Bakteriell vaginos och läget i landet

25/9 2018

jag går ut från gyn med en till konstaterad bakteriell vaginos.
Samtidigt har riksdagen konstaterat att Stefan Lövén inte har fortsatt förtroende som stadsminister.
Det blev åtminstone inte en sverigedemokrat till talman, en får vara glad för det lilla kanske? 20 ledamöter som inte sitter för SD röstade på Björn Söder.
En homofob, som likställt samkönad kärlek med pedofili och tidelag.
Vaginosen kommer vara historia om sex dagar, vem som blir statsminister lär bli en långkörare.
Samma med rasismens genomslag i media, institutioner, politik och vår vardag.

Vad ska jag säga.
Sönderfall, schmönderfall..
På gatorna och i kollektivtrafiken blir folk som uppfattas som ”icke-svenska” attackerade. För en vecka sen en väns 15- åriga dotter.
Det skriks och puttas. Knuffas och dras i kläder.

Jag har panik.
Tänker på vad grekiska kamrater sa för ett antal år sedan, med anledning av Gyllene Grynings framfart.
”När botten väl gått ut, är det kört. När normaliseringen av rasism & fascism är ett faktum, finns det ingen väg tillbaka.”
Stoppa. Förebygga. Vara reaktiv.
Jag som vill odla rosor och baka bröd. Inte slåss.
Eller, kanske inte rosor och bröd då. Men i alla fall kunna välja vad jag gör politiskt.

Och jag saknar något eller någon, så det värker i bröstet
Men jag vet inte vad

Och det finns inte en kuk som är stor nog för att ta bort all den här smärtan. Inte ens två, eller fem.
Men det gör mindre ont för en stund.
Och jag kan koncentrera mig på att ta emot och få uppskattningar för det
Istället för att slåss
Och jag har ingen aning hur många gånger till jag kommer få bakteriell vaginos innan det här är över

För det är så skönt att fly och slippa tänka
Skapa kaos
Vi bygger en motsåndsficka här av saliv, sarre och sekret
alldeles för många ben & så mycket njutning att det gör ont

Och jag tänker på att räddningen är människor som kan älska gränslöst Inte backar för varken hedonism eller att boxa den där 50- åriga vita mannen som skriker åt barn att de ska ”åka hem” i ansiktet

Och jag kommer berätta
vad vi gjorde för att stå ut &
fortsätta kämpa
för dem som fortfarande
är ofödda

/Dolores La Concha

img_3801-1

Konsten att lösa livspusslet, eller?

I dag kom Moderaterna med sitt förslag om hur vi arbetande småbarnsföräldrar kan lösa vårt livspussel. Det tackar vi för. Jag är visserligen just nu föräldraledig med mina två bebisar, men vet mycket väl hur det är att försöka hinna med jobbet och att hämta och lämna på förskolan. Jag vet hur det är att försöka räcka till när det blir stressigt på jobbet och samtidigt vara en OK förälder. Skrev band annat en text om det förra våren. Om något kan underlätta vore jag evigt tacksam.

11903397_10152917674251784_2043471582_n

Fler undervisningstimmar i skolan, mer tid på förskolan och mer flexibilitet kring terminsstart, sommarskola etc. Mer flexibilitet för familjer, möjligheten att lämna barn till morgonfritids innan skoldagen börjar. Utökad rätt till förskola och sommarskola för alla som vill.

Va skönt att slippa hålla alla dessa tider! Va skönt att livet bara skulle kunna få flyta på lite. Att vi skulle få vara lite, att vi skulle få njuta av att umgås tillsammans. Och va roligt att Moderaterna av alla kom på att vi måste ha kollektiva lösningar för våra problem. Att samhället faktiskt måste bygga ut en fungerande omsorg för alla barn, inte endast de som har råd att anställa en barnflicka för att lösa sina livspussel.

Sen böjande jag tänka efter. Är det verkligen så? Hur långa dagar skulle mina barn få? Vill jag verkligen lämna till morgonfritids? Vill jag verkligen att min treåring skall gå ännu längre dagar på förskolan?

Problemet är att Moderaterna vill underlätta mitt livspussel genom att ge mina barn en längre arbetsdag.

Tro mig, jag älskar offentlig barnomsorg. Jag älskar att våra barn kan få lekkamrater och utbildade pedagoger som verkligen ser barnen och deras behov. Tyvärr vet jag också hur det alldeles för ofta fungerar i praktiken. Överfulla barngrupper, personal som aldrig får känslan av att verkligen räcka till och föräldrar med ångest över att lämna sitt barn i en så stressad miljö för länge och tävlar om vem som kan hinna till förskolan eller fritids först för att hämta.

Jag vet inte hur det är för er andra föräldrar där ute, men flexibilitet är inte min treårings starkaste sida. Inte heller uthållighet. Efter en dag på förskolan är han trött, så trött kvällen blir en enda lång kamp både för honom och oss.

Jag skaffade barn för att hinna träffa dom ibland. För att hinna leka, läsa en saga, åka och bada på sommaren eller tillsammans lära oss åka skridskor på vintern. Jag tycker också att jag borde kunna få läsa en bok, ta en fika med en kompis eller hinna träna någon gång utan att det skulle innebära att jag inte alls hinner träffa mina barn just den dagen.

Moderaterna vill öka min flexibilitet, min flexibilitet att när som helst sälja min tid till en arbetsköpare. Flexibiliteten att jobba över, flexibiliteten att knappt träffa mina barn de dagar jag arbetar. Moderaterna vill ge min arbetsköpare flexibiliteten att nyttja min arbetskraft när det passar. Moderaterna vill lösa min arbetsgivares schemapussel.

Jag hade varit tacksam om förslaget kom hand i hand med förslag om färre barn i barngrupperna och höjda löner för pedagoger. Jag skulle vara tacksam för flexibilitet genom att ge våra ungar möjligheten att få åka på en av alla dessa numera nedlagda sommarkollon i stället för sommarskola att få åka ut i naturen, leka och njuta av sommaren. Jag skulle vara tacksam om flexibiliteten kom i form av fler fritidsgårdar i våra bostadsområden, eller en läxfri skola så man slapp tjafsa om läxor vid köksbordet.

Framför allt skulle jag vara tacksam för en flexibilitet som inte köptes på bekostnad av mina barns tid och mitt ständigt dåliga samvete. En flexibilitet vi som inte har barnflickor som hämtar våra ungar på förskolan också skulle kunna njuta lite av.

Hör ni Moderater, jag har en idé. Den skulle i varje fall lösa mitt livspussel. Har ni hört talas om sex timmars arbetsdag?

/Hanna Höie

Enbart en framtid baserad på andra värden kan skapa frigörande robotar

Det är hög tid för fritidslinjens övertag. Försvar av arbetslinjen bland fack, vänster och andra kritiker till en orättvis värld baserad på inkomstklyftor är en självmotsägelse. Arbete är inte vägen till frihet vilket än mer bevisas av bemanningsföretag, arbetsskador och minskad arbetsrätt. Men fritidslinjen eller teknologisk frigörelse är inte en automatisk följd av teknisk utveckling och automatisering, utan något som täcker fler områden och beror på vilka värden vi vill ska driva samhället.

Samtidigt är lönenivån och ens förekomsten av arbete det främsta försörjningsmedlet idag. Det är mer än dags att revidera arbetets roll och arbetslinjens försvar för välfärdssamhällets skull och inse vart och hur pengar går och skapas (läs lånebubblor och kriser). Enkel omfamning av teknisk utveckling ger inga garantier för arbetslinjens försvinnande, bara för fler meningslösa arbetslöshetsåtgärdsprogram. Det går dock att både politiskt och fackligt påverka och ställa krav på utvecklingen istället för att se på eller vilja ge intryck av att man hänger med i utvecklingen.

Bland intervjuade i omställningen till automatisering finns delade uppfattningar. De flesta är positiva till att slippa tungt och slitsamt arbete, samtidigt som att de är medvetna om att de kanske inte bara omplaceras nästa gång samt inte alltid får lön för sina nya och expanderade ansvarsuppgifter. Reforminstitutets Stefan Fölster menar att vartannat jobb på arbetsmarknaden kan automatiseras men att det tillkommer nya arbeten. Vinnarna kommer bli de med ”rätt kompetens och längre utbildning, särskilt den som kopplar sin utbildning till datorkunnande” (vilket kan betyda allt mellan himmel och jord). Men han påpekar också förlorarna: ”lågutbildade, ungdomar utan erfarenhet och nyanlända”.Detta är inget vi behöver likt Fölster brylöst kommentera eller se på. Om några blir förlorare beror till exempel på skolornas pris och resurser, hur väl trygghetssystemen fungerar, hur vi behandlar migranter och hur mycket arbetslinjen ska fortsätta råda.

Det är svårt att säga vilken väg som är mest framkomlig och trolig att lyckas. Kanske kommer de vård- och serviceyrken där maskiner inte kan ersätta människor kunna fyllas av fler arbetare och därmed bli välfungerande på riktigt. En sak är dock säker, och det är att rent tekniska lösningar på sociala problem kommer träffa alldeles vid sidan av problemet, och kanske även skapa nya. Jag vill gärna se hur konsumtions- och fastighetsbeskattning ska fördela pengar från kapitalägare i och med ombildningar och då desa inte betalar sina ordinarie skatter i dagsläget samt hur sociala värden ska leda en stat som inte ens kan göra vården vinstfri.

Antingen hyllar vi ensidigt utvecklingen medan vi håller tummarna för att det blir som vi hoppas. Eller så skapar vi oss kunskap, lierar oss med teknikerna, låter samhällsintresserade skolor istället för kommersiella intressen få driva både den tekniska utvecklingen och generell bildningsnivå. Vi behöver aktivt diskutera och sprida sociala värden som inte bygger på arbete, industriell produktivitet eller profit i allmänhet och därmed bana väg för en framtid vi vill leva i och med maskiner vi vill leva med.

Texten finns även att läsa på Politism.

Samira Ariadad

Min otacksamma farmor.

När min farmor fann sig vara ensamstående med tre barn så sökte hon hjälp från staten. Hon fick som svar att de kunde hjälpa genom att hand om hennes barn. Man kan ju tycka att hon borde ha varit tacksam för hjälpen hon fick men min farmor var en otacksam jäkel och tackade nej. Hon hade ett annat liv i åtanke, ett där hennes barn fick vara kvar i hennes vård.

Min farmor var politiskt aktiv. Hon kämpade för att alla skulle få en bättre värld. Frågan är vid vilken gräns hon och hennes kamrater skulle ha nöjt sig. När gick arbetarrörelsen över till att bli otacksam i dess motparts ögon? Skulle den ha nöjt sig med 10 timmars arbetsdag, en ledig eftermiddag i veckan, barnarbete men bara på dagarna? Vid vilken gräns borde tacksamheten ha infunnit sig? Min gissning är att de sågs som otacksamma så fort de höjde rösten. Det var ingen som tackade dem för kraven de ställde. Tvärtom blev de kallade otacksamma i kampen för de rättigheter vi idag tar för givna. De blev kallade otacksamma när de krävde arbetstidsförkortning. De blev kallade otacksamma när de krävde en lön att kunna leva på. De blev kallade otacksamma när de krävde semester. De som hade det bättre än min farmor och hennes vänner ansåg att de borde ha varit tacksamma endast för rätten till ett jobb men de ville ha något bättre för sig själva och för sina barn.

Jag skulle säga att vi är otacksamma varje dag. Inte för att vi fortsätter att ställa krav utan för att vi inte uppskattar den kampen som har lett oss till där vi är idag. Vi osynliggör alla de som fick ta skiten i vårt ställe. Vi tror att de rättigheter vi har idag är något som alltid har funnits. Rättigheter som vi riskerar att förlora om vi sätter oss ner och är nöjda. Borde vi tacka för chansen att dö på arbetsplatsen, att vara hemifrån 10 timmar om dagen, att vakna med huvudvärk och gå och lägga sig med huvudvärk? Borde vi sluta kräva högre lön, bättre vård och skola? Vi har det ju ändå så mycket bättre än vad många andra har det. Vi har det så mycket bättre än min farmor hade det. När ska tacksamheten infinna sig?

Jag tycker såklart inte att vi ska sluta kämpa för att förbättra våra liv. Vi ska aldrig nöja oss så länge vi kan må bättre och vara lyckligare. Och jag tycker inte att den som har varit tvungen att fly på grund av krig ska nöja sig heller. Om jag flydde från allt så skulle jag hoppas att jag hade orken att protestera om  jag kände mig respektlöst behandlad. Jag hoppas verkligen att jag skulle ha den kraften men jag vet inte för jag har aldrig behövt fly. Så vad jag tror eller hoppas på om mina egna reaktioner är ett meningslöst spekulerande. Bättre då att lyssna på de som faktiskt vet. Självklart ska de kräva att få information om vart de ska, att få chansen att lära sig svenska, att inte bli isolerade och få minskade möjligheter till att fortsätta kämpa eller vad de tycker är viktigt. Sen kanske de inte kan få igenom alla sina viljor precis som min farmor och hennes vänner förlorade många kamper. Det kan ju omöjligt vara så att vi ska börja kräva att människor ger upp och slutar drömma om ett bättre liv innan de ens har hunnit försöka. Vi har ingenting att förlora på att stötta varandras krav utan vi har snarare allt att vinna.

Cecilia Höglund

https://omintenu.wordpress.com/2014/05/20/fadern-sonen-och-den-helige-andre-2/

Tiggarna och julen

Jag var och tittade på Snowpride- festivalen i Skellefteå här om dagen. Jag rycktes med av ljuden, musiken och stämningen och steppade runt på stan glatt visslande. På torget hörde jag sång från en skönsjungande flicka, jag såg en same med sin flagga och en pridetomte i regnbågsdräkt. Alla viftade med sina regnbågsflaggor och var innerligt glada. Jag fotade och kände hur glädjen tog tag i mitt inre, jag pratade med folk och stämningen var på topp.

När festen var över går jag över torget och ser tiggaren sitta på sin plats med sin mugg. Jag går fram och frågar, bockalo? (hungrig) och får ett ja till svar. Jag går in i affären och handlar en macka och något att dricka. Går ut till den hungrige tiggaren med maten. Mackan tas emot med glädje och äts upp.

Julhandeln har börjat och folk shoppar för brinnande livet, människor kånkar och bär. Julklappar till mamma, mormor, lillebror, pappa, farfar och så vidare, affärerna kommer nog slå nya rekord i år igen. Julmusiken skvalar ur högtalarna, tomtarna står i skyltfönstren och glittret hänger från taket. Pengar byter ägare och kontokorten går varma.

Jag frågar min tiggare hur det går för henne? Dåligt, inga pengar, människor ger inga pengar, vad har hänt frågar hon mig.

– Jag vet inte, säger jag, kanske är det julen som kommit till stan.

Folk handlar julklappar som ingen vill ha för flera tusen. Men har inte en tjuga över till tiggaren i kylan utanför dörren, tänker jag men säger inget högt. När julen sen är förbi svämmar blocket över av alla julklappar som folk har fått och ratar.

På julafton delas paketen delas ut. Åh tack för julklappen en sådan har jag alltid velat ha. Men första tanken som infinner sig är, undrar just hur mycket jag kan sälja den här för? De dyrt inhandlade klapparna säljs för en billig penning till nya spekulanter som gör klipp.

För vem skull köper vi alla dessa dyra julklappar?

Hade de inte varit bättre att ge tiggaren en slant? Hen hade i alla fall uppskattat det. Nu lägger vi pengar på julklappar som ges bort till dem som inte vill ha dem och inte uppskattar dem.

Man kan undra varför?

Funderar på hur folk funkar? Är mycket snack och lite verkstad på folk. Människor säger att de ska hjälpa, de säger att de ska ge, en tanke som dyker upp när man ser julhandeln och tiggarens tomma mugg, är det sant? Det låter bra att säga att man engagerar sig, men när julen kommer så blir det viktigare att köpa julklappar i massor till de som redan har allt. Istället för att ge till de som verkligen behöver det.

De pyntade fönstren och den varma gallerian är en bjärt konstrast till tiggaren utanför i kylan. Hur kan vi bara passera hen, visst är julen givandets tid? Eller?

Tänk om alla gav 20 kronor till en tiggare för varje julklapp man köpte, tänk så många man skulle glädja.

Hjälp Västerbottens Tiggare// Britt-Inger Lundqvist

GLÖM INTE!
Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642

Om fotogen

Jag tänkte skriva en text om fotogen. Jag hade strömavbrott nästan en timme förra veckan, och fick fram mina fotogenlampor, gjorde en brasa, och skapade ljus och värme. Hur klarar vi oss utan el? Jag ville skriva om hur fotogen inte används längre på det sättet, men gjorde skillnad för så många förr i tiden. Fast lamporna fortfarande kallas fotogenlampor, så använder vi till exempel paraffinbaserad lampolja. Det kan ju bli en hur spännande text som helst, tänkte jag, och började med en överdriven glädje undersöka olika alternativa lösningar inför kommande strömavbrott.Lite vinklar om hur det var förr, hur folk inte kunde gå och skita på dasset utan att bli riven av björnen utan sin fotogenlampa. När det inte fanns rinnande vatten så kunde man såklart inte skita riskfritt utan lampa heller utan att riskera att bli riven av något hungrigt rovdjur. Helt plötsligt har jag en rolig text framför mig. Jag måste bara göra ett ärende först.

Jag åker ned till husvagnslägret med romer för att lämna en ytterrock och en påse mat. Det är kallt och minusgrader. När jag kliver in i den omoderna husvagnen som den höggravida unga tjejen jag brukar prata med bor i, så hänger det en liten ficklampa i taket. Ljuset är väldigt riktat, och svajar.

Jag är ledsen, vi har ingen lampa, batteriet i vagnen är urladdat. Så ber hon om ursäkt för att min vistelse i hennes hem inte blir så trevlig som hon skulle önska.

Ficklampskenet svajar mellan hennes vader, gasolköket, hennes vader, gasolköket. Vi följer ljuset med blicken, och så fort någon rör sig i vagnen så ändrar ljuset bana. Det knackar på dörren, hennes man pratar snabbt med knackaren. Nu följer vi ljuset mellan hennes kusin som sitter i hörnet och dricker kaffe, och baljan där hon tvättar familjens kläder. Fram och tillbaka.

Hon borde ju ha en fotogenlampa tänker jag, det hade ju varit kanonbra! Ett jämnt varmt ljus, som är portabelt. Sen slår det mig hur mycket jag har accepterat situationen. I mitt vilda vackra Västerbotten, så bor det återigen romer i tältläger, utan de moderniteter vi andra tar för givet. Jag vill ge dem lyxen som en fotogenlampa representerar, precis som mormor hade när hon var ung. När hon tappade sina tänder som tonåring på grund av undernäring. Då hade hon fotogenlampa. Och den lyxen vill jag unna den här gravida unga tjejen.

Jag har nöjt mig. Inte så att jag har slutat tänka på alla människors rätt till bostad, rätt till skola, och mat. Men jag har visst någonstans accepterat ett samhälle där man återigen måste se om röven när man går på dasset, så ingen attackerar i mörkret.

Jag skäms som fan. Och köper en fotogenlampa till henne.

Linda Lundqvist
Tidigare publicerad i Arbetaren 14 november 2014
http://arbetaren.se/artiklar/om-fotogen/

Linda är aktiv i föreningen RUNG  http://resandefolk.wordpress.com/rung/

GLÖM INTE!
Hjälp västerbottens tiggare bankgiro 371-0704
Allt åt Alla Umeås bankgiro nr 589-6642

Arbetslinjens offer

Kent Werne skildrar i sin nya bok Ofärdsland hur det finns en kallhamrad logik i de senaste årens välfärdsnedbrytande politik. Snedvridningen av människosynen och bristen på solidaritet och gemenskap är ett politiskt arv som det kommer att ta lång tid att göra upp med, menar veckans radarskribent, som läst boken och reflekterat utifrån sina egna erfaren­heter från skolans värld.

För ett antal år sedan satt jag av någon outgrundlig anledning i publiken på något debattprogram. Jag antar att någon jag kände skulle delta. I publiken satt också en skara unga moderater. Innan programmet startade satt de unga moderaterna och pratade om ordningsbetyg och ett eventuellt införande av dessa. Deras kommentarer var i stil med att ”För mig skulle det lätt funka”, ”Jag skulle verkligen behöva det”. Utifrån dessa statistiskt välunderbyggda analyser var slutsatsen att ordningsbetyg är en fantastisk idé.

Deras analys grundade sig kanske främst i tanken om att människan väljer den mest, objektivt, rationella handlingen i varje situation. De utgick säkerligen, om än omedvetet, från den hypotetiska individen ”den ekonomiska människan”. En person som förväntas agera rationellt, med fullständig kunskap, men helt i egenintresse och endast med en strävan att maximera den personliga nyttan.

Jag påminns om den händelsen när jag läser boken Ofärdsland. Livet längs arbetslinjen, där Kent Werne ägnar ett kapitel åt ”den ekonomiska människan”, och slås av hur dominerande synen på människan som obunden av strukturer är i alliansens politik. Hur deras människa går genom livet opåverkad av så världsliga saker som pengar på banken, kontakter genom släkt och vänner och fysisk och psykisk hälsa. För de unga moderaterna är det här ingen fråga. För dem existerar ingen annan verklighet. Med ett alltmer segregerat samhälle finns ingen inblick i ett liv utan privilegier för dem som föds på rätt sida stan.

Det egna livet blir således en måttstock på vad som räknas som motgångar och för den som har det lätt väger det lilla väldigt tungt i relation till vad andra går igenom. En frostig relation till pappan likställs med att ha flytt från krig eller att ha varit med om en allvarlig arbetsplatsolycka. Eventuella problem kan sopas under mattan och dämpas med en whisky innan läggdags. Utan en insikt om vad det innebär att födas med helt andra förutsättningar ställer man samma krav på andra som själv. Sopa problemen under mattan och ta nya tag.

Som Lars Henriksson skrev i Göteborgs-Posten efter förra valet: Solidaritet är ingen åsikt, det är en insikt.

Ofärdsland är boken om motsatsen till välfärden, det är boken om ofärden. Kent Werne har gjort ett gediget arbete och beskriver väl de senaste årens utveckling. Han visar på hur det finns en logik i politiken, en uträknad tanke om vad reformerna ska leda till. Det är en viktig poäng att göra i en tid där politiska reformer och deras effekter framställs som fragmentariska och, näst intill, slumpmässiga.

Kent Werne poängterar också att arbetslinjen inte är något nytt fenomen, det har alltid funnits en idé om att alla ska arbeta. Vad som är nytt är dels skrotandet av den solidariska idén om att ge stöd till dem som behöver det, en solidaritet som i boken benämns understödslinjen, och dels att den nya arbetslinjen inte är tänkt att skapa jobb åt alla.

Ofärdsland är en bok om hur människor slås ut som ett led i att skapa en ”stabil ekonomi” och hur den utslagningen rationaliseras och normaliseras genom ett alltmer individualiserat samhälle. Boken är uppdelad i fem kapitel som alla går igenom en aspekt av arbetslinjens logik. Det är industrins nedläggning, behovet av att sälja sig själv, rehabiliteringsskedjan, den ekonomiska människan och de samhälleliga konsekvenserna i form av ojämlikhet som kan ses som slutstationen för arbetslinjen.

En sådan här bok borde ha varit en viktig faktor under valrörelsen, men socialpolitiken och utförsäkringarna har varit marginella frågor. Kristdemokraterna har pratat om hur de menar att vi alla har olika behov och därför måste få forma våra egna alternativ och lösningar på de behoven. De flesta skulle nog säga att det är ganska fastställt vid det här laget att vi har vissa grundläggande behov gemensamt. Vi behöver alla tak över huvudet och mat på bordet. Det borde därför inte vara upp till varje individs olika förutsättningar att uppnå de behoven, de borde vara tryggade gemensamt. En sådan, en understödslinje, har enligt Kent Werne varit en del av svensk politik men har i dag bytts ut, eller snarare tagits bort, till förmån för just individens ”egen kraft”. Så långt har omsvängningen i människosynen gått.

För en som är anställd i skolan blir kopplingen mellan en skiftning i människosyn, borttagandet av understödslinjen och de skolreformer som startade på 1990-talet tydliga. Det har varit en lång process från att se problem som strukturella och något som behöver lösas genom individuell anpassning åt varje elev till att vara individuella problem kopplade till den enskilda eleven.

I skolan vet vi att det finns tydliga kopplingar mellan utbildningsnivå hos föräldrarna och hur väl eleven klarar sig i skolan. Det sociala arvet är ett typiskt strukturellt problem som kan åtgärdas individuellt men endast om man ser strukturen bakom. För att skolan ska vara kompensatorisk krävs det att den har resurserna för att kompensera. Så är det inte i dag. När elevens svårigheter inte går att komma runt på grund av resursbrist hamnar skulden lätt på eleven. Det förefaller lättare att omedvetet lägga skulden där, då det uppfattas som oöverkomligt att förändra skolsystemet eller för den delen samhället i grunden. För att generalisera ytterligare blir den lättaste utvägen att gå tillbaka till ett välbekant scenario där eleven ska straffas till lydnad. Dörrar ska stängas vid för sen ankomst, mobiltelefoner beslagtas och ordningsbetyg införas.

Bo Hejlskov Elvén är en psykolog som främst arbetar mot institutioner och skolor med handledning i att bemöta elever med ett ”problemskapande beteende”. Han har en uppsättning principer som han har samlat från andras forskning i, bland annat, neuropsykiatri och psykologi. Principer som i korthet kan sammanfattas som ett förtroende för att människor gör så gott de kan. Forskningen han stödjer sig på säger att människor är mer kreativa utan löften om ersättning och att straff är verkningslöst för att få någon att ändra sitt beteende. I experiment där man har registrerat hjärnaktivitet hos barn som får skäll har man sett att det inte händer någonting hos de barnen. De lär sig med andra ord ingenting av att få skäll.

Hos vuxna som är vana att lyckas kan kritik ha en viss effekt men hos vuxna som är vana att misslyckas är resultatet liknande det hos barn. I skolan finns en alltför ofta återkommande reaktion på elever som inte går på lektionerna och det är att de behöver ”märka konsekvenserna av sitt handlande” och ”förstå att det är på allvar”. Detta trots de studier som visar på bristen på effekt av ett sådant förhållningssätt.

Utan jämförelse i övrigt går samma inställning igen i synen mot arbetslösa och sjuka. Omsvängningen skedde innan alliansen kom till makten men även där har skiftet i synsättet på hjälpbehövande accelererat de senaste åtta åren. Den hårdare attityden har visat sig vara verkningslös även mot arbetslösa och sjuka. Att straffas genom sänkt ersättning eller genom att hamna i Fas 3 skapar inte fler jobb. Men det är ju inte heller vitsen med den valda politiken, något som även tydliggörs i Ofärdsland.

Kent Werne går förtjänstfullt igenom ett begrepp som de senaste veckorna återigen har börjat dyka upp i media, jämviktsarbetslösheten. Jämviktsarbetslösheten är den procent av arbetslöshet vi anses behöva för att inte inflationen ska skena iväg, och är en ekonomisk hypotes som formulerades av Milton Friedman. Från början sågs det som en fixerad procent, men då empirin inte gett något stöd för det, anses jämviktsarbetslösheten numera variera över tid.

Det viktiga i boken är egentligen inte exakt hur de nationalekonomiska teorierna ser ut. Det Kent Werne lägger nästan lika mycket fokus på är att förklara varför de teorierna inte är det viktiga. Boken ger en bra sågning av den överdrivna tilltron till nationalekonomin som vetenskap trots att ingen empiri egentligen finns. Släpper man idén om nationalekonomin som analysmodell så kan man i stället ta in reformernas verkliga effekt. Cancersjuka som måste gå till arbetsförmedlingen och som utförsäkras, arbetslösa som låses fast i att utföra meningslösa uppgifter med en ersättning som knappt går att leva på och anställda inom socialtjänst och arbetsförmedling som mår allt sämre av den omöjliga arbetssituationen.

De senaste åren och med en ökad frekvens inför valet har det också kommit fram historier om hur arbetslinjen har slagit mot människor. Det är berättelser om en inhuman sjukförsäkring och medarbetare på Försäkringskassan som framstår som onda. Det finns en hel del bloggar och folk har skrivit texter som har delats flitigt på Facebook och i kvällspressen. Det är viktiga berättelser som visar baksidan av Reinfeldts och Borgs ord om att ”bryta utanförskapet.” Berättelserna visar att det politiken har skapat är ett utanförskap för dem som inte hade behövt befinna sig där.

Berättelserna skulle kunna visa upp ett samhälle där strukturerna är rigida och inhumana men i stället får de bli exempel på där något gått snett. De enskilda historierna lyfts fram som skandaler och blir en motsvarighet till ”det enskilda rötägget”. Även i Kent Wernes bok återkommer dessa berättelser. De mänskliga inslagen är en av styrkorna med Ofärdsland. Här får berättandet ta tid. Det är sympatiskt att ”de vanliga arbetssökande” får ta plats. Att de får berätta sin historia. Den vardagliga historien, utan övriga skandaler mer än politiken de har drabbats av. Varje berättelse kopplas till temat i kapitlet och vävs på så sätt in i den röda tråden som är arbetslinjen. Berättelserna får tjäna som exempel för ett havererat system i stället för att stå på egna ben. Deras sammanhang ger alla enskilda historier en styrka som de vanligtvis förvägras.

Det är sammantaget en bok som jag saknade i valrörelsen och där dess frånvaro är symptomatisk för hur den politiska diskursen ser ut i dag.

Kent Wernes bok kommer dock fortfarande att vara aktuell trots att valrörelsen är över. Chansen att vi ser en svängning i politiken de närmaste åren är inte stor. Alliansens politiska perspektiv har blivit en självuppfyllande profetia där människosynen blivit ett resultat av deras politik såväl som den har varit ett medel för att driva igenom skiftet i samhällssynen. De har gjort sitt bästa för att vi alla ska gå genom livet med en världsbild värdig ett gäng ungmoderater och de har lyckats alltför bra med den ambitionen.

Snedvridningen av människosynen och bristen på solidaritet och gemenskap är ett politiskt arv som det kommer att ta en lång tid att göra upp med. Jag läser analyser av framstående socialdemokrater som pratar om hur människan gör det mest rationella utifrån givna förutsättningar. En nyansskillnad som inte riktigt döljer den under­liggande liberala infärgningen.

Som motvikt till den ekonomiska människan vänder jag mig i stället till Hejlskov igen. ”Människan gör det mest begripliga i varje situation.” Även där en nyansskillnad men en skillnad som antyder en skiftning från egenintresse till en möjlighet att styras av andra motiv. Där vad som är det begripliga att göra avgörs i varje stund och kommer att skifta beroende på relationer och erfarenheter.

Att samarbeta med dem som har liknande intressen som en själv är exempelvis begripligt när det finns något konkret att kämpa för. Att vinna ihop är det som skapar förståelse för vikten av att kämpa ihop.

Det är också ett av de få problemen med Kent Wernes bok, det saknas en vision och en beskrivning av motstånd. Det är inget unikt för just Ofärdsland utan är en genomgående problematik i vad som kommer fram i media och litteraturen. De skildringar av skeenden vi får höra är oftast passiva, de innehåller aldrig ett motstånd mer än på ett personligt plan. Det finns en beskrivning av hur folk kämpar för att hålla näsan över vattnet men det är den individuella kampen, inom systemet för den egna situationen. Det kollektiva motståndet blir osynligt förutom inom ramen för den parlamentariska processen eller i rena välgörenhetssyften. Att tillsammans engagera sig för att få folk att rösta eller för att samla in pengar till välgörenhet kan lyftas fram som tecken på de ”goda krafter” som ändå finns i samhället. De försök till självorganisering av sjukskrivna, arbetslösa och brukare som har funnits genom åren passerar däremot tämligen obemärkt förbi. Som arbetssökande eller sjukskriven är du oftast inte särskilt resursstark. Det är ingen grupp som hörs särskilt högt i samhällsdebatten utom just i enstaka reportage där det enskilda fallet framställs som – just ett enskilt fall. En samlad kraft som tillsammans höjer rösten är alltmer sällsynt. Fackföreningarna var den rösten som lät den samlade kraften höras, men i takt med att den i mångt och mycket har tystnat som radikal röst har det varit svårare att samlas kring något. I dag samlar missnöjespartier med lätta problemformuleringar upp den rädslan och utsattheten.

Vi har en lång väg framför oss och den börjar där vi står. Den måste dock bryta våra isolerade exempel och skapa gemensamma strider, gemensamma erfarenheter och gemensamma vinster. Vi behöver börja skissa på nya linjer som tar oss vidare. Den kollektiva egoismen är i slutänden det enda som kommer att kunna sudda ut den gamla arbetslinjen. Vi måste bara skapa nya kollektiv och de kollektiven måste inkludera personerna i ofärdslandet.

 

Lata sig en manlig rättighet?

För att männen ska få fritid måste kvinnorna jobba desto mer – utan lön. Men vägen till jämlikhet går inte genom pigor.

Beach 2010. Så är det då över för i år, ungarnas mingelparty nummer ett. De har vimlat som vågblänket, tagit sats och kutat i kapp med skvalpet, mot en hink, till en kompis eller en famn att sätta sig i. En kvinnofamn att bäras av. Mammorna har suttit där redo med solkräm och kaffetermos eller med ett barn i knäet. Männen har stått runtomkring, pratandes med varandra, ätandes något eller varit i vattnet lekandes med barnen.

Så ordnas kropparna på stranden: Männens för sin egen skull, kvinnornas i arbetsställning. Överflödiga är socialpornografiska tv-serier och färska, men ack så torra, SCB-staplar. Hemmets fyra väggar är tillfälligt borta och den heliga familjen blottad. På stranden får vi verkligheten ”prime time”.

Scenen som beskrivs kan verka banal, men skrapar vi på den glättiga sommaridyllen så blottas snart grundbulten för könsmaktsordningen: Kvinnor arbetar – män skapar fritid, genom kvinnors arbete.

ARBETE ELLER INTE ARBETE

Många av de argument som lyfts fram i den så kallade pigdebatten handlar om att kvinnor måste få avlastning i hemmet. Knappt någon reflekterar över att männen kan ta sitt ansvar i hemmet. Eller så anses den striden vara förlorad. De som har ’viktiga jobb’ ska i samhällseffektivitetens namn ha tid att ägna sig åt det ’de är bra på’ istället för att lägga tid på hushållsarbete. Eftersom det fortfarande är kvinnor som utför det mesta av hushållsarbetet framställs det därmed som ett feministiskt krav.

RUT-avdraget jämställs ofta med när kvinnorörelsen krävde dagis på 1970-talet. Det frigör tid i hemmet och dessutom skapas nya möjligheter för kvinnor att försörja sig själva och på så sätt även frigöra sig själva. Redan i de här argumenten lyfts en del intressanta frågor som kan appliceras på en generell diskussion kring synen på arbete. Vad är ett riktigt arbete? Vem ska utföra det? Under vilka former? Arbetet är inte begränsat till det som sker på en angiven plats under viss tid utan är alla de handlingar vi utför, eftersom vi är beroende av det vi får i gengäld. Det kan vara ekonomisk ersättning i form av lön, a-kassa, hushållspengar och så vidare. Men det kan också vara ”ersättning” av annan karaktär, som arbetslivserfarenhet, lugn och ro i hemmet eller betyg. Motsatsen till arbete är fritid, då vi gör saker bara för att vi själva roas av det. Självklart finns det ingen ogenomtränglig mur mellan de båda utan mer en glidande skala. Kapitalets expansion går ut på att invadera fler och fler utrymmen i våra liv, att se till att det vi gör utanför lönearbetet på ett eller annat sätt kan inkorporeras i en vara. Den här utvecklingen sker naturligtvis inte utan konflikt. Men diskussionen kring den här konflikten missar ofta att stora delar av det oavlönade arbetet redan är en del av den kapitalistiska produktionen. Genom att förpassa vissa handlingar till något utanför området arbete och kapital kan därför stärka en falsk föreställing om vilket arbete som räknas som ”riktigt”. Därmed missar man inte bara potentiella konfliktarenor utan man riskerar även att stärka det kapitalistiska systemet. Vilket arbete som krävs för samhällets fortgående är en grundläggande fråga i all politisk analys och påverkas starkt av vilka maktordningar som är dominerande. I vårat samhälle är bilden av den ”riktiga arbetaren” en förställning med djupa rötter i den heteronormativa könsmaktordning vi lever i.

Det här visar sig tydligt när man tittar på det immateriella arbetet. Många ser inte immateriellt arbete som riktigt arbete. Visserligen har visst immateriellt arbete börjat räknas, som konsultuppdrag och programmering. Men när det gäller relationsarbete, som i strandexemplet ovan, så har vi en lång väg kvar. Under historiens lopp och fram till våra dagar har biologistiska argument använts för att förklara varför kvinnors arbete avlönats lägre eller inte avlönats alls. Städande, vårdande, administrerande av relationer – allt konkret och immateriellt arbete som kvinnor utför har inte setts som riktigt arbete, utan endast som ett utslag av den kvinnliga naturen. Genom denna syn på kvinnan har man kunnat räkna bort kvinnors arbete ur den kapitalistiska produktionskedjan och därför inte behövt betala för det. Det immateriella arbetet har därmed blivit osynliggjort vilket har kunnat utnyttjas av såväl arbetsköpare som enskilda män i förhandlandet kring fördeling och ersättning av arbetet.

MANNENS JAKT PÅ FRITID

I den feministiska analysen talas det om att män har mer makt, men vad betyder det i praktiken? Vad är det för drivkraft som upprätthåller ett ojämlikt system? Vi tror att drivkraften för enskilda män är fritid. Där det finns arbetstvång finns det en vilja till flykt. En önskan om att få rå om sin egen tid, göra det som roar och låter oss få utlopp för vår kreativitiet. Män kan fly undan en del arbete därför att någon annan – oftast en kvinna – gör jobbet. Men när kvinnor försöker fly undan detta oavlönade arbete så är det vanligare att det helt enkelt inte blir gjort. På stranden pågår kampen om fritiden. Solkrämen måste packas och någon måste komma ihåg att ta med mat och badkläder till barnen. Innan vi ens kommer så långt måste badkläderna köpas, maten planeras, semesterresan synkas så den inte krockar med några släktkalas eller födelsedagar. Det finns ingen ”naturgiven” arbetsdelning, men när vissa arbetssysslor inte synliggörs eller erkänns är de svåra att dela upp. När det dessutom antas att kvinnor vill och ska utföra det mesta av relationsarbetet blir det svårt att vägra. En mamma som glömmer solskydd eller mat till barnen är inte bara oansvarig, utan också en ”misslyckad kvinna”. Mäns delaktighet ses fortfarande som ”hjälp” och vi har mer överseende med en glömsk pappa. Och efter en lång fostran till administratör respektive lekfarbror är det svårt att lära om. Det är svårt att släppa det enda område man har full kontroll över när man vet att andra drabbas när jobbet inte blir gjort och det bär emot att ta på sig mer arbete när man redan är slutkörd som det är.  På så sätt lotsar vi in nästa generation i könsrollerna. Det är alltså inte elakhet som gör att enskilda män exploaterar kvinnors arbete i relationer. I stället handlar det om att följa minsta motståndets lag, går det att slippa göra visst arbete så gör vi nog alla det.

PROJEKTET ”DEN STARKA KVINNAN”

Det är förståeligt att män inte hänger sig åt kvinnokamp eftersom de, på kort sikt, har mycket att vinna på hur det ser ut i dag. Men vad är det som hindrar kvinnorna? I dessa liberalismens tider så pågår en ständig kamp mot det kollektiva. Individen härskar och inga problem är för stora att lösa för den som har den rätta viljan. En produktiv konsument som har vett att rätta munnen efter matsäcken ska kunna njuta av livet – om inte får hon skylla sig själv. Att vara en ”lyckad” kvinna i dag är att dölja den egna, och därigenom den kollektiva, utsugningen och underordningen, för ingen vill ju erkänna sig själv som offer. Istället ska vi vara starka och självständiga individer vilket i slutändan isolerar och förhindrar möjligheterna att skapa kollektiva kamper. Vi ska dessutom vara säljbara på arbetmarknaden 24 timmar om dygnet. Lever vi inte upp till bilden av hur en kvinna ska vara minskar vårt attraktionsvärde på marknaden, vilket i en tid av konkurrens kan vara skillnaden mellan en fast lön eller en fortsatt osäker tillvaro.

SNABBMAT OCH SKIT I HÖRNEN

Även om de kollektiva kamperna försvåras av vårt alltmer individualiserade samhälle så innebär det inte att kamperna är döda. Flyktförsöken från arbetet fortsätter. Vem vet till exempel att kvinnor har sänkt sin oavlönade arbetstid med 40 minuter om dagen från början av 90-talet till början av 2000-talet? En radikal nedtrappning av arbetet i det tysta. Till viss del kan det förklaras med att kvinnors könsroll har förändrats, hemmafruidealet har fått ge vika för snabbmat och halvskitiga golv. Men framförallt har arbetsdelningen skiftats. Den tidigare oavlönade matlagningen görs av någon annan, mot betalning. Och kampen för fritid fortsätter och samverkar med hela samhällets arbetsdelning, inklusive den mellan olika kvinnor. När några få kvinnor lyckas utöka sin fritid på bekostnad av andra kvinnor genom att köpa städning, fortsätter de flesta kvinnor att göras ansvariga för det oavlönade hem- och relationsarbetet. Män slipper. När en frigörelseprocess innebär att en viss underordnad grupp byts ut mot en annan så förändras inget i grunden. En ny bas upprättas, men den skeva arbetsdelningen består. Och den feministiska kampen löper risken att bli en exklusiv frihetskamp för de privilegierade.

SÅ VAD NU DÅ?

70-talets kvinnorörelse hade rätt i att det personliga är politiskt. 10-talets systemkritiker kan bara instämma. Vår tid och våra liv utarmas när vi ständigt ska arbeta på vår säljbarhet och när allt fler delar av våra liv blir till varor. För att kunna förändra samhället i grunden måste vi låta kampen färdas över de geografiska och tidsmässiga gränser som satts upp kring vad som får kallas arbete. Vi behöver dela på de nödvändiga insatserna och få lika ersättning för lika jobb. Och istället för att låtsas som att det går att upprätthålla en gräns mellan arbete och fritid vill vi länka ihop kamperna i dessa sfärer.  Att vissa grupper i samhället ska sköta den mest monotona och isolerade delen av arbetet kan därför inte vara lösningen på problemet med att kvinnor bränner ut sig. Istället visar exempelvis förslaget om subventionering av hushållsnäratjänster att feminismen på allvar måste göra sitt återtåg.

Vi vill därför analysera – inte för att skriva kvinnohistoria – utan framför allt för att skapa de rätta verktygen för kamp.

Kvinnopolitiskt forum

Tidigare publicerad i Brand nummer 2 2010

http://tidningenbrand.se/brand/nummer-2-2010-motmakt/lata-sig-en-manlig-rattighet/

Rikedom är stulen tid.

Det finns inget mörker, min dotter./Mörker är stulet ljus./Stjäl krämarn ljuset ifrån dig/Så bryt dig in i hans hus”.I Kent Anderssons fina ballad om brödupproret, från 1976, är sambandet mellan den som inte har och den som har glasklart. När svälten var som värst gick, främst, mödrarna och plundrade de livsmedelsförråd som de visste fanns. De tog tillbaka det som krävdes för att överleva. Den enes död, den andres bröd.Andra samband är svårare att sätta fingret på men finns där bakom statistiken. Det dök upp en sådan koppling som jag måste erkänna fick mig ur balans. Det var en undersökning som visade på hur den förväntade livslängden skiljer sig åt beroende på utbildning och bostadsort. Enligt undersökningen är ”skillnaden i förväntad livslängd mellan en lågutbildad person i Vårby och en högutbildad person i Danderyd i dag 18 år”. Jag kan villigt erkänna att jag började storgråta när jag läste artikeln. Inte för att jag inte visste att det var illa ställt med klassklyftorna i Sverige. Inte för att jag inte visste att de som inte har dör tidigare än de som har. Men aldrig hade jag tänkt på det som ett så tydligt stjälande av liv. 18 år är skillnaden på att se sitt barnbarn växa upp eller inte. 18 år är skillnaden på att få ett liv efter pensionen eller inte. 18 år som kan fyllas med glädje, sorg och allt däremellan. 18 år som någon annan inte får. Det finns ingen rikedom min dotter. Rikedom är stulen tid.
Nästan varje politisk reform i dag, varje beslut om ”ökning av produktionstakten” stjäl tid vi kunde haft med varandra. Rut som tar tid från en del för att ge till andra. Osäkra anställningar och tunga jobb som fördärvar vår fritid. Högre arbetstempo och försämrad säkerhet som orsakar arbetsplatsolyckor. Explosioner i gruvor och felbehandlingar i vården. Barn som berövas tiden med sina föräldrar för någon annans vinnings skull. Älskande vars tid tillsammans får ett slut när jakten på jobb går vidare över gränser som stoppar livet medan tiden tillåts fly.Hur många dagar, månader år som har stulits från oss. Hur många timmar av gemenskap som gått förlorade av onödig värk. Hur många dagar som runnit förbi med sönderstressade scheman. Hur många år av förlorade relationer på grund av för tidig död har någon annan kunnat utnyttja. Hur många dagar, månader år där andra har levt till fullo på stulen tid. Kroppar som slits ut och andra som inte slits ut. Kroppar som dör och andra som får leva.

Livet är dyrbart min dotter och jag ska göra allt för att ingen skall stjäla det ifrån dig. Tillfället gör tjuven och jag vill inte heller att du ska stjäla från någon. Jag kommer därför inte att kämpa för att du ska få tillfälle att vara den som får de extra 18 åren.

I den framtid jag vill ha för dig får vi alla leva fullt ut. Där finns ingen rikedom där min dotter, för rikedom är stulen tid.