Ingen är en bättre rasist än rasisterna

Satt uppe lite extra under gårdagen. Följde den danska valvakan. Borde egentligen veta bättre, hade på känn att det skulle bli deprimerande, riktigt deprimerande. Hade tyvärr rätt.

Dansk Folkeparti som Danmarks andra största parti, det överlägset största konservativa paritet. Det betyder ministerposter i en kommande konservativ regering. Ministerposter och inflytande som kommer användas till att lyfta deras kärnfråga, att minska invandringen kosta vad det kosta vill. Ett parti som gång på gång har visat att de är villiga att hålla en var politisk fråga som gisslan för att tvinga genom en allt mer restriktiv migrationspolitisk kommer nu ingå i den danska regeringen.

Ledsen är jag, men inte förvånad. Dansk Fokeparti har knappast behövt slå in stängda dörrar under den här valkampanjen. Socialdemokraterna började redan i mars lägga grunden för Dansk Folkepartis valframgång med sin reklamkampanj där de tapetserade Danmark med budskapen ”Kommer du till Danmark, skal du arbejde” och ”Stramme asylregler och fler krav till invandrare”. En reklamkampanj jag skrev om i här. I sin rädsla att förlora röster till det rasistiska partiet högerut fokuserade de helt och hållet på deras kärnfråga.

Den danska högersidan hakade på, de ville ju också locka Danmarks rasistiska väljare. Ett av danska Venstres stora valfrågor var hur Socaildemokraterne har gjort Danmark attraktivt för invandrare. Venstre var det paritet som backade mest under gårdagens val, minus hela 7,2 % sedan valet för fyra år sedan.

IMG_1290-510x340

Att försöka locka rasistiska väljare är tyvärr inte unikt för Danmark, även här hemma ser vi hur de olika, särskilt borgerliga, partierna tävlar i att komma med utspel där de vill ”diskutera invandringen”. En diskussion som tyvärr nästan alltid har rasistiska förtecken, som handlar om vad invandringen ”kostar” snarare än hur lönsam den är. En diskussion som ständigt gräver ner sig i problemen med integration, snarare än att fokusera på hur många vi är som ser vår kultur, vårt samhälle och våra liv berikas av de som kommer hit från världens olika hörn.

Invandrings- och migrationspolitisk har gått från att ses som en rätt oviktig politisk fråga innan valet i september till att anses vara allt viktigare för svenska väljare. Från att tycka att skola, arbetsmarknaden, sjukvård, miljö och ekonomisk politik är det viktiga glider allt fler svenska väljare över till att tycka invandringen är den viktigaste politiska frågan i dag. Mycket tack vara att partierna på högerkanten numera verkar köra nån tävling i olika ”invandringskritiska” utspel med ursäkten att vi ”måste ta debatten”.

Den rasistiska dimridån ligger inte endast tjock över Danmark, den drar också in över Sverige. Varför diskutera hur vi vill att vårt samhälle skall vara, hur vi vill att våra resurser skall fördelas, hur vår utrikespolitik skall utformas eller hus Sveriges finanspolitik skall föras när vi kan diskutera några tusen människor hit eller dit och fokusera på någon skum källarmoské i ett miljonprogramsområde.

Hoppas valet i Danmark blir en ögonöppnare för Sveriges olika politiska partier. Hoppas partisverige börjar inse att en rasistisk debatt inte endast lockar en och annan rasist att byta parti, utan att den faktiskt skapar just rasism. Hoppas de inser att genom att unisont börja ”ta debatten” gör en ointressant fråga till politiskt sprängstoff. Hoppas både höger och vänster inom den svenska partivärlden inser att de måste driva sina egna politiska frågor, inte Sverigedemokraternas. Hoppas att de efter gårdagens val i Danmark inser att genom att föra någon annans politik får man inga fler röster. Hoppas de inser att ingen kan vara en bättre rasist än just rasisterna.

Dansk Folkepartis slogan under den här valrörelsen var ”Du ved, vad vi står for” de behövde aldrig säga mer än så.

/Hanna Höie

Vem har råd med välgörenhet?

Jag hatar att göra det här. Att kritisera ett i grunden bra, nytt initiativ. Jag hatar att ställa mig i den där ”damd if you do damd if you don´t” kören som när den är som värst kan kväva vilka idéer som helst. Men just nu känns det som jag måste.

Under gårdagen nåddes jag av nyheten att HEM, föreningen för hemlösa EU migranter i samarbete med den norska gatutidningen Folk är folk nu ger ut en gatutidning som skall säljas av förra detta tiggande EU migranter i Stockholm. Va bra! var min spontana tanke, tills jag läser texten lite längre ned på deras Facebookuppdatering.

”Nu finns gatutidningen Folk är folk ute till försäljning! EU-migranterna köper dem för 25 kronor styck och säljer dem för 50 kronor. Alla säljare förses med ID-kort och registreras i vårt digitala säljsystem. Genom att skanna QR-koden på säljarens ID-kort kan du direkt lämna synpunkter på säljaren. För att få bära ett ID-kort måste man följa föreningen HEM:s och Folk är folks uppsatta regler för tidningsförsäljning. På bilden är Geta som nu är godkänd säljare av Folk är folk i Kista. Hon är 26 år och talar flytande italienska, grekiska och spanska, men har inte fått chansen att lära sig läsa och skriva. Efter att vår distributör berättat reglerna för henne en gång kunde hon dem utantill. Om du vill köpa en tidning av Geta hittar du henne vid Kista galleria.”

Att en tidning vill ha koll på sina återförsäljare, hur många tidningar de hämtar ut och säljer har jag full förståelse för. Också att det finns vissa personer som har en sådan problematik att de kanske inte skall sälja tidningar på stan med allt vad det innebär av kontakt med andra människor och att det kan vara bra att hålla koll på detta. Men att låta människor skanna säljarnas ID brickor och direkt lägga in kommentarer om dessa i ett digitalt informationssystem rimmar för mig illa med att tillvarata människors integritet, svensk datalagstiftning och eftersom det här rör en tidning som mer eller mindre uttalat skall säljas av en definierad etnisk grupp borde det kanske även kollas upp ur en diskrimineringssynpunkt. Är detta, trots min övertygelse om att både HEM och Folk är folk verkligen inte menat det så, frågan om någon form av romskt uppföranderegister?

Vad händer med den här informationen? Vem får ta del av den? Hur förvaras den? Hur säkert är det här systemet? När och hur raderas informationen? (jag hoppas verkligen att den raderas!) Rättshaveristen i mig vaknar till liv, men problemet här går långt utöver juridiken, tolkningar av personuppgiftslagen och gällande diskrimineringslagstiftning. Det handlar i om synen på de vi skall ”hjälpa”.

I kommentatorsfältet på ovan nämnda Facebookinlägg skriver en kvinna något jag inte kan annat än att hålla med om ” Förlåt, men det låter lite som att ni pratar om ett duktigt barn” om beskrivningen av Geta ovan. Föreningen HEM svarar ” Ja, ibland kan vi inte låta bli att känna oss som stolta föräldrar! Vi delar deras vardag, sorger och bekymmer, men även glädje och skratt. De ringer oss när de behöver vår hjälp, ibland mitt i natten, som vid avhysningar, hot eller när de blivit sjuka. Vi ger dem möjlighet att lära sig svenska språket och mer om det svenska samhället och försöker hjälpa dem att hitta alternativa inkomstkällor till tiggeriet. Så ibland kan vi inte hjälpa att vi skryter som stolta föräldrar!”

Stolta föräldrar? Är de romska EU migranterna att jämställa med små barn som behöver vår hjälp? Hur kan man se vuxna människor så? Tankarna för mig direkt till välgörenhetens förbannelse.

11139811_10152667969386784_817588203_nVälgörenhet kommer från ovan, välgörenhet kräver en svag part, någon som går att jämföra med till exempel ett barn, och en god men överlägsen välgörare. Välgörenheten förändrar inget, utan bevarar det rådande systemet – charity not change.

Jag tänker på hur välgörenheten fyllt, och fyller en funktion för en uttråkad överklass i behov av att känna sig lite goda, eller att aktivera sig lite, hitta en hobby. Tänker på en programserie jag såg för ett antal år sedan om rika hemmafruars välgörenhetsorganisationer i USA. Ett av programmen fastnade på näthinnan och jag återkommer till det ofta. Det var en rik kvinna i Los Angeles som några gångar om året bjöd hemlösa kvinnor på SPA. De fick tvätta sig, klippa håret, manikyrer, pedikyrer, ansiktsbehandlingar, hälsosam SPA mat (tänk alger) och en massa andra behandlingar under en heldag, innan det var dags att ge sig ut på gatan för att hitta en sovplats för natten. Kvinna som arrangerade det hela visade stolt upp sin verksamhet och gråtande hemlösa kvinnor tackade henne i TV rutan. Det är fortfarande något av det sjukaste jag sett.

Tankarna går också till Sveriges borgerliga kvinnorörelse kring förra sekelskiftet. Hur välbeställda kvinnor skapade sig ett utrymme i det offentliga rummet, på den tiden nästan uteslutande förbehållet män, genom att påtvinga arbetarklassens kvinnor sin välgörenhet. De olika hemmen för ”fallna kvinnor” med deras barn, eller hem för arbeterskor där välgörarna fick bestämma när kvinnorna skulle komma hem, vad de skulle göra på kvällstid etc. Minns en stadsvandring jag var på i Stockholm där guiden berättade hur kvinnorna och barnen som höll till i Vita Bergen, dåtidens värsta Stockholmsslum, samlades för att kasta sten på sina borgerliga, kristna ”välgörare” när de kom dit.

All välgörenhet drivs förstås inte av överklass, eller av behovet att få känna sig lite extra god. Den kan också vara ett tecken på att vi gett upp. Välgörenheten mildrar effekterna av orättvisorna något, och ibland är det tyvärr det enda som känns mänskligt möjligt att göra.

För ett drygt år sedan besökte jag några gamla vänner i USA. Vänner med drömmar om en bättre värld liknande mina egna. Vi åkte med och storhandlade, dubbelt upp. Ett gäng kassar mat hem till oss, ett gäng som vi lämnade av i den närmaste kyrkan på väg hem. En del av kyrkans matprogram, där de varje dag delade ut mat till stadens hemlösa. En del av mina amerikanska vänners veckorutin, en del de själva hatade. Det gjordes i ren uppgivenhet, ett tecken på att de börjat ge upp drömmen om att deras samhälle skulle kunna förändras på riktigt. Stora, politiska drömmar hade förvandlats till att tvingas nöja sig med välgörenhetsarbete, att som ateister hjälpa sin lokala kyrka se till att människor åtminstone inte svälter ihjäl. De är fortfarande politiskt aktiva mina vänner, men tron på att de skall kunna se en samhällsförändring på riktigt har försvunnit.

Är det så illa här hos oss? Måste vi ge upp och gå i välgörenhetsfällan? Kan vi inte hantera detta på ett annat sätt. Kan vi inte syssla med solidaritet i stället?

Solidaritet utgår ifrån att vi är lika, Geta och jag, lika trots fruktansvärt olika möjligheter i livet. Solidaritet bygger på jämlikhet, inte på att jag likt en förälder skall hjälpa ”mina barn”. Solidaritet är svårt, solidaritet ställer krav och när nöden blir så påtaglig som den är nu känns verklig solidaritet ibland omöjlig. Solidaritet gör det till min förbannade skyldighet att kämpa för ett samhälle som har plats för alla som lever i det.

Hur skall jag hantera att Ana finns här, 100 meter ifrån mig? Hon vars gravidmage är lika stor som min? Hon som när jag går på läkartider, besöker barnmorskan och får extra ultraljud går runt på stan och tigger. Hur kan jag leva med det? Hur kan jag leva med att barnet i hennes mage kommer få så fundamentalt andra förutsättningar än tvillingarna jag har i min? Jag ger henne pengar, köper babykläder, lite leksaker och mat. Försöker kommunicera genom några få engelska ord och någon form av universellt gravidteckenspråk om onda ryggar, tunga magar, halsbränna, kissnödighet och mat.

Jag reduceras till en välgörare jag också. Jag ger upp. Jag tar inte med mig Ana och kräver att även hon skall få träffa min barnmorska. Det är egentligen vad jag borde göra. Men min kännedom om svensk byråkrati gör att jag ger upp innan jag ens försökt, det skulle helt enkelt bli för jobbigt både för Ana och för mig. Ger henne pengar att betala för en läkartid i stället. Det hade varit så befriande om jag kunde se Ana som ett barn, en som inte upplever världen på samma sätt som jag, en som inte har samma behov, en som jag hjälpt tillräckligt genom att skänka lite pengar och några klädesplagg. Ingen får mig just nu att känna mig så otillräcklig som just Ana.

Jag tror det är därför vi riskerar reducera våra solidaritetsrörelser till välgörenhetsorganisationer, som föreningen HEM just nu visar exempel på. Vi ger upp. Vi köper bilden av våra medmänniskor som ”den andre” den som inte är som oss. Den vi kan hjälpa likt ett barn. Den som likt ett barn måste följa våra regler

Har vi verkligen råd med detta? Att vi som vill hjälpa själva former bilden av romska EU migranter som människor som inte är som oss? Visst, vi sätter oss inte i bilarna som kastar sten, vi går inte med i gängen som tänder eld på lägren eller misshandlar sovande människor, men vi använder samma retorik. De är inte som oss! De är inte som oss!

Försöker hitta reglerna som återförsäljarna av Folk är folk skall skriva under. Lyckas inte men får av en vän reglerna för återförsäljning av tidningen SofiaZ som också gavs ut av Folk är folk i samarbetet med föreningen HEM och såldes av EU migranter i Stockholm. Där finns bland annat punkt nummer 4. ”Tidningen ska hållas upp med ett leende.” Mottagarna av vår välgörenhet måste alltså ständigt visa tacksamhet för våra ”gåvor”. Jag tänker med längtan på de stenkastande kvinnorna och barnen i Vitabergsparken.

/Hanna Höie

Enbart en framtid baserad på andra värden kan skapa frigörande robotar

Det är hög tid för fritidslinjens övertag. Försvar av arbetslinjen bland fack, vänster och andra kritiker till en orättvis värld baserad på inkomstklyftor är en självmotsägelse. Arbete är inte vägen till frihet vilket än mer bevisas av bemanningsföretag, arbetsskador och minskad arbetsrätt. Men fritidslinjen eller teknologisk frigörelse är inte en automatisk följd av teknisk utveckling och automatisering, utan något som täcker fler områden och beror på vilka värden vi vill ska driva samhället.

Samtidigt är lönenivån och ens förekomsten av arbete det främsta försörjningsmedlet idag. Det är mer än dags att revidera arbetets roll och arbetslinjens försvar för välfärdssamhällets skull och inse vart och hur pengar går och skapas (läs lånebubblor och kriser). Enkel omfamning av teknisk utveckling ger inga garantier för arbetslinjens försvinnande, bara för fler meningslösa arbetslöshetsåtgärdsprogram. Det går dock att både politiskt och fackligt påverka och ställa krav på utvecklingen istället för att se på eller vilja ge intryck av att man hänger med i utvecklingen.

Bland intervjuade i omställningen till automatisering finns delade uppfattningar. De flesta är positiva till att slippa tungt och slitsamt arbete, samtidigt som att de är medvetna om att de kanske inte bara omplaceras nästa gång samt inte alltid får lön för sina nya och expanderade ansvarsuppgifter. Reforminstitutets Stefan Fölster menar att vartannat jobb på arbetsmarknaden kan automatiseras men att det tillkommer nya arbeten. Vinnarna kommer bli de med ”rätt kompetens och längre utbildning, särskilt den som kopplar sin utbildning till datorkunnande” (vilket kan betyda allt mellan himmel och jord). Men han påpekar också förlorarna: ”lågutbildade, ungdomar utan erfarenhet och nyanlända”.Detta är inget vi behöver likt Fölster brylöst kommentera eller se på. Om några blir förlorare beror till exempel på skolornas pris och resurser, hur väl trygghetssystemen fungerar, hur vi behandlar migranter och hur mycket arbetslinjen ska fortsätta råda.

Det är svårt att säga vilken väg som är mest framkomlig och trolig att lyckas. Kanske kommer de vård- och serviceyrken där maskiner inte kan ersätta människor kunna fyllas av fler arbetare och därmed bli välfungerande på riktigt. En sak är dock säker, och det är att rent tekniska lösningar på sociala problem kommer träffa alldeles vid sidan av problemet, och kanske även skapa nya. Jag vill gärna se hur konsumtions- och fastighetsbeskattning ska fördela pengar från kapitalägare i och med ombildningar och då desa inte betalar sina ordinarie skatter i dagsläget samt hur sociala värden ska leda en stat som inte ens kan göra vården vinstfri.

Antingen hyllar vi ensidigt utvecklingen medan vi håller tummarna för att det blir som vi hoppas. Eller så skapar vi oss kunskap, lierar oss med teknikerna, låter samhällsintresserade skolor istället för kommersiella intressen få driva både den tekniska utvecklingen och generell bildningsnivå. Vi behöver aktivt diskutera och sprida sociala värden som inte bygger på arbete, industriell produktivitet eller profit i allmänhet och därmed bana väg för en framtid vi vill leva i och med maskiner vi vill leva med.

Texten finns även att läsa på Politism.

Samira Ariadad

Feminism Är Självförsvar – Klasskamp Vårt Vapen

En sen kväll i anslutning till Internationella kvinnodagen varje år genomförs en kvinno- och transseparatistisk demonstration. Denna demonstration, kallad Ta Natten Tillbaka, har som syfte att uppmärksamma pariarkalt våld och att framföra krav på allas rätt att röra sig fritt i det offentliga rummet nattetid. Vanligtvis är stämningen god  i demonstrationståget där vi ger varandra styrka och kollektivt ställer krav och tar plats tillsammans där vi annars ofta känner otrygghet.
 
Men varje år sker också något annat. Varje år låter förbipasserande män sig provoceras av denna gatufest. Detta så till den grad att en eller flera från demonstrationen attackeras, ofta i samband med att demonstrationen avslutats och deltagarna beger sig hemåt eller vidare för fortsatt firande av den Internationella kvinnodagen. Något som inte tolereras av vissa män vilka känner sig tvungna att på ett brutalt vis sätta stopp för detta firande. Som en av arrangörsgruppen till demonstrationen blir vi i Mangla ofta varse dessa attacker. 
 
Efter Ta Natten Tillbaka förra året attackerades ett flertal personer av knivbeväpnade nazister. Två fick livshotande skador. Denna händelse fick stor medial uppmärksamhet men är egentligen bara ett av de återkommande angreppen mot feminister som sker kring den 8 mars varje år.
 
Att det var just nazister som stod för attacken är heller inget anmärkningsvärt. Grundidén i den nazistiska ideologin bygger på ”den starkes rätt”, det vill säga att alla underordnade grupper förtjänar just sin underordnade ställning. Därför blir också människor som kämpar mot olika former av förtryck inte bara ett hot mot den rådande ordningen, utan också en farlig motpol till den nazistiska världsbilden.
 
När vi som feminister tar upp kampen mot rådande maktförhållanden är det därför nödvändigt att kampen förs mot alla hierarkiska strukturer. Utan klasskampen frigörs inte alla som underordnas patriarkatet och utan feminismen kan inte heller klassernas upplösande ske. Likaså är den antifascistiska kampen feministisk såtillvida att antifascister kämpar mot en ideologi som slår mot kvinnor, transpersoner, arbetarklass, rasifierade, sexuella minoriteter, personer med funktionsvariation och så vidare.
 
När årets internationella kvinnodag närmar sig vet vi att den feministiska kampen behövs mer än någonsin.
 
Feminism är självförsvar i en tid då nazistiska och nationalistiska grupperingar runtom i Europa växer sig starkare till följd av ekonomiska kriser och när tältläger och moskéer brinner.
 
Feminism är självförsvar i ett kapitalistiskt samhälle, där vi splittras av ett klassystem och där grupper ställs mot varandra istället för att gemensamt kämpa mot orättvisorna.
 
Feminism är självförsvar när vi har ett rättssystem som låter våldtäktsmän gå fria och som samtidigt skuldbelägger våldsutsatta.
 
Feminism är självförsvar i en tid där aborträtten inskränks i delar av Europa och sjukdomar klassade som ”kvinnliga” ständigt bagatelliseras samtidigt som sjuksköterkorna går på knäna. 
 
Feminism är självförsvar när nazister attackerar våra kamrater på Internationella kvinnodagen. 
 
Ta natten tillbaka och den internationella kvinnodagen har ett symbolvärde för den kamp vi bedriver året runt. Vi kämpar i vår vardag, vi kämpar på våra arbetsplatser, i hemmet och på gatorna. Vi kämpar tills vi tagit allt som är tillhör oss.
 
Feminism är självförsvar – Klasskamp vårt vapen
 
/Mangla
IMG_5408-1

Extremvänstern – Tantfraktionen: Vägen in (det extremistutredningen missat)

Under gårdagen fick vi ta del av Den Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism nylanserade hemsida. Den är producerad inom ramen för Regeringens nationella handlingsplan för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism.

Tyvärr verkar utredningen bakom hemsidan ha sina brister. Men vi kan avslöja att det även finns miljöer som döljer sig inom extremvänstern utredarna helt missat.

Därför vill vi nu presentera Extremvänstern – Tantfrakttionen

Vilka lockas till miljön?
Många aktivister på den civilkuragebejakande extrema vänsterkanten är i övrigt skötsamma tanter som klarar av jobb, familj och livet i övrigt. Det kan det vara en förklaring till en del av vuxenvärldens mer eller mindre överslätande attityd till att de finns i en extremistmiljö.

De frågor som extremvänstern brinner för har ibland starkt stöd i det vanliga samhället, vilket kan bidra till att avståndstaget inte blir lika markant. Det är metoderna snarare än inriktningen som ifrågasätts.

För en del tanter är det spänningen och adrenalinkickarna som långa möten, flygbladsutdelningar och praktiskt solidaritetsarbetet ger som lockar. Detta är inte unikt för den vänsterextremistiska miljön. Men den erbjuder kanske i ännu högre grad än andra extremistiska miljöer en identitet för tanter som har ett engagemang i frågor som intresserar många, och en frustration över att förändringarna går så långsamt. De vill gärna se en förändring innan de dör.

Kännetecken
Extremvänstern – Tantfraktionen kan beskrivas som ett tantfenomen. Rekrytering sker framförallt där tanter finns, vanligast är i att ideologin sprids på lekplatser när förälder eller mor-och farförälder träffas med barn, i samband med hämtning och lämning på förskolor och skolor, genom fikaraster på på jobbet eller genom kompisar on- och offline.

Extremtant
Extremtant

Att en tant börjat anamma en viss klädstil eller politiska åsikter behöver inte betyda att han eller hon är på väg in i en våldsbejakande miljö. Snarare är det synen på civilkurage som acceptabel metod som är kännetecknande. Det är sådana dogmatiska uttryck som kan tyda på att en tant är på väg in i eller redan befinner sig i den autonoma miljön.

Att en tant börjar umgås med andra tanter inom den här extremistmiljön kan också vara ett tecken. Men det kan vara svårt för omgivningen att känna till. Anhöriga till tanter som visat civilkurage vittnar ofta om att de uppfattat sin anhöriges umgänge som bra. Tantens umgänge i extremistmiljön kan bestå av tanter och farbröder som är etablerade och framgångsrika.

Att som tant ta steget in i en civilkuragebejakande vänstermiljö behöver därför inte heller uppfattas som särskilt stort eller stigmatiserande. Autonoma grupperingar samarbetar ibland med etablerade organisationer och det förekommer att de tillåts ha möten i kommunala fastigheter.

Vem går med?
Enligt vissa forskare och SÄPO är det i regel unga, oftast i övre tonåren eller strax däröver som rekryterad till den autonoma miljön. Detta beror på en vanlig missuppfattning. Extremvänstern – Tantfraktionen finns över allt, men kan vara svåra att upptäcka då de utåt maskerar sig som alldeles vanliga tanter.

Enligt statistik från Säkerhetspolisen är genomsnittsåldern för personer från den autonoma miljön som begår sitt första politiskt motiverade brott i Sverige 20 år. Mycket få brott begås av personer över 30 år. Denna statistik visar tydligt hur vanligt det är att Extremvänstern – Tantfraktionens medlemmar kommer undan med sitt civilkurage.

Den autonoma miljön fungerar därför som en gemenskap av och för tanter, där kläder, musik, kamratskap, syjuntor och barnpassning spelar minst lika stor roll som ideologi och politisk kamp. Miljön är en permanent livsstil med politiska influenser från lite olika håll. Dold bakom missuppfattningen att ungdomar som lockas till den autonoma miljön när de blir äldre och skaffar familj och jobb lämnar politiken kan tanterna inom extremvänstern lugnt fortsätta sitt subversiva arbete mot rasism, nazism, sexism, homofobi, för en bättre miljö och djurens rättigheter.

/Extremvänstern – Tantfraktionen

 

För mer om Tantfraktionen se:

https://www.facebook.com/Tantfraktionen

 

För mer om utredningen om våldsbejakande extremism se:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article18660359.ab

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article18034387.ab

http://www.aftonbladet.se/kultur/article19959409.ab

 

Barnen som inte räknas

Ibland tar språket slut. Ibland sitter jag där helt utblottad utan ord. Riktig maktlöshet, när jag inte engång äger verktygen att beskriva eller förklara den verklighet och det samhället jag själv lever i. De senaste dagarna har varit sådana.

Först hade jag orden att bli arg, skrev arga brev till Jernhusens VD om deras säkerhetschefs uttalanden om kriminella barn, diskuterade väktare, ordningsvakters och polisers våld på Facebook. Hur anmälningar om övervåld inte utreds. Hur det är orimligt att polisen gång på gång granskar och friar sig själv. Hur olustigt det känns att förundersökningar endast öppnas när någon som räknas ställer krav på en utredning. Hur rättslösa människorna som ingen lyssnar på eller som inte kan eller vågar ställa krav blir i ett sådant samhälle.

Sen läste jag nyheten om att de två misshandlade pojkarna på Malmö central var ensamkommande flyktingbarn, nyanlända och placerade på HVB hem eftersom de var traumatiserade.

Precis då jag läst klart artikeln kom min egna blonda son hem från parken med sin pappa. Han visade stolt upp skatterna han hittat: två fina stenar, en kotte och en fågelfjäder. Jag hoppas jag lyckades dölja för honom att jag började storgråta. Där i hallen hemma i Malmö tog orden slut.

Sedan dess har nyheterna om pojkarna avlöst varandra, att de rymt igen och numera är saknade men att polisen inte gjort sig omaken att leta efter två saknade barn. Att ”de drog som en avlöning” som Anders Lindskog vid utredningssektionen i Malmö uttryckte det. Att de var ”ett par i högen av ungar som sticker”.

Jag har hört talas om den förut, den där högen av ungar, de saknade barnen som ingen sakar. De är kring 2-300 varje år som försvinner. 2-300 barn som ingen letar efter. Skaffar hem den där boken jag tänkte läsa då den kom ut 2013, men som jag aldrig han med. ”De förlorade barnen” heter den och handlar om de ensamkommande barnen som försvinner medan de är omhändertagna av svenska myndigheter. Läser om hur barn efter barn försvinner, hur gränspolisen i Malmö vist letar efter vissa barn, de som skall utvisas. De andra barnen som saknas, de struntar de i. De är bara borta. Saknade barn som ingen orkar leta efter.

Vad hade hänt om 2-300 ”svenska” barn försvann varje år? Vad hade hänt om min son inte kom hem från parken den där dagen? Mitt blonda barn hade aldrig lagts till i en hög av ungar som sticker.

Under dagen i dag har polisen bett om ursäkt, för sina uttalanden och för att de inte började leta efter pojkarna redan i måndags då de försvann. De ber om ursäkt för dessa två, men säger inget om de hundratals på hundratals av barn som varit omhändertagna av samhället och som försvunnit utan att någon ens bryr sig om att göra ett enda förhör eller ringa ett enda samtal för att försöka ta reda på vart barnen är. Lever de? vad hände? utnyttjas de på något sätt? är de bortgifta mot sin vilja? utnyttjas de i trafficking? hur mår de? Ingen ställer frågan när det gäller just dessa barn, barnen som inte räknas. Högen av sakande ungar.

Nyss läste jag att de två pojkarna, bröder visade det sig, rymt för att söka upp sin storebror. Han som kom tillsammans med dom, men som var över 18. Han som Migrationsverket skilde från sina små bröder. Den enda näst intill vuxna person dessa två barnen hade kvar men som de inte fick ha i sin närhet eftersom han är över 18.

De lyckades ta sig hit de tre bröderna. Till freden, till friheten, till landet där barnaga är förbjudet, till de självutnämnda världsmästarna i mänskliga rättigheter.

Jag vet inte vilket helvete de tagit sig ifrån, kan endast gissa baserad på att de talar arabiska och vad jag vet om hur flyktingströmmarna rör sig över världen. Jag börjar så smått hitta orden igen, hitta språket att trevande börja beskriva. Jag vet inte vad de lämnade, jag har ingen aning vilken framtid som väntar dom om de stannar här. Men jag börjar motvilligt förstå lite mer av det Sverige de tagit sig till.

Hanna Höie

 

 

 

”Kriminella” barn, trygghet och socialt ansvar – öppet brev till Jernhusens VD

Jernhusen har nu svarat, svaret finns längst ner.

Hej.

Jag är en Malmöbo som flitigt befinner mig på Malmö central både som resenär och som lunchgäst till flera av stationens restauranger då stationen ligger nära min arbetsplats i centrala Malmö. Jag är också förälder och skriver till dig angående tryggheten på Malmö central.

Jag har alltid känt mig trygg både i vänthallen och vid stationens perronger. Min känsla av trygghet förstördes tyvärr i dag då jag fick ta del av händelsen som utspelade sig i fredags och involverade två barn på 9 och 12-13 år och ordningsvakter som anlitats av er.

Att situationer går över styr, eller att enskilda ordningsvakter som anställts av ett vaktbolag ni anlitar använder övervåld mot barn förstår jag att du som VD för Järnhusen också tycker är beklagligt. Jag förstår också att arbetsgivare grundligt måste utreda vad anställda gjort innan det går att vidta några åtgärder, och ut ifrån vad jag förstår utreder vaktbolaget sina ordningsvakters agerande.

Det som gjort att jag förlorat den känsla av trygghet jag alltid haft när jag rör mig i era lokaler i Malmö är de uttalanden er säkerhetschef Leif Svensson kommit med i Sydsvenskan under dagen, där han kallar en 9åring och en 12-13åring för kriminella.

I Sverige är man inte straffmyndig före vid fyllda 15 år. Barn kan således inte vara kriminella i Sverige. Vist, barn kan begå handlingar som vore straffbara om det utförts av en vuxen, men eftersom barn är barn är de aldrig kriminella.

Jag är minst sagt bestört över att en chef på ett statligt ägd bolag kan komma med uttalande som strider både mot Svensk lag och mot internationella barnkonventioner Sverige har valt att ansluta sig till. Är det så Jernhusen ser på barn som av olika anledningar beter sig klandervärt i era lokaler? Vågar jag ta med mina barn till er station nästa gång vi skall ut och resa? Vågar vi gå och äta på några av stationens många fina restauranger som familj i fortsättningen?

På eran hemsida går det att läsa mycket om hur stor vikt ni som bolag lägger på trygghet. Min fråga är då, vem sin trygghet är det ni värnar om? Om ni inte kan ställa upp på att värna barns trygghet utan i stället kallar barn för kriminella, vem är det då som kan känna sig trygga hos er?

Ni skriver också mycket om socialt ansvar på er hemsida. När er egen säkerhetschef kommer med sådana uttalanden som han gjort under dagen i dag undrar jag vad ni lägger i orden socialt ansvar? Det låter milt sagt ihåligt att tala om socialt ansvar samtidigt er säkerhetschef kallar barn i en utsatt social situation för kriminella.

Jag skulle gärna vilja att du svarar på hur ni inom Jernhusen ser på trygghet samt socialt ansvar, och gärna också få information om eventuellt värdegrundsarbete ni bedriver inom bolaget innan jag vågar ta med mina barn till någon av era anläggningar igen.

Jag skulle även rekommendera att ni ger er säkerhetschef adekvat juridisk utbildning, inkluderad utbildning i barns rättigheter innan han får uttala sig i media igen.

Med vänlig hälsning,
Hanna Höie
Malmöbo, resenär, restauranggäst och mamma

Blir du som läser detta också sugen på att skriva till Jernhusens VD är e-postadressen: Kerstin.Gillsbro@jernhusen.se

Jernhusens svar:
Hej Hanna!

Kerstin bad mig svara dig på ditt mail. Ordningsvakternas ingripande på Malmö Centralstation har väckt starka känslor. Vi är själva mycket berörda och anser givetvis att våld mot barn är helt oacceptabelt.

Att säga att barnen var kriminella var ett olyckligt utryck i detta sammanhang. Precis som du skriver så är de under 15. I en intervjusituation är det lätt att bli stressad och uttrycka sig felaktigt, vi beklagar detta.

Det vi gjort sedan vi fick kännedom om detta igår är att vi har varit i kontakt med vaktbolaget Nokas och haft en diskussion med dem om det inträffade. Händelsen har polisanmälts av flera personer och polisen har påbörjat en utredning, vilket vi välkomnar. Vakterna är tagna ur tjänst till utredningen är klar.

Vi kommer nu att följa upp det som har hänt tillsammans med vaktbolaget och vidta så kraftfulla åtgärder vi kan för att säkerställa att något liknande inte inträffar igen. För oss på Jernhusen är det oerhört viktigt att våra stationer är trygga och säkra miljöer, för alla. Därför jobbar vi dagligdags med dessa frågor i nära samarbete med vaktbolagen och polisen.

Med vänliga hälsningar

Cecilia

Cecilia Granath
Ansvarig PR och press

För mer om misshandeln av två barn på Malmö central fredagen den 6 februari:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article20292838.ab

http://nojesguiden.se/blogg/amat-levin/nar-ar-det-okej-for-en-vakt-att-misshandla-en-nioaring-ledtrad-aldrig

http://www.politism.se/story/protester-mot-overvaldet-och-polisens-vanforestallningar/#post-21910

http://www.sydsvenskan.se/malmo/vakt-dunkade-nioarings-huvud-i-marken-/

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20290571.ab

http://www.svt.se/nyheter/sverige/radda-barnen-man-blir-bestort

”Vakten dunkade huvudet i stengolvet” | Nyheter | Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20290571.ab

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/morgon/article66126.ab

Alhem: ”Inte professionellt” | Nyheter | Aftonbladet
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20291465.ab

Alhem: ”Självklarhet att utreda detta vidare”
http://www.expressen.se/kvallsposten/alhem-sjalvklarhet-att-utreda-detta-vidare/

När rasisterna skriver lagtext – Norge och förbudet mot tiggeri

Minns ett telefonsamtal med min syster för ett par år sedan. Hon bodde då i Oslo och hade precis sett den första tiggaren som satt med en skylt med texten ”Jeg er norsk!” Inget mer, bara det. Några månader senare såg jag det själv på gatan i Oslo när jag var hemma på besök. Tiggande norrmän var snabba att snappa upp stämningen, nationaliteten blev plötsligt viktigare att påpeka än att man satt där för att samla in pengar till mat eller till natthärbärge. ”Jeg er norsk!”

I dag sitter jag och läser en remiss. Tråkigt byråkratspråk, varvat med olika lösryckta stycken lagtext. ”Med bøter eller fengsel inntil 1 år straffes den som samarbeider med en eller flere personer om å[tigge på offentlig sted eller fra hus til hus.]be tilfeldige personer om penger eller andre midler på offentlig eller privat sted. /…/Medvirkning straffes på samme måte.” står det. Brukar tycka om att läsa norska texter, men inte den här gången.

Går genom remissen om det föreslagna förbudet mot tiggeri i Norge, mitt gamla hemland. Det är en sorgsen stund jag sitter där med datorn i knät i soffan. Jag skäms faktiskt, skäms över att jag kommer från ett så egoistiskt land. Att jag kommer från landet som nyligen åter igen korades till världens bästa land att leva i, om man inte är fattig vill säga. Norge som räknas som ett av världens rikaste länder, men som vill förbjuda de som inte har till mat för dagen att be om hjälp på gatan.

Syns det inte, finns det inte tänker jag medan jag sitter i soffan och läser. Om Norge, denna struts i vargakläder, sticker huvudet tillräckligt långt ner i sanden så kanske fattigdom och svält i världen utrotas? Eller så skiter ”vi” helt enkelt i om människor lever i svält och misär så länge det inte plågar just mig.

Inte ett ord om varför människor tvingas ut på gatan för att tigga. Inte ett ord om att det går att förebygga, att göra något åt, att det går att bygga ett samhälle där ingen behöver sitta där och be om mat för dagen eller om möjligheten att kunna försörja sin familj. Men många ord om hur tiggare stör den allmänna ordningen. Det är alltså när fattigdomen blir synlig den stör den norska regeringen. Mig stör det betydligt mer att den över huvud taget existerar. Som om fattigdomen utrotas genom att jag inte längre behöver se den.

Remissen lämnar mig med betydligt flera frågor än så. Det blir tydligt att det är svårt att göra ett lagförslag om förbud av just ”organiserat” tiggeri, vilket var det Stortinget (den norska riksdagen) beställde. Definitionen av vad som anses vara organiserat blir krånglig och svår, redan i lagförslagets text förvandlas ”organiserat” på något sätt till ”tiggeri som sker i samarbete”. Det landar så småningom i att det är två eller flera personer som samarbetar genom att tigga tillsammans, att fördela sig på olika platser eller helt enkelt genom att två eller flera människor som tigger bor ihop. Det är alltså detta som ”det organiserade tiggeriet” kokas ner till. Ett par som hjälps åt, två bröder som rest till Norge tillsammans för att leta jobb, men som i slutändan tvingas tigga eller människor i en extremt utsatt position som väljer att sätta upp sina tält på samma ställe och kanske hjälpas åt med matlagningen.

Det norska Justitie- och beredskapsdepartementet tycker själva att det har blir för svårt att hålla koll på, att det kommer kräva polisresurser och spaning för att få någon fälld. De föreslår helt enkelt att slopa texten om samarbete helt och hållet och rakt av införa ett generellt förbud mot tiggeri. Det är alltså två olika lagförslag som i dagarna skickats runt på remiss i Norge.

Det är inte bara myten om det organiserade tiggeriet som lever friskt i det norska lagförslaget. Mot slutet av remissen finns ett kapitel med titeln ”2.4 Tigging knyttet til menneskehandel og annen kriminalitet” där det glatt konstateras att ”Tigging har vært knyttet til menneskehandel, vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser. I noen politidistrikt oppfattes sammenhengen mellom tigging og vinningskriminalitet og ordensforstyrrelser som et stort problem.” Det hänvisas inte till någon källa, men i början av remissen, under bakgrund, skrivs en liten sammanfattning av den respons som kom inte från landets polisdistrikt. Respons som hämtades in under 2013 i samband med lagändringen som gjorde det möjligt för enskilda kommuner att förbjuda tiggeri.

I sammanfattningen används ord som ”upplevda problem” och det framkommer att det är stora skillnader mellan hur landets polisdistrikt upplever problemen med tiggare. Ingen statistik, inga hänvisningar till fällande domar mot tiggande EU-migranter som lever tillsammans med människor som begår vinningskriminalitet.

I bakgrunden blir det också tydligt hur dåvarande medlemmar i justitiekommittén blandar korten friskt:

”Flertallet vil påpeke at åpningen av grensene mot Øst-Europa i 2005 har medført at dagens tiggere i stor grad er tilreisende fra andre land. Politiet har hatt store utfordringer med organisert kriminalitet som ofte følger i kjølvannet av disse omreisende tiggermiljøene.

Flertallet vil vise til at politiet selv melder at denne formen for tigging ofte utgjør et skalkeskjul for andre og mer alvorlige former for kriminalitet. Mindre alvorlige forhold som nasking og lommetyverier følger også i kjølvannet av det tilreisende tiggermiljøet.

Antallet lommetyverier har de siste årene eksplodert i hovedstaden, og det er nå like mange lommetyverier i Oslo som i Berlin – en by med syv ganger så mange innbyggere.”

Jag ställer mig frågan om varför de EU- migranter som reser till Norge är så olika de jag har i mitt eget närområde? Är de mer kriminella på något sätt? I Sverige tillbakavisar ju polisen alla påståenden om att tiggande EU migranter skulle ingå i någon form för kriminella nätverk.

Jag skulle varje fall förvånas om antalet fickstölder i Oslo kommer sjunka om förbud mot tiggeri införs. De duktiga ligorna av ficktjuvar som åker runt i Europa skulle väl knappast sätta sig på gatan för att tigga.

Oavsett vilket av de två lagförslagen som kommer gå igenom skall medhjälp till tiggeri straffas på samma sätt enligt det nya lagförslaget. Det kommer alltså bli straffbart att till exempel köpa en macka och ge bort till en tiggande människa, att släppa in någon som tigger i ditt hem för att sova över en kall vinternatt eller kanske för att kunna tvätta kläder och duscha. För detta brott kommer du kunna få böter och upp till ett års (eller sex månaders beroende på vilken version av lagförslaget som går genom) fängelse.

Det blir också tydligt att det endast är solidaritet eller att av ren medmänsklighet agera och hjälpa de tiggande människor som finns i din närhet som skall vara straffbart. Det finns förstås undantag för välgörenhet. ”Forbudet gjelder ikke innsamling til veldedige eller allmennyttige formål. Forbudet gjelder heller ikke for virksomhet som er særskilt tillatt i eller i medhold av annen lovgivning.” Välgörenhetsorganisationer, skolklasser och intresseorganisationer får fritt samla in pengar genom att fråga tillfälliga människor om stöd.

Välgörande ändamål – vad är det frågar jag mig. Tydligen inte att en mamma samlar in pengar så att hennes barn kan äta mat, gå i skola eller få den medicin de behöver. Men om en hjälporganisation vill samla in pengar till samma barn? Vad är skillnaden undrar jag. Är det så att skillnaden är att fattigdomen då hålls på armlängds avstånd? Att fattiga barn och deras fattiga mammor är något som finns i Rumänien långt borta, något som inte har med oss att göra, något vi inte ser, men kan skänka en slant till via ett postgirokonto om vi vill känna oss lite goda.

Om Norge väljer att införa ett generellt förbud mot tiggeri (inte endast det ”organiserade”) föreslår departementet att strafframen skall vara böter upp till sex månaders fängelse. Motiveringen till ett lägre straff är att det inte bör anses så allvarligt när det är enskilda personer som tigger. Som om samarbetet som beskrivit ovan skulle utgöra så försvårande omständigheter att det behövs en hårdare straffram.

Jag misstänker också att förslaget på ett lägre straffvärde beror på att ett förbud mot tiggeri generellt även kommer drabba alla de som i årtionden tiggt på Norges gator. De norska tiggarna. De flesta med grava missbruksproblem och/eller med svår psykisk sjukdom. Det är också tydligt i lagförslaget att tiggeri är något som riktar sig mot ”tillfälliga personer” och inte sådana som den tiggande människan har en relation till, är i släkt med eller liknande.

Jag förstår varför både Norges diskrimineringsombudsman kallar förbudet mot tiggeri diskriminerande och Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter tycker lagförslaget har rasistiska undertoner.

Att fängelse över huvud taget skall vara med i straffskalan försvaras dels av att det är svårt att kräva in böter från människor som har så lite att de försörjer sig på tiggeri. Det är ju klokt kan tyckas. Men motiveringen till fängelsestraff är än värre. Det skall nämligen gå att häkta människor för tiggeri, annars kommer det ju knappast ha någon avskräckande effekt. In med dom i häktet bara, så skall vi se att de försvinner. Nöden och misären kommer givet vis finnas kvar, men inte här, inte på Oslos gator.

Tiggarna kommer sticka till Sverige, eller nått annat land. Fattigdomen är inte längre ett av världens rikaste länders problem. Ett norskt fängelsedygn kostade 2011 (har inte lyckats hitta nyare statistik) 2 385 kr, något lägre om det är på en lågsäkerhetsanstalt, så pengar att ta hand om tiggande människor finns det, det ska inte bero på resurser inte.

Minimilönen i Rumänien är 205,34 Euro i månaden (juli 2014) dryga 2000 svenska kronor. För romer är det näst intill omöjligt att få ett jobb i dagens Rumänien. Dagpengar i ett norskt fängelse uppgår till 62 kr. pr. dag, med ett tillägg på 23,50 öre om man har ett särskilt viktigt arbete, alltså ett maximum på 2565 norska kronor i månaden. Jag vet det är helt galet, men i brist på annat låter jag denna siffra trösta mig i dag.

 

/Hanna Höie

Här finns hela remissen

 

Min otacksamma farmor.

När min farmor fann sig vara ensamstående med tre barn så sökte hon hjälp från staten. Hon fick som svar att de kunde hjälpa genom att hand om hennes barn. Man kan ju tycka att hon borde ha varit tacksam för hjälpen hon fick men min farmor var en otacksam jäkel och tackade nej. Hon hade ett annat liv i åtanke, ett där hennes barn fick vara kvar i hennes vård.

Min farmor var politiskt aktiv. Hon kämpade för att alla skulle få en bättre värld. Frågan är vid vilken gräns hon och hennes kamrater skulle ha nöjt sig. När gick arbetarrörelsen över till att bli otacksam i dess motparts ögon? Skulle den ha nöjt sig med 10 timmars arbetsdag, en ledig eftermiddag i veckan, barnarbete men bara på dagarna? Vid vilken gräns borde tacksamheten ha infunnit sig? Min gissning är att de sågs som otacksamma så fort de höjde rösten. Det var ingen som tackade dem för kraven de ställde. Tvärtom blev de kallade otacksamma i kampen för de rättigheter vi idag tar för givna. De blev kallade otacksamma när de krävde arbetstidsförkortning. De blev kallade otacksamma när de krävde en lön att kunna leva på. De blev kallade otacksamma när de krävde semester. De som hade det bättre än min farmor och hennes vänner ansåg att de borde ha varit tacksamma endast för rätten till ett jobb men de ville ha något bättre för sig själva och för sina barn.

Jag skulle säga att vi är otacksamma varje dag. Inte för att vi fortsätter att ställa krav utan för att vi inte uppskattar den kampen som har lett oss till där vi är idag. Vi osynliggör alla de som fick ta skiten i vårt ställe. Vi tror att de rättigheter vi har idag är något som alltid har funnits. Rättigheter som vi riskerar att förlora om vi sätter oss ner och är nöjda. Borde vi tacka för chansen att dö på arbetsplatsen, att vara hemifrån 10 timmar om dagen, att vakna med huvudvärk och gå och lägga sig med huvudvärk? Borde vi sluta kräva högre lön, bättre vård och skola? Vi har det ju ändå så mycket bättre än vad många andra har det. Vi har det så mycket bättre än min farmor hade det. När ska tacksamheten infinna sig?

Jag tycker såklart inte att vi ska sluta kämpa för att förbättra våra liv. Vi ska aldrig nöja oss så länge vi kan må bättre och vara lyckligare. Och jag tycker inte att den som har varit tvungen att fly på grund av krig ska nöja sig heller. Om jag flydde från allt så skulle jag hoppas att jag hade orken att protestera om  jag kände mig respektlöst behandlad. Jag hoppas verkligen att jag skulle ha den kraften men jag vet inte för jag har aldrig behövt fly. Så vad jag tror eller hoppas på om mina egna reaktioner är ett meningslöst spekulerande. Bättre då att lyssna på de som faktiskt vet. Självklart ska de kräva att få information om vart de ska, att få chansen att lära sig svenska, att inte bli isolerade och få minskade möjligheter till att fortsätta kämpa eller vad de tycker är viktigt. Sen kanske de inte kan få igenom alla sina viljor precis som min farmor och hennes vänner förlorade många kamper. Det kan ju omöjligt vara så att vi ska börja kräva att människor ger upp och slutar drömma om ett bättre liv innan de ens har hunnit försöka. Vi har ingenting att förlora på att stötta varandras krav utan vi har snarare allt att vinna.

Cecilia Höglund

https://omintenu.wordpress.com/2014/05/20/fadern-sonen-och-den-helige-andre-2/