Corona, klass och karantän

Karantän i trädgården
Min dotter på 4 ritar fortfarnde våren trots karantän

Jag och barnen har varit hemma i tre veckor nu. Första veckan med det jag trodde var en vanlig förkylning. Men ju längre ner i lungorna förkylningen kröp, ju mer har jag tänkt tanken att detta nog kan vara Corona. Och nu när det känns som om någon sitter på mitt bröst, jag är andfådd när jag ligger ner, det gör ont i lungorna att djupandas och jag hostar upp små, hårda slembollar ut lungorna är jag nästan säker.

Barnen har piggnat till, men hostan dröjer kvar, så de är fortfarande hemma. Sambon blev sjuk för någon dryg vecka sen och blir fortfarande sämre. Så nu sitter vi här, frivilligt inlåsta alla fem.

Mitt i logistiken i att hitta vilken granne som kan handla, hur vi kan fylla barnens dagar med åtminstone lite andra aktiviteter än att sitta framför tv:n och en av oss vuxna konstant nerbäddad i sängen så stannar jag ofta upp och tänker på hur lyckligt lottade vi är.

Min sambos jobb försvann över en natt. Då beslutet om att inte tillåta folksamlingar på mer än 500 personer fattades var det som bortblåst. Att jobba med att hyra ut personal till tillfälliga evenemang är inte längre något som går att leva på. Nu försöker personalkooperativet han jobbar för att så solidariskt så möjligt ge de timmarna som kommer in till den som mest behöver pengarna. Och de är många, de som står på bar backe nu. Denna månad har en hel del människor i kooperativet fått lön, som timanställd släpar ju lönen en månad. Men nästa månad är det inte många slantar som kommer att betalas ut. Vad min sambos kollegor skall leva av det vet jag inte.

Efter många år med heltid eller mer i branschen har min sambo rätt till a-kassa. Något som inte är i närheten av självklart för många av hans yngre kollegor. Och jag sitter tryggt på jobbet, fast anställd inom staten. I värsta fall får jag gå upp till heltid och spendera mindre tid med barnen. Men vi klarar oss garanterat.

När vi började jobba på 90- och tidigt 2000- tal var att gå med i a-kassan en självklarhet. För de som börjat jobba efter regeringen Reinfelds slakt av den är det så svårt att få rätt till a-kassa att en hel generation inte längre ens ser det som ett alternativ.

De stunderna jag mår lite bättre kan jag gå ut i vår trädgård. Vi flyttade till hus för något år sedan, och har därför trots banklån, ränta och amorteringar ett hyfsat billigt och stort boende. Billigare än de flesta barnfamiljer jag känner som bor i lägenhet, även när vi räknar in alla omkostnader. Vi får dessutom skatteavdrag på en del av vår boendekostnad, något våra vänner i hyresrätt inte kan drömma om. Och just nu är trädgården guld värt. Ett ställe pigga barn kan springa av sig medans jag dricker te under en filt på uteplatsen, allt utan att riskera att sprida smittan till någon annan. Möjligheten att få andas frisk luft trots viruset. Att få se våren komma trots karantän. Det har på riktigt räddat mig när dagarna känts som en evighet, barnen som små monster och världen inte längre går att känna igen.

Jag tittar också över staketet in till mina grannar. På båda sidorna om vår trädgård delas husen av tre generationer.

Min pappa hade en hjärtinfarkt precis innan jul. Han opererades och allt gick bra, men trycket över lungorna just nu ger mig en ständig tacksamhet över att alla vuxna i min familj har haft möjligheten att skaffa eget boende. Jag bor inte med min pappa, mina föräldrar kan tryggt isolera sig från snoriga barnbarn och vuxna som släpar hem viruset från jobbet, resan eller senaste besöket på stan.

Det är rätt trixigt med ett hemmakontor med barnen springande runt här hemma. Men jag kan skydda min omgivning från mig själv just nu, jobba när jag är tillräckligt frisk för att klara av en arbetsdag utan att utsätta mina kollegor för fara. Jag kommer kunna jobba så fram tills restriktionerna släpper. Det är inga problem. Grannarna på gatan kör taxi, lagar falafel, städar, sitter i kassan på ICA, jobbar i vården och kör buss. En och annan har som jag möjlighet att jobba hemma, men de flesta tar lunchlådan under armen och beger sig till jobbet varje morgon, precis som vanligt. Med risken att ta smittan med sig hem.

Vilken möjlighet Malmös alla svartarbete, de som lagar vår mat, tvättar våra bilar, städar våra lokaler och renoverar våra hus, har att stanna hemma vid mista tecken på förkylning vågar jag inte ens tänka på. Inget kontrakt, ingen sjuklön och ingen möjlighet att ta hänsyn till Folkhälsomyndighetens smitskyddsråd utan att förlora pengar till både mat och hyra.

Det blir så absurt när skyddsnäten bygger på en arbetsmarknad så som den såg ut för 30 år sedan, men inte har någon förankring i dagens verklighet. Som om detta kommer kunna lösas av dagens besked om att det skall bli enklare att gå med i a-kassan. Enklare än vad då? Omöjligt?

Här i min lyxkarantän kan jag inte annat än se vilken klassfråga detta är. Att kunna skydda sig själv, sin familj, sina kollegor och de en älskar från smitta. Förra veckan rapporterades det om överrepresentationen av människor från trångbodda Järva som dött i Corona, trots att smittan sannolikt kom till staden med Italienresenärer som kom hem från sportlovet. Något fördomsfull ställer mig tveksam till om så många av dessa skidresenärer bor i just Järva. Varför är det då just Järvaborna som dör?

Vissa saker blir så tydliga när världens ställs på huvudet. När vardagen inte går att känna igen. Sällan har jag så tyligt sätt vilket hot mot oss alla klassamhället är än från uteplatsen i min trädgård just nu. Att begränsa smittan är beroende av människors möjlighet att stanna hemma när de är sjuka, att ha jobb och boende och ett fungerande socialt nätverk som ger folk möjlighet att skydda sig, att stoppa smittan.

Räddningspaketen ägnat åt att rädda Sveriges ekonomi duggar nu tett, men vem skall rädda oss från klassamhället?

/Hanna Höie

De förgiftade

De förgiftade
”Den moderna voodoo-zombien undersöktes första gången av europeiska forskare 1930 av den franske antropologen Dr George de Rouquct på Haiti. De zombier han träffade var män som hade livlös blick och insjunkna kinder, arbetade hårt utan att svettas, och hade en stel gång.”

Matilda låg med telefonen under täcket, hon hade sökt sig fram till sidan om zombier på Wikipedia. Då var det alltså sant, zombier fanns på riktigt. De hade studerats av vetenskapsmän på Haiti. Inte de där från de läskiga filmerna Nico i klassen brukade skryta om att han sett, fast det var 18 års åldersgräns. Utan riktiga zombier, voodoo-zombier. Levande döda, eller döda levande kanske det borde heta. Mänskor som förgiftats och förvandlats till viljelösa slavar.

”Offret förgiftades med en blandning av dödliga och lugnande mediciner och örter (tetrodotoxin – samma gift som i japansk blåsfisk/fugu – och en hallucinogen ingrediens, bufotenin), ofta genom att giftet lades i offrets skor eller hälldes på dess rygg.”

Matilda hade misstänkt det ett tag nu. Det fanns liksom inte något annat sätt att förklara det som hände. Hur pappa kunde sitta där och titta på TV och se bränderna i Australien och sedan äta en stor argentinsk biff till middag. Eller hur mamma jämt tog bilen de 500 meterna till ICA och sen körde till gymmet för ett spinningpass. Hur de så likgiltigt kunde skita i deras barns framtid. Äntligen fick Matilda det till att gå ihop – de var zombies.

På något sätt var det ändå skönt att veta vad som pågick runt omkring henne. Att få en förklaring till varför alla vuxna bara fortsatte göra samma sak igen och igen utan att varken stanna upp eller tänka. Hur de kunde kliva upp till exakt samma tid varje morgon, äta exakt samma frukost, ta på sig kläder och bege sig till jobbet och inte fatta att det var kris nu. Att världen höll på att gå under.

Frågan var vem som låg bakom och hur de lyckades dela ut giftet? Skulle de förgiftade kunna återhämta sig, bli friska igen. Skulle någon tro på henne om hon berättade i skolan? De flesta vuxna där hade ju också blivit zombies. Men Nina på fritids och Leo som var elevassistent hos 4b verkade fortfarande inte ha blivit sjuka.

Matilda hade sett Nina när hon skolkade skolan för att gå till klimatstrejken den där gången, och Leo hade hon sett försvara en av tiggarna utanför köpcentret vid Triangeln när en gubbe hade stått och skrikit på henne. Och barnen var friska, alla barnen. Kanske giftet bara drabbade vuxna?
Ett gift som gjorde så att de skulle fortsätta jobba på, köpa på, köra på utan att tänka.

Nästa tanke var ännu mer skrämmande än insikten om att de flesta vuxna hade förvandlats till zombies. Var hon den enda som viste om vad som pågick. Var det hennes jobb att stoppa zombieepedemin nu? Hur skulle en femteklassare kunde klara av det alldeles ensam? Hon var tvungen att berätta det för någon. Tvungen att få hjälp.

Nästa morgon gick Matilda tidigare än vanligt till skolan. Hon ville möta upp Soraya på vägen så hon skulle hinna berätta. Soraya hade också pratat om hur konstigt allt hade varit senaste tiden. Ända sen en arg man hoppade på henne på bussen och kallade henne ”jävla muslim” hotade slå henne och skrek åt henne att hon skulle ”åka hem till Afghanistan eller vart fan hon nu kom ifrån”. I en buss full med vuxna människor är det klart att någon hade reagerat om allt var som det borde. Men ingen hade gjort nått, busschaffisen hade bara fortsatt köra som om inget hänt och Soraya hade inte vågat stanna kvar utan klivit av på nästa hållplats. Soraya vågade inte åka buss längre. När hon skulle följa med Matilda och hennes pappa till Hylliebadet hade de fått åka bil dit eftersom Soraya var så rädd för bussen. Så hon viste också att det var något som inte stämde.

”Men hur delar dom ut giftet då, och vem ligger bakom?” Soraya och Matilda satt på bänken bakom klätterställningen på skolgården. ”Har du frågat Nico? Han vet ju sjukt mycket om zombies!” Matilda skakade på huvudet. Hon hade inte vågat berätta för någon annan än Soraya. ”Men det är klart Nico ska få veta. Alla fattar ju att det är nått skumt. Alla fattar ju att dom vuxna har blivit het knäppa. Kommer du ihåg Nicos styfvarsa? Han som gav dom så mycket stryk? Ingen gjorde ju nått då heller, inte ens Nicos morsa, fast han slog henne också. Klart Nico vet.”

Nico, Matilda och Soraya hängde på skolgården under fritids. ”Vi vet ju att inga barn blir förgiftade, så det måste vara nått som bara vuxna får i sig. Det finns säkert i alkohol.” Nico lät tvärsäker. ”Min styvfarsa söp jämt!” Soraya protesterade, det fanns ju många vuxna som inte drack alkohol, men som var förgiftade ändå. Att det skulle vara någon som hällde giftet i folks skor eller på deras ryggar som på Haiti trodde ingen på. Det skulle vara sjukt svårt att förgifta så många människor på det sättet. Vad annat fanns det som endast vuxna fick i sig?

Svaret kom när Abdullah, fritidspedagogen, öppnade dörren med en kopp rykande varm kaffe i handen och sade det var dags att komma in. Kaffe, självklart var det kaffe!

Leo, elevassistenten i 4b drack ju alltid te, och alla viste att Nina smygdrack cola när hon trodde att ingen såg trots att skolan skulle vara sockerfri. Det var de två enda vuxna på hela skolan som inte visade några symptom på zombiebeteende.

Innan de gick hem för dagen bestämde dem sig för att kolla vilken sorts kaffe som fanns hemma. Fans giftet i alla sorters kaffe, eller var det bara en sorts som hade förgiftats?

Hemma kollade Matilda i skafferiet, Zoégas skånerost.

Soraya hade hittat Zoégas Della Casa, och Nico ett kaffe som också het Zoégas någonting och hade en bild av ett dukat bord och en vindmölla på paketet. Det kunde nästan inte vara en tillfällighet.
På svenskalektionen fejkade Nico att han skulle på toa och smög bort till hallen vid lärarnas fikarum. Dörren var låst, men genom fönstret hade han sätt att det stod något som började med Z på kaffemaskinen där inne.

Matildas pappa hade också en kaffemaskin på jobbet. Matilda hade fått hämta varm choklad i den en gång hon fick följa med till jobbet efter hon varit hos tandläkaren. Den kvällen hittade Matilda på att de fått en skoluppgift om reklam. De skulle kolla vilka sorters kaffe deras föräldrar drack både hemma och på jobbet. Matildas pappa mindes inte vilket kaffe som fanns i kaffemaskinen men lovade kolla nästa dag. Matildas mamma viste redan, det var oftast hon som köpte in kaffe till kontoret. ”Jag köper alltid samma som vi har hemma” sade hon.

Dagen efter var det svårt att koncentrera sig på lektionerna. Vid varje rast träffades Matilda, Soraya och Nico vid bänken bakom klätterställningen. ”Alltså, är det Zoégas på din pappas jobb också måste det ju vara det. Giftet bara måste finnas i Zoégas kaffe!” Soraya var helt övertygad. ”Så sjukt smart att stoppa i giftet i kaffet, typ alla vuxna dricker ju det”. Det var en genialisk plan för att göra alla vuxna till zombie-slavar, det var de alla övertygade om. Barn behövde ju lära sig en massa saker innan de kunde användas som arbetare, därför var de ju tvungna att välja något som bara vuxna tyckte om.

På vägen hem från skolan tog Matilda fram mobilen och googlade. Zoégas ägdes av ett företag som hette Nestlé. Det var världens störts livsmedelsföretag. Världens största. Matilda rös, om någon på Nestlé förgiftade maten de sålde kunde de skapa vuxenzombies över hela världen. Det var kanske inte bara Malmö som hade drabbats? Vuxenzombies kanske fanns över allt, i alla länder, och blev allt fler för varje dag.

”Just det” Matilda hade fått påminna sin pappa om frågan hon ställt dagen innan. Hon brukade få påminna sina föräldrar om det mesta nu för tiden. ”Jag kollade på lunchen. Det är tydligen Zoégas kaffe i maskinerna”.

Nästa morgon möttes de vid rondellen utanför parken långt innan skolan skulle börja. Matilda hade mycket att berätta. Hon hade legat uppe halva natten med mobiltelefonen under täcket och kollat upp grejer. ”Fatta att dom har sitt lager i Helsingborg! Inte bara lager för Skåne, men för hela Norden. Allt Zoégaskaffe ligger där, på Sydhamnsgatan 24.” Barnen tittade på varandra.

Nu kändes det inte så hopplöst längre. Det kanske gick att göra något åt. Det kanske skulle gå att stoppa zombieinvasionen. De kanske skulle kunna rädda sina föräldrar och alla andra vuxna. Åtminstone de som fanns i Norden. Det var ju inte så långt till Helsingborg.

Under dagarna som följde var det svårt att göra något annat än att jobba på planen om hur de skulle kunna förstöra allt kaffe där på lagret i Helsingborg. De funderade på om det skulle vara möjligt att fylla lagret med råttor. Men tanken på förgiftade zomberåttor hade fått dem att lägga den planen åt sidan. Skulle det gå att elda upp kaffet på något sätt? Men på bilderna på google earth såg det ut som att lagret var byggt av någon sorts metall, och det skulle vara sjukt svårt att elda upp det från utsidan. Idéen kom en torsdagsmorgon när de hörde några vuxna prata om att det varit ännu en bomb som sprängts i Holma. Det var ju så självklart. Lagret skulle sprängas.

Soraya hade hört att det gick att hitta recept på hur en kan bygga bomber på nätet. Men alla recept som gick att hitta innehöll en massa ingredienser som kändes sjukt svårt att få tag på, som konstgödsel och sånt. Vem hade en massa konstgödsel liggande hemma liksom?

Nico tröttnade först. ”Men vi köper väl bara en bomb av nån då! Alltså, det sprängs så mycket grejer som helst hela tiden, så svart kan det väl inte vara att få tag på en bomb? Jag frågar brorsan om han vet.”

Nicos storebrorsa Pelle var 14 och var kompis med en del med de lite äldre killarna som brukade hänga borta vid öppna förskolan på kvällarna. De som det ryktades att dem sålda knark. Nico berättade för honom och Pelle lovade hjälpa till. Det var inte svårt att övertyga honom att den pågående zombieinvasionen. ”Men det kommer bli svårt” sade han. ”Det är nog ingen som vill sälja bomber till småungar!”

Pelle hade rätt, det var hur svårt som helst att få tag på en bomb, inget hände på flera veckor. Men så plötsligt en dag i början på Maj kom Pelle inrusande på skolgården. ”Få inte ångest nu!” skrek han till Abdullah som såg extremt förvånad ut över att se honom i skolan. ”Jag ska inte stanna, jag behöver bara få tag på brorsan”. Pelle hade hittat någon som sade han hade dynamit att sälja. Han hade ljugit i dem att han gick ärenden för en av killarna utanför öppna förskolan sin storebror. 10.000 ville de ha. Det var helt sjukt mycket pengar.

Nico var nära på att ge upp direkt. ”Det är ju mer än vi har att leva på en hel månad. Hur kan dynamit vara så dyrt?” Matilda hade ingen aning om hur mycket pengar hennes familj hade, men de brukade ju åka på vintersemester varje år, och det borde ju vara dyrt, så hon gissade att det borde finnas pengar på kontot. ”Jag tar mammas kontokort” sade hon bestämt. ”Jag kan koden, ibland brukar dom skicka bort mig till Baghdad livs för att handla grejer, då får jag alltid med kortet för att betala.” ”Och jag har några guldsmycken” berättade Soraya. ”De kan jag säkert sälja och få lite pengar.

Sorayas guldsmycken gick att sälja direkt, de skulle ingen märka att var borta. Pelle fixade det med någon polares kusin. Värre var det med Matildas mammas kontokort. Hur lång tid skulle det ta innan hon märkte att det försvunnit ett gäng tusenlappar från bankkontot? De bestämde sig för att köpa dynamiten samma dag som de skulle åka till Helsingborg.

Allt skulle ske den 31 maj. Det var en söndag, det borde vara lugnt vid lagret, finnas gått om pengar på Matildas mammas konto och det skulle gå att ljuga i både Matilda och Sorayas förälder att de ville leka med varandra den dagen. Ingen skulle sakna dem, om nu bara Matildas mamma inte fick för sig att storhandla.

Lördagen innan helsingborgsresan tittade Matilda bedjande på sin mamma. ”Jag tycker det är så roligt att vara med och storhandla, och Soraya och jag ska ju leka hemma hos henne i morgon. Kan vi inte handla i dag?” Storhandlen på söndagar skulle kunna förstöra planen helt och hållet. Det var i princip det enda Matildas förälder gjorde på helgerna. Storhandla alltså, förutom att städa lite och om hennes mamma också fick för sig att träna. ”Ja, men det kan vi väl göra älskling” svarade hon.

Efter att de hade storhandlat poppade de popcorn och tittade på TV. Eller, Matildas mamma tittade mest i sin telefon, men hon satt i varje fall bredvid. Det var mysigt, så mysigt att det gjorde ont. Detta kanske är sista gången vi sitter såhär tänkte Matilda, kanske. Men hon kunde inte ångra sig nu, hon tittade på sin mamma. Det var ju för henne, och för pappa, som hon gjorde det här. Hon såg ju hur lite de levde, hon ville ge dem chansen att kunna tänka för sig själv, att göra roliga grejer och att umgås på riktigt. Förlåt mig mamma, tänkte hon, men det är för din skull.

Nästa morgon smög Matilda upp tidigt, tog mammans kontokort ut hennes väska och stoppade det i jackfickan. Efter frukost sade hon hej då. ”Jag sticker till Soraya. Jag äter middag där och kommer hem ikväll” Hon gav sin mamma en kram i hallen. Pappa tittade på någon repris av en fotbollsmatch och det skulle bli för konstigt att gå in i vardagsrummet och krama om honom. ”Hej då pappa” sade hon bara och stängde dörren. Hon grät hela vägen ner för trappan, men lyckades skärpa till sig medan hon hämtade cykeln på gården gick ut på gatan.
Borta vid torget väntade Soraya med sin cykel. Matilda blev nästan glad när hon såg att hon också hade rödgråtna ögon.

De gick till bankomaten och tog ut 6700 kr. 6500 till dynamit eftersom Soraya hade fått 3500 för sina smycken, och så 200 till att köpa en matsäck på Ica på väg ner till Triangeln. Sedan mötte de upp Pelle och Nico. Pelle fick alla pengarna och gav sig iväg för att hämta upp dynamiten. Medan han var iväg gick de till ICA och handlade. Risifrutti, frukt, godis, kakor och läsk. Sen köpte de biljetter för tre barn och tre cyklar till Helsingborg med Matildas mammas kontokort.

En halvtimme senare mötte Pelle upp dem vid Triangelns station. Han hade en svart väska med sig. Han öppnade och visade dynamiten som låg däri. ”Och här är stubinen” sade han. Den skall fästas in sådär och så måste ni tända på och sticka därifrån fort som fan, för då kommer det smälla. Har ni nått att tända eld med?” De skakade på huvudet. Pelle skrattade och tog fram en tändare ut jackfickan. ”Ta den här” log han. ”Och lycka till, ni är fan grymma. Värsta miniterroristerna. Jag är stolt över dig brorsan”. Nico lös upp som en sol.

På tåget till Helsingborg satt alla tysta. Matilda och Nico åt var sin Risifrutti, men Soraya var inte sugen på att äta. ”Det är ju som att åka buss det här” sade hon tyst.

Väl framme i Helsingborg stannade de till på en lekplats. Det var ingen idé att cykla till Sydhamnsgatan före fram mot eftermiddagen. De hängde på bänken och fantiserade om hur allt skulle kunna bli när alla vuxna blivit friska. Det gjorde alla på bra humör igen.

Klockan halv fem cyklade de iväg mot Sydhamnsgatan. Gatan låg i ett litet industriområde och sydhamnsgatan 24 var ett grått och rätt så tråkigt hus längsmed vägen. De hade trott det skulle vara helt öde på en söndag, men då och då åkte det bilar förbi ändå. Och på parkeringen bredvid lagerlokalen stod ett gäng bilar parkerade. Men det kunde inte hjälpas, det var nu eller aldrig. Och ingen reagerade på tre småungar med cyklar som stannade till vid lagerlokalen.

Matilda gick fram med väskan. Hon hade den snabbaste cykeln så dem hade bestämt att det var hon som skulle fixa bomben. Hon öppnade, satte dit stubinen så som Pelle hade visat henne, tog fram tändaren och tände på. Sen satte hon sig på cykeln och trampade allt hon orkade därifrån.

Framför henne vände Nico sig om på cykeln och skrek. ”Såg du att det var fullt av bilar på personalparkeringen?” Matilda nickade, men det kunde inte hjälpas. Zombieinvasionen var här och de var tvungna att se till att den stoppades. Om några dagar skulle allt Zoégaskaffe i butikerna vara slut. Då skulle allt bil bättre. Om några dagar.

Matilda kände hur tryckvågen från explosionen lyfte henne upp i luften.

/Hanna Höie

Vad sägs om att göra ditt jobb i stället?

Du vet hur det kan bli. Först börjar en skratta så en nästan trillar av stolen, sen, när en fattar att det inte var ett skämt kommer raseriet smygande, ett raseri som sen övergår till sorg. Alla känslorna på en och samma gång som det så vackert heter i en välkänd sommardänga från tidigt 2000 –tal.

Ett sådant känslokaos har jag uthärdat nu under kvällen. Det som satte i gång min skrattsalva var Expressens avslöjande om att malmömoderaten Claes Holmerup spelar ung ligist i Staffanstorps omdiskuterade reklamfilm om att lämna den livsfarliga storstaden (läs Malmö) för Staffanstorp, den lantliga idyllen med en helblond befolkning. En film som för övrigt är producerat av Niklas Röhr, en annan Malmömoderat.

Men det var inte det att två av Malmö stads förtroendevalda valt att spela en aktiv roll i en reklamfilm som svartmålar deras egen stad som gjorde att skrattet fastnade i halsen (även om det visserligen borde vara tillräckligt) utan det är Claes Holmerups förtroendeuppdrag.

Claes är ersättare i arbetsmarknads- och socialnämnden.

Och här kom gråten. Jag har bott på gatorna där filmen är inspelat i över 10 år. I alla år jag har bott där har jag, och många, många med mig försökt få något att hända kring våra ungdomars situation.

Jag har själv ringt och pratat med socialtjänsten då ett gäng 11-12 åringar började hänga på vår innegård för att röka på. Lösningen den gången blev att fastighetsvärden under ett halvår bytte portkod och barnen flyttade ut i parken i stället. Eller alla jag känner som hört av sig om pojkarna i rondellen – som numera kallas knarkrondellen. Hur vissa av kvarterets ungar vuxit upp på gatan. De som får bli vuxna vill säga. För längsmed min sons skolväg tänds nu ljus och läggs det blommor för en av stadens barn som aldrig fick den chansen.

Våra barn dör Claes!

Så Claes, om du nu har så mycket ledig tid att du kan liva ung ligist på våra gator – vad sägs om att också göra ditt jobb?

Vad sägs om att se till att vi har en socialtjänst som har möjlighet att följa upp alla orosanmälningar som strömmar in. Eller åtminstone ha kapaciteten att ta skolans orosanmälningar på allvar? Eller polisens vädjanden om att polisiära insatser inte kan lösa sociala problem.

Vad sägs om att skapa arbetsvillkor för stadens socialarbetare som gör att våra socialarbetare vill stanna kvar. Att vi inte förlorar 1 av 4 socialsekreterare på ett år (med förbehåll om att dessa siffror har ett par år på nacken).

Vad sägs om att göra allt du kan för att lyfta stadens barn ur fattigdom? En av fyra barn är fattiga i vår stad. Riksgenomsnittet är en av tio.

Eller vad sägs om att höja blicken från den egna nämndens arbete? Att initiera samarbeten med andra nämnder inom kommunen, med andra myndigheter och frivilliga organisationer som skulle kunna göra så otroligt mycket för situationen på Malmös gator.

Men nej, du väljer att spendera din tid med att förlöjliga de som du misslyckats så katastrofalt i att skydda. De av våra barn som är på väg in i kriminaliteten och går en våldsam och potentiellt dödlig framtid till mötes. De av kvarterets barn som jag sett lära sig klättra, cykla och nu också skjuta. De som jag gått ifrån att le emot till att backa undan av rädsla.

Jag vill inte behöva tända fler gravljus Claes. Jag vill inte vara rädd för min egen stads barn.

Så Claes, fram tills du klarar av att göra ditt jobb så föreslår jag helt enkelt att du avgår – det finns säkert ett ledigt jobb eller två åt dig i Staffanstorp

/Hanna Höie

Bakteriell vaginos och läget i landet

25/9 2018

jag går ut från gyn med en till konstaterad bakteriell vaginos.
Samtidigt har riksdagen konstaterat att Stefan Lövén inte har fortsatt förtroende som stadsminister.
Det blev åtminstone inte en sverigedemokrat till talman, en får vara glad för det lilla kanske? 20 ledamöter som inte sitter för SD röstade på Björn Söder.
En homofob, som likställt samkönad kärlek med pedofili och tidelag.
Vaginosen kommer vara historia om sex dagar, vem som blir statsminister lär bli en långkörare.
Samma med rasismens genomslag i media, institutioner, politik och vår vardag.

Vad ska jag säga.
Sönderfall, schmönderfall..
På gatorna och i kollektivtrafiken blir folk som uppfattas som ”icke-svenska” attackerade. För en vecka sen en väns 15- åriga dotter.
Det skriks och puttas. Knuffas och dras i kläder.

Jag har panik.
Tänker på vad grekiska kamrater sa för ett antal år sedan, med anledning av Gyllene Grynings framfart.
”När botten väl gått ut, är det kört. När normaliseringen av rasism & fascism är ett faktum, finns det ingen väg tillbaka.”
Stoppa. Förebygga. Vara reaktiv.
Jag som vill odla rosor och baka bröd. Inte slåss.
Eller, kanske inte rosor och bröd då. Men i alla fall kunna välja vad jag gör politiskt.

Och jag saknar något eller någon, så det värker i bröstet
Men jag vet inte vad

Och det finns inte en kuk som är stor nog för att ta bort all den här smärtan. Inte ens två, eller fem.
Men det gör mindre ont för en stund.
Och jag kan koncentrera mig på att ta emot och få uppskattningar för det
Istället för att slåss
Och jag har ingen aning hur många gånger till jag kommer få bakteriell vaginos innan det här är över

För det är så skönt att fly och slippa tänka
Skapa kaos
Vi bygger en motsåndsficka här av saliv, sarre och sekret
alldeles för många ben & så mycket njutning att det gör ont

Och jag tänker på att räddningen är människor som kan älska gränslöst Inte backar för varken hedonism eller att boxa den där 50- åriga vita mannen som skriker åt barn att de ska ”åka hem” i ansiktet

Och jag kommer berätta
vad vi gjorde för att stå ut &
fortsätta kämpa
för dem som fortfarande
är ofödda

/Dolores La Concha

img_3801-1

Tekannor, blommor och motstånd

Vi har en teservis där hemma. En helt hysterisk sådan. Gul med stora blommor i olika färger och en tekanna som en nästan förväntar sig att skall öppna ögonen och själv dansa bort över bordet och fylla kopparna med te.

Vi har haft servisen i familjen sen 40- talet, då min farfar och farmor fick den i bröllopspresent. En fin present i krigets Norge. Importerat – något som tydligt framgår av att stämpeln i botten ”Utenlansk” står det där.

I min barndom dukade vi alltid med den servisen när vi firade födelsedag. När jag fick egna barn fick jag servicen av mina föräldrar och vi fortsätter duka fram den varje gång någon i familjen fyller år. Min 6 åring älskar den – precis som jag själv alltid gjort. Vi hade den framme nu i helgen och började prata om familj och historia. Jag visade gamla foton. Bröllopsfotot på min farfar och farmor. Berättade att det var då de fick servicen. Att de gifte sig under kriget och att det var en dyrbar present. Några bräckliga, gula tekoppar, kannor och kakfat mitt i ett brinnande Europa.

Jag berättade att dom, som så många andra, gifte sig på 17 maj. Vid bröllop fick en nämligen hissa norska flaggan – så när ockupationsmakten kom för att kolla varför flaggan vajade 17 maj möttes de av en bröllopsfest. Jag berättade om radion som min farfar hade gömt i en silltunna med dubbel botten. Om hur vissa klädesplagg blev symboler för motstånd och om alla som fick fly från Norge. Några med båt till England, några genom skogarna till Sverige.

Några dagar senare hör jag min son berätta om sin gammelfarfar, tekopparna och kriget för sin bästis. Hon sover över, och jag hör hur dom viskar om krig och hemskheter inne i sängen. Jag går in till dom och svarar på frågor, berättar om Hitler, försöker undvika koncentrationslägren, men berättar om hat, vad hat kan göra med ett samhälle.

Barnen drar snabbt paralleller själva, till klasskompisarna som flytt från Syrien, till människor som tycker vit hudfärg är bättre än annan. De börjar skämta om vad de skulle gjort för att lura Hitler om han kom till oss nu, smider planer på små busungars vis och somnar glada trots sorgsenheten de kände innan. Själv ligger jag bredvid i sängen ett tag. Tänker att nog skall de få sina cancer att kämpa mot fascister. Att vi är så nära nu, så nära att jag kan höra stöveltrampen.

Kollegorna som pratar lite dämpad på fikarasten, att de är rädda nu. Rädda på riktigt. Alla vänner som har lite mörkare hudfärg som vittnar om hur rasistiska påhopp ökar. Gica, den hemlöse mannen från Rumänien som av allt att döma mördades av ett gäng tonåringar i Husqvarna. Nazisterna i NMR som marscherar på gatorna. Allt det här under senaste veckan.

Mina farförälder vaknade upp till en fascistisk ockupationsmakt. Vi ser fascismen långsamt växa sig stärk inför våra ögon. Vänjer oss långsamt vid vansinnet.

Ser till att den gula servicen ställs längst upp i skåpet med finporslin. De hysteriska blommorna berättar om ett vardagligt motstånd under en extrem tid. Den är en del av min historia. En del av det jag för vidare till mina barn. Nån tallrik är sprucken, en annan har ett nagg i kanten. Men den finns kvar, precis som oss. Precis som vårt motstånd, precis som vår kärlek.

Jag vänjer mig inte. Vi måste vinna.

/Hanna Höie

Lägren

Jag brukar klara av att hålla den på armlängds avstånd – paniken. Men ibland brister det. Ibland tappar jag andan och hjärtat börjar bulta. Jag brukar planera då, för att lugna ner mig. Tänker att vi säkert är välkomna någon annan stans, jag och min familj. Att vi kan sticka om det blir för illa. Om SD vinner, om min dotter förlorar rätten till abort. Om våra älskade kvarter i Malmö börjar tömmas på folk. Vi kan ju alltid sticka då – för jag läst min historia – jag vet vad som väntar om vi tillåter det här att gå för långt. Jag har tre små barn, jag kan inte vara den som stannar för länge.

Och så ser jag lägren som just nu byggs i USA, lägren som kallas ”tender age migrant center”. Lägren för barn under 13 år som plockas på gränsen. Lägren där de skiljs från sina familjer. Lägren där 18 månaders bebisar inte får se sina förälder. Ser film av barn som sitter i bur, som gråter efter sina föräldrar. Som gång på gång läser upp telefonnumret hen lärt sig, men ingen ringer. Ett barn som gång på gång ropar efter sin pappa. Nyhetsankaren som bryter ihop när hon skall läsa upp nyhetsbulletinen som just kom in.

Minns den dagen jag tappade bort min äldsta i folkvimlet. Paniken. Hans otröstlighet när jag hittade honom efter mitt livs längsta fem minuter.

Och så går min värld sönder. Jag kan inte hejda paniken mer.

/Hanna Höie

18700256_10154367925526784_7025724128994873816_n

Två av mina vandrar fritt

 

En pressetisk kollaps

OK – en till i havet av rantar om UG:s granskning av #meetoo. Hann se det här sent i går kväll – och tycker det är ett djupt problematiskt reportage. Tycker också det är missvisade att säga detta är en granskning av pressetik kring publiceringen – detta blir mer en granskning av huruvida de kvinnor som utpekat Virtanen som förövare ljuger. Det hade varit intressant om UG gjorde djupdykningar i vad som kan ligga till grund för en publicering av namn, jämfört med andra fall till exempel, diskuterat detta med någon fena på pressetik. Eller vad som händer media jagar nästa story, hur faktagranskningen brister när journalister under tidspress jagar nästa scoop. Men det är inte det som diskuteras i programmet – utan det är Virtanens skuld – och detta kan inte diskuteras utan att misskreditera offren.

Några exempel: Vad har att Cissi Walin fnittrar när hon berättar om det övergrepp hon just varit utsatt för att göra i den här pressetiska granskningen? Eller att hon haft sms kontakt med honom efteråt. (Visst det svider extra mycket – eftersom jag själv haft exakt samma reaktion efter en våldtäkt, och jag och Cissi Walin är inte dom enda). Eller om Virtanen verkligen förstått att den främmande människa han skickade en sexinvit till på nätet var 14 år (som om det vore OK om hon vore 40). Och så är det frågan som ställs till Wallin om hon tänkt på Virtanens familj när hon valde gå ut med hans namn – don´t even go there…

Tycker allt detta gör att detta slutar vara en granskning av bristande pressetik (och jag kan hålla med om att publiceringar under #meetoo har varit djupt problematiska) och blir ett långt försvarstal för Fredrik Virtanen.

Det blir lite som om den publicering som verkligen granskas är Cissi Walins publicering av sin förövares namn på hennes eget instagramkonto. Det kan man så klart diskutera – och en förundersökning för förtal pågår ju också. Men i förlängningen tror jag alla vi som vet att vi lever i en ojämlik värld där det finns utsatta grupper gör väldigt rätt i att ha tungan rätt i munnen här. Som jag ser det är det här reportaget ännu ett bidrag till den lååånga listan över fenomen som gör det extremt svårt för de som tillhör en utsatt grupp att få möjligheten till och att hitta modet att berätta om det de utsätts för.

När det slutar handla om politik

I vissa lägen slutar det handla om politik, i vissa lägen slutar argumenten att handla om hur många asylsökande Sverige procentuellt skall ta emot, hur många som skall få möjligheten och tryggheten att kunna återuppbygga sina liv här. Vid en punkt börjar det handla om människosyn, om alla verkligen skall anses ha ett lika värde.

Det finns en gräns där argumenten inte kan förklaras på annat sätt än att vissa människor skall anses ha ett lägre människovärde. Socialdemokraterna står där nu, och tittar rakt ner i avgrunden, människoföraktets bottenlösa mörker. De står där nu och förklarar bland annat att barn – BARN – som pr. definition inte själva försatt sig i sin situation, skall berövas sin skolgång. Något världen gemensamt kommit överens om att är en av alla barns grundläggande rättigheter.

Partiet som säger sig vilja göra FNs barnkonvention till lag verkar inte ha lyckats läsa genom hela dokumentet. Partiet med slogans som ”alla skall med” vill alltså förvägra barn som befinner sig i Sverige möjligheten att lära sig läsa och skriva. Barn från familjer som antingen är för rädda eller för fattiga för att resa hem efter att de inte beviljats uppehållstillstånd skall alltså i Sverige riskera växa upp som analfabeter. De barn, som är några av de som mest behöver den tryggheten och normalitet som skolan kan erbjuda skall inte längre vara välkomna dit. För att de, enligt Socialdemokraterna, inte har rätt att ta del av vår välfärd.

Klumpen som bildar sig i bröstet gör så jag har svårt att andas.

Jag har tre barn. Min äldsta började skolan i höstas. Glädjen han kommer hem med varje dag. Hur han stolt berättar vad han gjort i skolan. Euforin när han lyckades knäcka koden och började läsa. Hur han nu sitter nära, nära sina småsyskon och läser högt ur Bamsetidningar. Om min familj levde under andra omständigheter är allt detta kunskap Socialdemokraterna skulle förvägra honom. Han skulle vara dömd att förlita sig på det vi som förälder skulle kunna förmedla till honom. Dömd att om han nu någon gång i framtiden skulle hitta ett hem i ett land som tolererade hans närvaro börja med att läsa in grundskolan om han hade någon som helst ambition om att få ett jobb eller läsa vidare. I värsta fall skulle han dömas att leva hela sitt liv som analfabet.

”Alla skall med” skriker Socialdemokraterna på 1 maj, och vill göra FN:s barnkonvention till lag för alla. Alla vill säga, utom just dom.

Jag vet att vi är många, och vi måste mobilisera nu. Vi är rektorer med civilkurage att välkomna alla barn i våra skolor. Vi är lärare, skolsköterskor, kuratorer och har hundra andra yrken och vi är aktivister. Aktivister med möjlighet att skaffa skollokaler, skramla fram pengar, skaffa skolskjuts.

Vi måste mobilisera – för vi vet att alla barn har rätt till skolgång. Vi måste mobilisera – för vi vet att när samhället sorterar oss i ett vi och ett dom och ger oss rättigheter därefter så är katastrofen nära..

Vi måste kämpa. För jag står inte ut att titta på mina tre barn där med Bamsetidningen i soffan i vetskapen om att möjligheten att själv läsa en serietidning snart kommer vara ett privilegium förunnat endast vissa barn i vårt samhälle.

Vi måste mobilisera och vi måste rösta bort Socialdemokraterna – för partier som börjar tumma på de mänskliga rättigheterna har historien visat oss att det är för farligt att ha kvar.

 

/Hanna Höie

begc3a5vad-men-fattig

Ett litet minne från den gång i tiden Socialdemokraterna tyckte alla var värt möjligheten att få gå i skolan

Efter hård kritik i sociala medier skrev migrationsminister Heléne Fritzon följande på Facebook:

”Däremot finns det inget förslag vad gäller att neka papperslösa barn skolgång och vi har inga planer på det. Men de principiella resonemangen är viktiga. Välfärden i Sverige är till för våra medborgare och de som har laglig rätt att vistas i landet”.

Detta trots statsministerns uttalanden på dagens presskonferens om papperslösa barns möjlighet att gå i skolan.

Vi får väl hoppas att socialdemokraterna tar sitt förnuft till fånga – men när en läser övriga punkter i deras migrationspolitiska program framkommer det tyvärr inte som särskilt troligt.

En knytblus som skaver

Har funderat ett tag nu. Jag – som knappt läst någon Nobelpristagare någonsin – som om jag lyckas plöja något annat än en tecknad serie så fall köpt boken på Science Fiction-bokhandeln.

Hur kan jag, som känner mig så främmande och ärligt talat – så ointresserad – av finkulturens literära salonger. Jag, som inte haft en susning om vem Sara Danius är. Jag som länge trodde Gert Fylking satt med i någon form for Nobelkommitté. Hur kan jag ändå fastna så mycket i det som just nu händer?

Det har tagit mig ett tag att komma på det. Vad det är som blir så tydligt. Vad det är som gör mig så arg. Det är det rena och helt avskalade kvinnohatet.

Vi är så vana vid det – men så ofta är det inlindat i annat. Så ofta lindar kvinnohatet sig in i klasshat, i rasism eller något av alla de andra svepskälen vi lärt oss ger oss rätten att hata. Det är sällan vi ser kvinnohat så ”rent” som nu. Kulturelitens män visar vart skåpet ska stå – visar att kvinnor – oavsett klasstillhörighet eller egna prestationer – ändå alltid i deras ögon kommer vara och förbli lägre stående. Några en gärna offrar. De som får gå.

Det är så tydligt. Oavsett hur länge jag läser på universitetet eller hur hårt jag jobbar. Jag kommer alltid vara där på nåder. Där för att jag just nu tillåts. Där på deras villkor så länge de behagar.

Det gör så ont. Det river i mig. Och mitt i detta uttryck för destillerad kvinnohat är det så lätt att se knytblusen. Och samtidigt så lätt att glömma servitrisen på källarklubben Forum. Så lätt att glömma att Svenska akademins pengar gång på gång, år efter år, har gått till att skapa en plattform för välbeställda män att våldta och utnyttja unga kvinnor i beroendeställning.

Det är så lätt att se hon, hon som hade möjligheten att lämna börshuset med huvudet högt. Det är så lätt – för det blir så tydligt. Där finns inget annat för dem att förakta när det gäller Sara Danius än att hon är kvinna.

Och själv knyter jag min knytblus (ja, jag har en i garderoben – en retroklassiker i min värld), väl medveten om att de flesta kvinnor jag känner snarare skulle släppas in baktrappan för att städa ”de adertons” toaletter än att bjudas på Nobelfesten. Väl medveten om att kulturelitens kvinnor snarare kommer anställa mina systrar med RUT bidrag än att möta dem som systrar och medmänniskor.

Och det skaver i mig.

Men nog fan knyter jag min knytblus och ser kvinnohat för vad det är ändå.

/Hanna Höie