Lägren

Jag brukar klara av att hålla den på armlängds avstånd – paniken. Men ibland brister det. Ibland tappar jag andan och hjärtat börjar bulta. Jag brukar planera då, för att lugna ner mig. Tänker att vi säkert är välkomna någon annan stans, jag och min familj. Att vi kan sticka om det blir för illa. Om SD vinner, om min dotter förlorar rätten till abort. Om våra älskade kvarter i Malmö börjar tömmas på folk. Vi kan ju alltid sticka då – för jag läst min historia – jag vet vad som väntar om vi tillåter det här att gå för långt. Jag har tre små barn, jag kan inte vara den som stannar för länge.

Och så ser jag lägren som just nu byggs i USA, lägren som kallas ”tender age migrant center”. Lägren för barn under 13 år som plockas på gränsen. Lägren där de skiljs från sina familjer. Lägren där 18 månaders bebisar inte får se sina förälder. Ser film av barn som sitter i bur, som gråter efter sina föräldrar. Som gång på gång läser upp telefonnumret hen lärt sig, men ingen ringer. Ett barn som gång på gång ropar efter sin pappa. Nyhetsankaren som bryter ihop när hon skall läsa upp nyhetsbulletinen som just kom in.

Minns den dagen jag tappade bort min äldsta i folkvimlet. Paniken. Hans otröstlighet när jag hittade honom efter mitt livs längsta fem minuter.

Och så går min värld sönder. Jag kan inte hejda paniken mer.

/Hanna Höie

18700256_10154367925526784_7025724128994873816_n

Två av mina vandrar fritt

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s