Corona, klass och karantän

Karantän i trädgården
Min dotter på 4 ritar fortfarnde våren trots karantän

Jag och barnen har varit hemma i tre veckor nu. Första veckan med det jag trodde var en vanlig förkylning. Men ju längre ner i lungorna förkylningen kröp, ju mer har jag tänkt tanken att detta nog kan vara Corona. Och nu när det känns som om någon sitter på mitt bröst, jag är andfådd när jag ligger ner, det gör ont i lungorna att djupandas och jag hostar upp små, hårda slembollar ut lungorna är jag nästan säker.

Barnen har piggnat till, men hostan dröjer kvar, så de är fortfarande hemma. Sambon blev sjuk för någon dryg vecka sen och blir fortfarande sämre. Så nu sitter vi här, frivilligt inlåsta alla fem.

Mitt i logistiken i att hitta vilken granne som kan handla, hur vi kan fylla barnens dagar med åtminstone lite andra aktiviteter än att sitta framför tv:n och en av oss vuxna konstant nerbäddad i sängen så stannar jag ofta upp och tänker på hur lyckligt lottade vi är.

Min sambos jobb försvann över en natt. Då beslutet om att inte tillåta folksamlingar på mer än 500 personer fattades var det som bortblåst. Att jobba med att hyra ut personal till tillfälliga evenemang är inte längre något som går att leva på. Nu försöker personalkooperativet han jobbar för att så solidariskt så möjligt ge de timmarna som kommer in till den som mest behöver pengarna. Och de är många, de som står på bar backe nu. Denna månad har en hel del människor i kooperativet fått lön, som timanställd släpar ju lönen en månad. Men nästa månad är det inte många slantar som kommer att betalas ut. Vad min sambos kollegor skall leva av det vet jag inte.

Efter många år med heltid eller mer i branschen har min sambo rätt till a-kassa. Något som inte är i närheten av självklart för många av hans yngre kollegor. Och jag sitter tryggt på jobbet, fast anställd inom staten. I värsta fall får jag gå upp till heltid och spendera mindre tid med barnen. Men vi klarar oss garanterat.

När vi började jobba på 90- och tidigt 2000- tal var att gå med i a-kassan en självklarhet. För de som börjat jobba efter regeringen Reinfelds slakt av den är det så svårt att få rätt till a-kassa att en hel generation inte längre ens ser det som ett alternativ.

De stunderna jag mår lite bättre kan jag gå ut i vår trädgård. Vi flyttade till hus för något år sedan, och har därför trots banklån, ränta och amorteringar ett hyfsat billigt och stort boende. Billigare än de flesta barnfamiljer jag känner som bor i lägenhet, även när vi räknar in alla omkostnader. Vi får dessutom skatteavdrag på en del av vår boendekostnad, något våra vänner i hyresrätt inte kan drömma om. Och just nu är trädgården guld värt. Ett ställe pigga barn kan springa av sig medans jag dricker te under en filt på uteplatsen, allt utan att riskera att sprida smittan till någon annan. Möjligheten att få andas frisk luft trots viruset. Att få se våren komma trots karantän. Det har på riktigt räddat mig när dagarna känts som en evighet, barnen som små monster och världen inte längre går att känna igen.

Jag tittar också över staketet in till mina grannar. På båda sidorna om vår trädgård delas husen av tre generationer.

Min pappa hade en hjärtinfarkt precis innan jul. Han opererades och allt gick bra, men trycket över lungorna just nu ger mig en ständig tacksamhet över att alla vuxna i min familj har haft möjligheten att skaffa eget boende. Jag bor inte med min pappa, mina föräldrar kan tryggt isolera sig från snoriga barnbarn och vuxna som släpar hem viruset från jobbet, resan eller senaste besöket på stan.

Det är rätt trixigt med ett hemmakontor med barnen springande runt här hemma. Men jag kan skydda min omgivning från mig själv just nu, jobba när jag är tillräckligt frisk för att klara av en arbetsdag utan att utsätta mina kollegor för fara. Jag kommer kunna jobba så fram tills restriktionerna släpper. Det är inga problem. Grannarna på gatan kör taxi, lagar falafel, städar, sitter i kassan på ICA, jobbar i vården och kör buss. En och annan har som jag möjlighet att jobba hemma, men de flesta tar lunchlådan under armen och beger sig till jobbet varje morgon, precis som vanligt. Med risken att ta smittan med sig hem.

Vilken möjlighet Malmös alla svartarbete, de som lagar vår mat, tvättar våra bilar, städar våra lokaler och renoverar våra hus, har att stanna hemma vid mista tecken på förkylning vågar jag inte ens tänka på. Inget kontrakt, ingen sjuklön och ingen möjlighet att ta hänsyn till Folkhälsomyndighetens smitskyddsråd utan att förlora pengar till både mat och hyra.

Det blir så absurt när skyddsnäten bygger på en arbetsmarknad så som den såg ut för 30 år sedan, men inte har någon förankring i dagens verklighet. Som om detta kommer kunna lösas av dagens besked om att det skall bli enklare att gå med i a-kassan. Enklare än vad då? Omöjligt?

Här i min lyxkarantän kan jag inte annat än se vilken klassfråga detta är. Att kunna skydda sig själv, sin familj, sina kollegor och de en älskar från smitta. Förra veckan rapporterades det om överrepresentationen av människor från trångbodda Järva som dött i Corona, trots att smittan sannolikt kom till staden med Italienresenärer som kom hem från sportlovet. Något fördomsfull ställer mig tveksam till om så många av dessa skidresenärer bor i just Järva. Varför är det då just Järvaborna som dör?

Vissa saker blir så tydliga när världens ställs på huvudet. När vardagen inte går att känna igen. Sällan har jag så tyligt sätt vilket hot mot oss alla klassamhället är än från uteplatsen i min trädgård just nu. Att begränsa smittan är beroende av människors möjlighet att stanna hemma när de är sjuka, att ha jobb och boende och ett fungerande socialt nätverk som ger folk möjlighet att skydda sig, att stoppa smittan.

Räddningspaketen ägnat åt att rädda Sveriges ekonomi duggar nu tett, men vem skall rädda oss från klassamhället?

/Hanna Höie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s