En knytblus som skaver

Har funderat ett tag nu. Jag – som knappt läst någon Nobelpristagare någonsin – som om jag lyckas plöja något annat än en tecknad serie så fall köpt boken på Science Fiction-bokhandeln.

Hur kan jag, som känner mig så främmande och ärligt talat – så ointresserad – av finkulturens literära salonger. Jag, som inte haft en susning om vem Sara Danius är. Jag som länge trodde Gert Fylking satt med i någon form for Nobelkommitté. Hur kan jag ändå fastna så mycket i det som just nu händer?

Det har tagit mig ett tag att komma på det. Vad det är som blir så tydligt. Vad det är som gör mig så arg. Det är det rena och helt avskalade kvinnohatet.

Vi är så vana vid det – men så ofta är det inlindat i annat. Så ofta lindar kvinnohatet sig in i klasshat, i rasism eller något av alla de andra svepskälen vi lärt oss ger oss rätten att hata. Det är sällan vi ser kvinnohat så ”rent” som nu. Kulturelitens män visar vart skåpet ska stå – visar att kvinnor – oavsett klasstillhörighet eller egna prestationer – ändå alltid i deras ögon kommer vara och förbli lägre stående. Några en gärna offrar. De som får gå.

Det är så tydligt. Oavsett hur länge jag läser på universitetet eller hur hårt jag jobbar. Jag kommer alltid vara där på nåder. Där för att jag just nu tillåts. Där på deras villkor så länge de behagar.

Det gör så ont. Det river i mig. Och mitt i detta uttryck för destillerad kvinnohat är det så lätt att se knytblusen. Och samtidigt så lätt att glömma servitrisen på källarklubben Forum. Så lätt att glömma att Svenska akademins pengar gång på gång, år efter år, har gått till att skapa en plattform för välbeställda män att våldta och utnyttja unga kvinnor i beroendeställning.

Det är så lätt att se hon, hon som hade möjligheten att lämna börshuset med huvudet högt. Det är så lätt – för det blir så tydligt. Där finns inget annat för dem att förakta när det gäller Sara Danius än att hon är kvinna.

Och själv knyter jag min knytblus (ja, jag har en i garderoben – en retroklassiker i min värld), väl medveten om att de flesta kvinnor jag känner snarare skulle släppas in baktrappan för att städa ”de adertons” toaletter än att bjudas på Nobelfesten. Väl medveten om att kulturelitens kvinnor snarare kommer anställa mina systrar med RUT bidrag än att möta dem som systrar och medmänniskor.

Och det skaver i mig.

Men nog fan knyter jag min knytblus och ser kvinnohat för vad det är ändå.

/Hanna Höie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s