Tal på Arg jävla riks-marsch mot BB-kaoset! 

Jag har blivit tillfrågad att komma hit och berätta om min förlossning. De dagarna då mitt första barn kom till värden. Men jag tänker inte tala om hur jag 16 dagar över tiden blev hemskickad med rinnande, grönt fostervatten eller hur jag desperat i timmarna efter med stigande feber gång efter gång ringde för att få komma in. Hur jag gång efter gång fick nej. 
Jag tänker inte berätta hur långa minuterna är innan barnmorskan kopplat på maskinerna så en kan höra hjärtljuden eller hur det är att föda barn med feberfrossa. Jag tänker inte berätta hur det är att inte få plats, att det var så fullt att jag inte ens blev igångsatt när de äntligen tog emot mig på sjukhuset. Hur jag fick ligga ett halvt dygn till med infektion i livmodern i väntan på ett ledigt rum på förlossningen. Jag tänker inte ens läsa högt ur mina journaler eller anmälningar till inspektionsmyndigheter. 

Jag tänker berätta om min äldsta son. Han med de vackraste fräknarna och det gladaste leendet. Han som just började förskoleklass. Han som köpte glittriga jympadojor inför sin första jympalektion och har ett pennskrin med dinosaurier. Han som hade tur. Som det gick bra med. 

Jag tänker berätta om mina tvillingar. De som jag hade så svårt att förhålla mig till i början. De som trots att de var både planerade och önskade fick mig att storgråta när det där sträcket på graviditetstesten visade att jag inte längre var ensam i min kropp. Jag tänker berätta om rädslan, om hur jag var så förtvivlad hos barnmorskan att hon frågade om jag verkligen ville ha fler barn. Om hur jag på riktigt, trots min barnlängtan, övervägde abort eftersom jag var övertygad om att de inte skulle fördas levande.

Jag tänker på hur jag räknade veckorna tills de skulle börja räknas som döda barn, inte aborterade foster, så jag skulle kunna ge dom en riktig begravning. Jag tänker berätta om hur jag försökte hålla undan paniken då min mamma släpade med mig för att köpa några kläder till sina kommande barnbarn. Hur jag hela tiden tänkte det var bra att de fick något fint att begravas i. Hur jag satt och stickade filtar till dem med samma tanke, at de skulle få något mjukt och varmt med sig i graven. 

Jag tänker på traumaterapin som fick mig att må bättre, på förlossningsförberedande samtal för förlossningsrädda. 

Jag tänker också berätta att det funkar att bli arg, att anmäla, att sätta sig på Kvinnokliniken och skrika tills dom lyssnar. Det funkar att vägra gå hem. Det nyttar att sparka in dörrar. Jag önskar av hela mitt hjärta jag gjort det första gången jag skulle föda barn.

Jag tänker berätta att veckan innan min yngsta son och min dotter kom till världen riktade IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) kritik möt SuS för hur de hanterat min första förlossning. Jag vet också att inga av sjukhusets handlingsplaner de fick ta fram efter kritiken har löst det egentliga problemet. Det är för få platser och för lite personal. 

Att ägna flera månader att planera mina egna barns begravning – det var vad BB kaoset har kostat mig. Andra har fått betala betydligt högre pris. Detta måste få ett slut!

Jag vet det är vi som skall föda, våra partners och all underbar vårdpersonal som tillsammans kan rädda förlossningsvården. Jag vet den är värd att kämpa för. Jag vet att vi är värda att kämpa för. Jag vet att våra barn är värt bättre.


Bildtext: De två det tog mig alldeles för lång tid att våga att älska

2017-08-20

/Hanna Höie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s