De förgiftade

De förgiftade
”Den moderna voodoo-zombien undersöktes första gången av europeiska forskare 1930 av den franske antropologen Dr George de Rouquct på Haiti. De zombier han träffade var män som hade livlös blick och insjunkna kinder, arbetade hårt utan att svettas, och hade en stel gång.”

Matilda låg med telefonen under täcket, hon hade sökt sig fram till sidan om zombier på Wikipedia. Då var det alltså sant, zombier fanns på riktigt. De hade studerats av vetenskapsmän på Haiti. Inte de där från de läskiga filmerna Nico i klassen brukade skryta om att han sett, fast det var 18 års åldersgräns. Utan riktiga zombier, voodoo-zombier. Levande döda, eller döda levande kanske det borde heta. Mänskor som förgiftats och förvandlats till viljelösa slavar.

”Offret förgiftades med en blandning av dödliga och lugnande mediciner och örter (tetrodotoxin – samma gift som i japansk blåsfisk/fugu – och en hallucinogen ingrediens, bufotenin), ofta genom att giftet lades i offrets skor eller hälldes på dess rygg.”

Matilda hade misstänkt det ett tag nu. Det fanns liksom inte något annat sätt att förklara det som hände. Hur pappa kunde sitta där och titta på TV och se bränderna i Australien och sedan äta en stor argentinsk biff till middag. Eller hur mamma jämt tog bilen de 500 meterna till ICA och sen körde till gymmet för ett spinningpass. Hur de så likgiltigt kunde skita i deras barns framtid. Äntligen fick Matilda det till att gå ihop – de var zombies.

På något sätt var det ändå skönt att veta vad som pågick runt omkring henne. Att få en förklaring till varför alla vuxna bara fortsatte göra samma sak igen och igen utan att varken stanna upp eller tänka. Hur de kunde kliva upp till exakt samma tid varje morgon, äta exakt samma frukost, ta på sig kläder och bege sig till jobbet och inte fatta att det var kris nu. Att världen höll på att gå under.

Frågan var vem som låg bakom och hur de lyckades dela ut giftet? Skulle de förgiftade kunna återhämta sig, bli friska igen. Skulle någon tro på henne om hon berättade i skolan? De flesta vuxna där hade ju också blivit zombies. Men Nina på fritids och Leo som var elevassistent hos 4b verkade fortfarande inte ha blivit sjuka.

Matilda hade sett Nina när hon skolkade skolan för att gå till klimatstrejken den där gången, och Leo hade hon sett försvara en av tiggarna utanför köpcentret vid Triangeln när en gubbe hade stått och skrikit på henne. Och barnen var friska, alla barnen. Kanske giftet bara drabbade vuxna?
Ett gift som gjorde så att de skulle fortsätta jobba på, köpa på, köra på utan att tänka.

Nästa tanke var ännu mer skrämmande än insikten om att de flesta vuxna hade förvandlats till zombies. Var hon den enda som viste om vad som pågick. Var det hennes jobb att stoppa zombieepedemin nu? Hur skulle en femteklassare kunde klara av det alldeles ensam? Hon var tvungen att berätta det för någon. Tvungen att få hjälp.

Nästa morgon gick Matilda tidigare än vanligt till skolan. Hon ville möta upp Soraya på vägen så hon skulle hinna berätta. Soraya hade också pratat om hur konstigt allt hade varit senaste tiden. Ända sen en arg man hoppade på henne på bussen och kallade henne ”jävla muslim” hotade slå henne och skrek åt henne att hon skulle ”åka hem till Afghanistan eller vart fan hon nu kom ifrån”. I en buss full med vuxna människor är det klart att någon hade reagerat om allt var som det borde. Men ingen hade gjort nått, busschaffisen hade bara fortsatt köra som om inget hänt och Soraya hade inte vågat stanna kvar utan klivit av på nästa hållplats. Soraya vågade inte åka buss längre. När hon skulle följa med Matilda och hennes pappa till Hylliebadet hade de fått åka bil dit eftersom Soraya var så rädd för bussen. Så hon viste också att det var något som inte stämde.

”Men hur delar dom ut giftet då, och vem ligger bakom?” Soraya och Matilda satt på bänken bakom klätterställningen på skolgården. ”Har du frågat Nico? Han vet ju sjukt mycket om zombies!” Matilda skakade på huvudet. Hon hade inte vågat berätta för någon annan än Soraya. ”Men det är klart Nico ska få veta. Alla fattar ju att det är nått skumt. Alla fattar ju att dom vuxna har blivit het knäppa. Kommer du ihåg Nicos styfvarsa? Han som gav dom så mycket stryk? Ingen gjorde ju nått då heller, inte ens Nicos morsa, fast han slog henne också. Klart Nico vet.”

Nico, Matilda och Soraya hängde på skolgården under fritids. ”Vi vet ju att inga barn blir förgiftade, så det måste vara nått som bara vuxna får i sig. Det finns säkert i alkohol.” Nico lät tvärsäker. ”Min styvfarsa söp jämt!” Soraya protesterade, det fanns ju många vuxna som inte drack alkohol, men som var förgiftade ändå. Att det skulle vara någon som hällde giftet i folks skor eller på deras ryggar som på Haiti trodde ingen på. Det skulle vara sjukt svårt att förgifta så många människor på det sättet. Vad annat fanns det som endast vuxna fick i sig?

Svaret kom när Abdullah, fritidspedagogen, öppnade dörren med en kopp rykande varm kaffe i handen och sade det var dags att komma in. Kaffe, självklart var det kaffe!

Leo, elevassistenten i 4b drack ju alltid te, och alla viste att Nina smygdrack cola när hon trodde att ingen såg trots att skolan skulle vara sockerfri. Det var de två enda vuxna på hela skolan som inte visade några symptom på zombiebeteende.

Innan de gick hem för dagen bestämde dem sig för att kolla vilken sorts kaffe som fanns hemma. Fans giftet i alla sorters kaffe, eller var det bara en sorts som hade förgiftats?

Hemma kollade Matilda i skafferiet, Zoégas skånerost.

Soraya hade hittat Zoégas Della Casa, och Nico ett kaffe som också het Zoégas någonting och hade en bild av ett dukat bord och en vindmölla på paketet. Det kunde nästan inte vara en tillfällighet.
På svenskalektionen fejkade Nico att han skulle på toa och smög bort till hallen vid lärarnas fikarum. Dörren var låst, men genom fönstret hade han sätt att det stod något som började med Z på kaffemaskinen där inne.

Matildas pappa hade också en kaffemaskin på jobbet. Matilda hade fått hämta varm choklad i den en gång hon fick följa med till jobbet efter hon varit hos tandläkaren. Den kvällen hittade Matilda på att de fått en skoluppgift om reklam. De skulle kolla vilka sorters kaffe deras föräldrar drack både hemma och på jobbet. Matildas pappa mindes inte vilket kaffe som fanns i kaffemaskinen men lovade kolla nästa dag. Matildas mamma viste redan, det var oftast hon som köpte in kaffe till kontoret. ”Jag köper alltid samma som vi har hemma” sade hon.

Dagen efter var det svårt att koncentrera sig på lektionerna. Vid varje rast träffades Matilda, Soraya och Nico vid bänken bakom klätterställningen. ”Alltså, är det Zoégas på din pappas jobb också måste det ju vara det. Giftet bara måste finnas i Zoégas kaffe!” Soraya var helt övertygad. ”Så sjukt smart att stoppa i giftet i kaffet, typ alla vuxna dricker ju det”. Det var en genialisk plan för att göra alla vuxna till zombie-slavar, det var de alla övertygade om. Barn behövde ju lära sig en massa saker innan de kunde användas som arbetare, därför var de ju tvungna att välja något som bara vuxna tyckte om.

På vägen hem från skolan tog Matilda fram mobilen och googlade. Zoégas ägdes av ett företag som hette Nestlé. Det var världens störts livsmedelsföretag. Världens största. Matilda rös, om någon på Nestlé förgiftade maten de sålde kunde de skapa vuxenzombies över hela världen. Det var kanske inte bara Malmö som hade drabbats? Vuxenzombies kanske fanns över allt, i alla länder, och blev allt fler för varje dag.

”Just det” Matilda hade fått påminna sin pappa om frågan hon ställt dagen innan. Hon brukade få påminna sina föräldrar om det mesta nu för tiden. ”Jag kollade på lunchen. Det är tydligen Zoégas kaffe i maskinerna”.

Nästa morgon möttes de vid rondellen utanför parken långt innan skolan skulle börja. Matilda hade mycket att berätta. Hon hade legat uppe halva natten med mobiltelefonen under täcket och kollat upp grejer. ”Fatta att dom har sitt lager i Helsingborg! Inte bara lager för Skåne, men för hela Norden. Allt Zoégaskaffe ligger där, på Sydhamnsgatan 24.” Barnen tittade på varandra.

Nu kändes det inte så hopplöst längre. Det kanske gick att göra något åt. Det kanske skulle gå att stoppa zombieinvasionen. De kanske skulle kunna rädda sina föräldrar och alla andra vuxna. Åtminstone de som fanns i Norden. Det var ju inte så långt till Helsingborg.

Under dagarna som följde var det svårt att göra något annat än att jobba på planen om hur de skulle kunna förstöra allt kaffe där på lagret i Helsingborg. De funderade på om det skulle vara möjligt att fylla lagret med råttor. Men tanken på förgiftade zomberåttor hade fått dem att lägga den planen åt sidan. Skulle det gå att elda upp kaffet på något sätt? Men på bilderna på google earth såg det ut som att lagret var byggt av någon sorts metall, och det skulle vara sjukt svårt att elda upp det från utsidan. Idéen kom en torsdagsmorgon när de hörde några vuxna prata om att det varit ännu en bomb som sprängts i Holma. Det var ju så självklart. Lagret skulle sprängas.

Soraya hade hört att det gick att hitta recept på hur en kan bygga bomber på nätet. Men alla recept som gick att hitta innehöll en massa ingredienser som kändes sjukt svårt att få tag på, som konstgödsel och sånt. Vem hade en massa konstgödsel liggande hemma liksom?

Nico tröttnade först. ”Men vi köper väl bara en bomb av nån då! Alltså, det sprängs så mycket grejer som helst hela tiden, så svart kan det väl inte vara att få tag på en bomb? Jag frågar brorsan om han vet.”

Nicos storebrorsa Pelle var 14 och var kompis med en del med de lite äldre killarna som brukade hänga borta vid öppna förskolan på kvällarna. De som det ryktades att dem sålda knark. Nico berättade för honom och Pelle lovade hjälpa till. Det var inte svårt att övertyga honom att den pågående zombieinvasionen. ”Men det kommer bli svårt” sade han. ”Det är nog ingen som vill sälja bomber till småungar!”

Pelle hade rätt, det var hur svårt som helst att få tag på en bomb, inget hände på flera veckor. Men så plötsligt en dag i början på Maj kom Pelle inrusande på skolgården. ”Få inte ångest nu!” skrek han till Abdullah som såg extremt förvånad ut över att se honom i skolan. ”Jag ska inte stanna, jag behöver bara få tag på brorsan”. Pelle hade hittat någon som sade han hade dynamit att sälja. Han hade ljugit i dem att han gick ärenden för en av killarna utanför öppna förskolan sin storebror. 10.000 ville de ha. Det var helt sjukt mycket pengar.

Nico var nära på att ge upp direkt. ”Det är ju mer än vi har att leva på en hel månad. Hur kan dynamit vara så dyrt?” Matilda hade ingen aning om hur mycket pengar hennes familj hade, men de brukade ju åka på vintersemester varje år, och det borde ju vara dyrt, så hon gissade att det borde finnas pengar på kontot. ”Jag tar mammas kontokort” sade hon bestämt. ”Jag kan koden, ibland brukar dom skicka bort mig till Baghdad livs för att handla grejer, då får jag alltid med kortet för att betala.” ”Och jag har några guldsmycken” berättade Soraya. ”De kan jag säkert sälja och få lite pengar.

Sorayas guldsmycken gick att sälja direkt, de skulle ingen märka att var borta. Pelle fixade det med någon polares kusin. Värre var det med Matildas mammas kontokort. Hur lång tid skulle det ta innan hon märkte att det försvunnit ett gäng tusenlappar från bankkontot? De bestämde sig för att köpa dynamiten samma dag som de skulle åka till Helsingborg.

Allt skulle ske den 31 maj. Det var en söndag, det borde vara lugnt vid lagret, finnas gått om pengar på Matildas mammas konto och det skulle gå att ljuga i både Matilda och Sorayas förälder att de ville leka med varandra den dagen. Ingen skulle sakna dem, om nu bara Matildas mamma inte fick för sig att storhandla.

Lördagen innan helsingborgsresan tittade Matilda bedjande på sin mamma. ”Jag tycker det är så roligt att vara med och storhandla, och Soraya och jag ska ju leka hemma hos henne i morgon. Kan vi inte handla i dag?” Storhandlen på söndagar skulle kunna förstöra planen helt och hållet. Det var i princip det enda Matildas förälder gjorde på helgerna. Storhandla alltså, förutom att städa lite och om hennes mamma också fick för sig att träna. ”Ja, men det kan vi väl göra älskling” svarade hon.

Efter att de hade storhandlat poppade de popcorn och tittade på TV. Eller, Matildas mamma tittade mest i sin telefon, men hon satt i varje fall bredvid. Det var mysigt, så mysigt att det gjorde ont. Detta kanske är sista gången vi sitter såhär tänkte Matilda, kanske. Men hon kunde inte ångra sig nu, hon tittade på sin mamma. Det var ju för henne, och för pappa, som hon gjorde det här. Hon såg ju hur lite de levde, hon ville ge dem chansen att kunna tänka för sig själv, att göra roliga grejer och att umgås på riktigt. Förlåt mig mamma, tänkte hon, men det är för din skull.

Nästa morgon smög Matilda upp tidigt, tog mammans kontokort ut hennes väska och stoppade det i jackfickan. Efter frukost sade hon hej då. ”Jag sticker till Soraya. Jag äter middag där och kommer hem ikväll” Hon gav sin mamma en kram i hallen. Pappa tittade på någon repris av en fotbollsmatch och det skulle bli för konstigt att gå in i vardagsrummet och krama om honom. ”Hej då pappa” sade hon bara och stängde dörren. Hon grät hela vägen ner för trappan, men lyckades skärpa till sig medan hon hämtade cykeln på gården gick ut på gatan.
Borta vid torget väntade Soraya med sin cykel. Matilda blev nästan glad när hon såg att hon också hade rödgråtna ögon.

De gick till bankomaten och tog ut 6700 kr. 6500 till dynamit eftersom Soraya hade fått 3500 för sina smycken, och så 200 till att köpa en matsäck på Ica på väg ner till Triangeln. Sedan mötte de upp Pelle och Nico. Pelle fick alla pengarna och gav sig iväg för att hämta upp dynamiten. Medan han var iväg gick de till ICA och handlade. Risifrutti, frukt, godis, kakor och läsk. Sen köpte de biljetter för tre barn och tre cyklar till Helsingborg med Matildas mammas kontokort.

En halvtimme senare mötte Pelle upp dem vid Triangelns station. Han hade en svart väska med sig. Han öppnade och visade dynamiten som låg däri. ”Och här är stubinen” sade han. Den skall fästas in sådär och så måste ni tända på och sticka därifrån fort som fan, för då kommer det smälla. Har ni nått att tända eld med?” De skakade på huvudet. Pelle skrattade och tog fram en tändare ut jackfickan. ”Ta den här” log han. ”Och lycka till, ni är fan grymma. Värsta miniterroristerna. Jag är stolt över dig brorsan”. Nico lös upp som en sol.

På tåget till Helsingborg satt alla tysta. Matilda och Nico åt var sin Risifrutti, men Soraya var inte sugen på att äta. ”Det är ju som att åka buss det här” sade hon tyst.

Väl framme i Helsingborg stannade de till på en lekplats. Det var ingen idé att cykla till Sydhamnsgatan före fram mot eftermiddagen. De hängde på bänken och fantiserade om hur allt skulle kunna bli när alla vuxna blivit friska. Det gjorde alla på bra humör igen.

Klockan halv fem cyklade de iväg mot Sydhamnsgatan. Gatan låg i ett litet industriområde och sydhamnsgatan 24 var ett grått och rätt så tråkigt hus längsmed vägen. De hade trott det skulle vara helt öde på en söndag, men då och då åkte det bilar förbi ändå. Och på parkeringen bredvid lagerlokalen stod ett gäng bilar parkerade. Men det kunde inte hjälpas, det var nu eller aldrig. Och ingen reagerade på tre småungar med cyklar som stannade till vid lagerlokalen.

Matilda gick fram med väskan. Hon hade den snabbaste cykeln så dem hade bestämt att det var hon som skulle fixa bomben. Hon öppnade, satte dit stubinen så som Pelle hade visat henne, tog fram tändaren och tände på. Sen satte hon sig på cykeln och trampade allt hon orkade därifrån.

Framför henne vände Nico sig om på cykeln och skrek. ”Såg du att det var fullt av bilar på personalparkeringen?” Matilda nickade, men det kunde inte hjälpas. Zombieinvasionen var här och de var tvungna att se till att den stoppades. Om några dagar skulle allt Zoégaskaffe i butikerna vara slut. Då skulle allt bil bättre. Om några dagar.

Matilda kände hur tryckvågen från explosionen lyfte henne upp i luften.

/Hanna Höie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s