Tekannor, blommor och motstånd

Vi har en teservis där hemma. En helt hysterisk sådan. Gul med stora blommor i olika färger och en tekanna som en nästan förväntar sig att skall öppna ögonen och själv dansa bort över bordet och fylla kopparna med te.

Vi har haft servisen i familjen sen 40- talet, då min farfar och farmor fick den i bröllopspresent. En fin present i krigets Norge. Importerat – något som tydligt framgår av att stämpeln i botten ”Utenlansk” står det där.

I min barndom dukade vi alltid med den servisen när vi firade födelsedag. När jag fick egna barn fick jag servicen av mina föräldrar och vi fortsätter duka fram den varje gång någon i familjen fyller år. Min 6 åring älskar den – precis som jag själv alltid gjort. Vi hade den framme nu i helgen och började prata om familj och historia. Jag visade gamla foton. Bröllopsfotot på min farfar och farmor. Berättade att det var då de fick servicen. Att de gifte sig under kriget och att det var en dyrbar present. Några bräckliga, gula tekoppar, kannor och kakfat mitt i ett brinnande Europa.

Jag berättade att dom, som så många andra, gifte sig på 17 maj. Vid bröllop fick en nämligen hissa norska flaggan – så när ockupationsmakten kom för att kolla varför flaggan vajade 17 maj möttes de av en bröllopsfest. Jag berättade om radion som min farfar hade gömt i en silltunna med dubbel botten. Om hur vissa klädesplagg blev symboler för motstånd och om alla som fick fly från Norge. Några med båt till England, några genom skogarna till Sverige.

Några dagar senare hör jag min son berätta om sin gammelfarfar, tekopparna och kriget för sin bästis. Hon sover över, och jag hör hur dom viskar om krig och hemskheter inne i sängen. Jag går in till dom och svarar på frågor, berättar om Hitler, försöker undvika koncentrationslägren, men berättar om hat, vad hat kan göra med ett samhälle.

Barnen drar snabbt paralleller själva, till klasskompisarna som flytt från Syrien, till människor som tycker vit hudfärg är bättre än annan. De börjar skämta om vad de skulle gjort för att lura Hitler om han kom till oss nu, smider planer på små busungars vis och somnar glada trots sorgsenheten de kände innan. Själv ligger jag bredvid i sängen ett tag. Tänker att nog skall de få sina cancer att kämpa mot fascister. Att vi är så nära nu, så nära att jag kan höra stöveltrampen.

Kollegorna som pratar lite dämpad på fikarasten, att de är rädda nu. Rädda på riktigt. Alla vänner som har lite mörkare hudfärg som vittnar om hur rasistiska påhopp ökar. Gica, den hemlöse mannen från Rumänien som av allt att döma mördades av ett gäng tonåringar i Husqvarna. Nazisterna i NMR som marscherar på gatorna. Allt det här under senaste veckan.

Mina farförälder vaknade upp till en fascistisk ockupationsmakt. Vi ser fascismen långsamt växa sig stärk inför våra ögon. Vänjer oss långsamt vid vansinnet.

Ser till att den gula servicen ställs längst upp i skåpet med finporslin. De hysteriska blommorna berättar om ett vardagligt motstånd under en extrem tid. Den är en del av min historia. En del av det jag för vidare till mina barn. Nån tallrik är sprucken, en annan har ett nagg i kanten. Men den finns kvar, precis som oss. Precis som vårt motstånd, precis som vår kärlek.

Jag vänjer mig inte. Vi måste vinna.

/Hanna Höie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s