommaren tror jag det bodde någon i vår källare. Där nere utan fönster, där nere där det inte finns någon ventilation. Vi diskuterade vad vi skulle göra kring köksbordet, men kom aldrig till skott. På samma sätt som jag inte gjort något åt madrasserna på golvet i lägenheten snett nedanför min.

Jag har undvikit krogarna ett tag, efter att ha pratat med en av de som jobbade där, efter att hen berättade om rasistiska löner och hela golv täckt av madrasser dricker jag heller de få öl föräldraskapet just nu tillåter någon annan stans. Fast jag ser deras uteservering från mitt sovrumsfönster, ser och hör vänner där. Jag går inte ner dit och säger åt dom att de skall gå någon annan stans. Jag går inte dit, men jag gör inget.

De spelar alltid juste musik där, gamla punkklassikser. När jag lagt mig för att sova får jag höra Ebba Grön, hela uteserveringen sjunger med i ”Staten och kapitalet”, och jag tänker på piskorna som viner mot nackarna på de som skall plocka undan de sjungande punkarnas ölglas. Men jag gör inget.

Det får bli ett slut på det nu. Slaveriet som pågår utanför mitt sovrumsfönster. Den alldeles för dyrköpta billiga ölen. Att människor som bor snett nedanför mitt sovrumsfönster skall jobba för 30 kr i timmen hela dagen för att sen gå och lägga sig på en madrass på golvet där bakom gardinerna på andra sidan gatan. Eller ännu värre, sova nedanför den låsta ståldörren som leder ner i våran källare.

Nu skärper vi oss Möllan! Inget slaveri på våra gator, inget slaveri på våra krogar.

Jag går ner och säger till nästa gång jag ser mina vänner dricka världens dyraste billigöl på krogen. Gör det du med.

Hanna Höie

För mer information om krogbranschen i Malmö, och i synnerlighet kring Möllan:

http://www.sydsvenskan.se/kultur–nojen/i-det-svarta/

http://www.sydsvenskan.se/malmo/maklare-lockar-med-svarta-hyresintakter-pa-seved/

http://www.expressen.se/kvallsposten/daria-tog-strid–fick-ratt-mot-arbetsgivaren/

http://www.expressen.se/nyheter/svenska-slavar-1/

Vad som ljuder i ett explosivt tal

Det är den 25 november 2013. Athena är och reser med Vitsvit i Colombia så jag och en vän representerar henne på Augustprisgalan. Vi möts av ett vitt hav i ett rum som antingen blir förvånade av vår närvaro eller exotifierar den. På vägen ut delas böcker med utdrag från nominerade till lilla Augustpriset ut. Jag velar och killen bakom bordet säger till mig: kom igen nu – det är gratis! Eller du kanske inte läser så mycket? Jag svarar förbannat om hur jag nog läst fler böcker han ens sett i sitt liv och går därifrån. Ännu ett möte med just den rasism och klassförakt som Athena själv beskrev i boken. Bonniers och Augustgalan, se er för vad ni är.

Juli 2014, dagen efter att Athena har haft sitt sommarprat på P1, ett som väckte många starka reaktioner. Hyllningar och fördömanden. Gissa vilka som hyllade och vilka som fördömde? Moderaten Gunnar Axén kastar ut TVn ur fönstret och kallar sommarpratet ett hot mot demokratin. För det var ett prat om den rasistiska vardagen beskriven i poeters ord, med Athenas egna ord. Om hennes kropp och så många andras erfarenheter. Om hur det är att göras till kvinna, om att förminskas, om att bo i ett land som aldrig kan uttala ens namn. Om att inte ha bröd för dagen och om kapitalismen. Det måste svida. Det måste svida för den politiker som har velat ha detta land. Att gömma sig bakom att ilskan skulle ha berott på att Ebba Gröns låt ”beväpna er” spelades är ju bara skrattretande.

På reklamskyltarna i Malmös gator möts jag av SOS barnbyars reklam för välgörenhet. De börjar med de vanliga svenssonklagomålen, att folk är långsamma framför en på trottoaren eller när rulltrappan står still. De hade kunnat lägga till: att behöva lyssna på andras erfarenheter i public service. Att behöva höra om den rasism man aldrig själv utsätts för. Om att behöva höra om klassamhällets konsekvenser, om att inte ha råd med hyran, om arbetets exploatering, att leva på ingenting. Om de trakasserierna, om diskrimineringen, om förminskningen som kvinnor upplever, om alla de om inte får vara annat än män och kvinnor trots sitt ointresse, som med våld ska passas in eller förpassas till ett land där de dör på grund av det. Men nej – han gör hellre som så många andra – han vänder ilskan mot dem som upplever det och blir en del av problemen som Athena tar upp, inte bara genom sin position som vit medelklassman utan genom sina valda handlingar. Han visar än en gång sitt ställningstagande – en moderat som vill själv slippa höra, som vill att ingen vet, hör eller vågar säga vad hans egen politiks konsekvenser är.

Vi är många som velat kasta ut TVn eller radion genom fönstret. När vi hört om de många barn som dödats i Palestina i veckan. När vi ser de romer som förklaras som organiserade tiggare, som inte får sitta bland andra i restauranger om de alls släpps in. När vi får höra om de hemlösa som städas bort, som politiker inte vill se. När vi har ont i våra ryggar och undrar hur vi ska få tag på ett par hundralappar för läkarbesöket, när våra mödrar utförsäkras eller barn dör på grund av vårdplatsbrist på kvinnokliniken. Vi lever liv som inte alltid visas i TV, som inte bara kan kastat ut genom fönstret.

Och värre är det när det är en rasifierad kvinna som berättar. En rasifiering som även Dagens Media ska ta del i genom att påpeka att Athena är iranskfödd. En rasifiering som spelar roll just för att koppla ihop och förminska allt vi gör som man inte gillar till ett ”ursprung”. För det är uppenbarligen det som irriterar och spelar roll. Och det är en av så många manifestationer av underliggande rasism.
Mitt i allt detta, tårarna efter Athenas prat och Ylvas och Majas musik, i ilskan efter reaktioner och rasism, finns det ett myllrande skratt, en stor segrande humor i att se denna frustration hos Axén. För hur många TVn han ens kastar ut för fönstret kommer vi ändå ta plats, ändå sprida våra historier – och ändå kräva förändring. Vi kommer göra motstånd och vi kommer bygga nytt.

 

Samira Ariadad

VAD INGET ROSÉVIN KAN SLÄCKA

Almedalsveckan är avslutad för det här året och flertalet små ideella organisationer åker hem med en rejält magrare kassa. Artikel på artikel tar upp frågan huruvida journalisters rosépimplande med politiker är skadligt eller ej för demokratin. De journalister som försvarar fenomenet menar att närheten till politikerna är unik för Sverige och att det politiska öppna samtalet är viktigt. Kritiker menar att förtroligheten riskerar att hindra journalisterna från att granska dem som de kvällen innan sjungit allsång med.

Per Gudmundson pekar på en annan fråga kring årets politikervecka. I en ledare (SvD den 5 juli) tittar han tillbaka på den forna Alternativveckan och, något raljerande, konstaterar han att de ämnen som förr var förbehållet ”haschtomtarna i alternativrörelsen” nu dominerar debatten i Almedalen.Gudmundson menar att det därför inte längre finns något behov av en alternativ vecka.
Det finns ett problem med en sådan analys. Ett problem som går igen i de flesta av de analyser av Almedalsveckans vara eller inte vara som pliktskyldigast görs varje år. Den politiska praktiken i de analyserna börjar och slutar med det politiska samtalet. På Alternativveckan fördes också politiska samtal. Det anordnades seminarier om utbildningspolitik, asylfrågor och flertalet övriga ämnen som till sitt innehåll inte skilde sig så mycket i beskrivning från det som behandlades på den ”officiella” Almedalsveckan. Det var ofta forskare eller, annars, på annat sätt väl insatta personer i frågan som höll i diskussionerna. Men viktigare ändå var att det pratades politisk praktik. Folk delade med sig av sina erfarenheter av att organisera sig på sin arbetsplats eller där man bor. För det finns en praktik bortom samtalet. En praktik som uppstår ur ett direkt behov.
Samtidigt som Almedalsveckan pågick blossade en nyligen avslutad konflikt upp och en annan avslutades. På Öresundstågen beslutade huvudskyddsombudet om skyddsstopp på grund av underbemanning. Detta samtidigt som entreprenören Veolia återigen har varslat 95 personer. På Aleris vårdföretag kom man fram till en överenskommelse innan personalen gick ut i strejk. Båda är exempel på det akuta behovet av en förbättrad arbetsmiljö. Båda är exempel på när det akuta behovet leder till handling. Båda är också exempel på när det har funnits en bra spridning av information kring konflikten och hur det har lett till stort intresse och stöd till de berörda arbetarna. Det är en praktik som inte så ofta ryms inom ramen för det politiska samtalet i Almedalen, om det inte handlar om hur den praktiken skall försvåras. Seminarier om arbetsrätt handlar om samtal och förutsägbarhet, inte hur de berörda arbetarna kan göra för att själva ta konflikten. Så nej, behovet av alternativ har inte försvunnit – men finns det utrymme under Almedalsveckan för de alternativen?  Stockholms och Karlstads lokala samorganisationer av SAC Syndikalisterna ställde Aleris och dess ägare Investor mot väggen genom att informera seminariebesökarna om det lagda strejkvarslet. En form av lobbyism som låter det politiska samtalet och den politiska praktiken mötas.

I det mötet uppstår det gnistor som inget rosévin kan släcka.

Cecilia Höglund

Först publicerad i Arbetaren 10 Juli

http://arbetaren.se/artiklar/vad-inget-rosevin-kan-slacka/

Rikedom är stulen tid.

Det finns inget mörker, min dotter./Mörker är stulet ljus./Stjäl krämarn ljuset ifrån dig/Så bryt dig in i hans hus”.I Kent Anderssons fina ballad om brödupproret, från 1976, är sambandet mellan den som inte har och den som har glasklart. När svälten var som värst gick, främst, mödrarna och plundrade de livsmedelsförråd som de visste fanns. De tog tillbaka det som krävdes för att överleva. Den enes död, den andres bröd.Andra samband är svårare att sätta fingret på men finns där bakom statistiken. Det dök upp en sådan koppling som jag måste erkänna fick mig ur balans. Det var en undersökning som visade på hur den förväntade livslängden skiljer sig åt beroende på utbildning och bostadsort. Enligt undersökningen är ”skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad person i Vårby och en högutbildad person i Danderyd i dag 18 år”. Jag kan villigt erkänna att jag började storgråta när jag läste artikeln. Inte för att jag inte visste att det var illa ställt med klassklyftorna i Sverige. Inte för att jag inte visste att de som inte har dör tidigare än de som har. Men aldrig hade jag tänkt på det som ett så tydligt stjälande av liv. 18 år är skillnaden på att se sitt barnbarn växa upp eller inte. 18 år är skillnaden på att få ett liv efter pensionen eller inte. 18 år som kan fyllas med glädje, sorg och allt däremellan. 18 år som någon annan inte får. Det finns ingen rikedom min dotter. Rikedom är stulen tid.
Nästan varje politisk reform i dag, varje beslut om ”ökning av produktionstakten” stjäl tid vi kunde haft med varandra. Rut som tar tid från en del för att ge till andra. Osäkra anställningar och tunga jobb som fördärvar vår fritid. Högre arbetstempo och försämrad säkerhet som orsakar arbetsplatsolyckor. Explosioner i gruvor och felbehandlingar i vården. Barn som berövas tiden med sina föräldrar för någon annans vinnings skull. Älskande vars tid tillsammans får ett slut när jakten på jobb går vidare över gränser som stoppar livet medan tiden tillåts fly.Hur många dagar, månader år som har stulits från oss. Hur många timmar av gemenskap som gått förlorade av onödig värk. Hur många dagar som runnit förbi med sönderstressade scheman. Hur många år av förlorade relationer på grund av för tidig död har någon annan kunnat utnyttja. Hur många dagar, månader år där andra har levt till fullo på stulen tid. Kroppar som slits ut och andra som inte slits ut. Kroppar som dör och andra som får leva.

Livet är dyrbart min dotter och jag ska göra allt för att ingen skall stjäla det ifrån dig. Tillfället gör tjuven och jag vill inte heller att du ska stjäla från någon. Jag kommer därför inte att kämpa för att du ska få tillfälle att vara den som får de extra 18 åren.

I den framtid jag vill ha för dig får vi alla leva fullt ut. Där finns ingen rikedom där min dotter, för rikedom är stulen tid.