Dags att deklarera

Dags att deklareraSom av en slump damp min deklaration ner i brevlådan i dag. Jag hann öppna den efter barnen somnat, precis innan jag som så många andra bänkade mig framför Tv:n för att titta på Uppdrag Granskning.

Jag betalar gärna skatt, jag vet hur mycket jag och andra får för pengarna. Själv blev jag sjukskriven i februari förra året, då gravid med tvillingar i vecka 20. Sedan dess har jag inte lönearbetat. Sjukskrivningen övergick i föräldraledighet, och jag är en av de lyckligt lottade som har ett samhälleligt skyddsnät omkring mig som fortfarande fungerar.

Jag minns för ett par år sedan, vi var och hälsade på goda vänner i USA och hade hamnat hemma hos ett ungt par med sitt första barn. Ungarna lekte, och dom vuxna pratade sjukförsäkringar. Vad var smartast? Skulle dom kunna gifta sig? Hon pluggade och han var så pass ny på sitt jobb att sjukförsäkringen fortfarande var begränsad. Ville familjen ha bättre skydd om hon fortfarande var skriven hos sin mamma? Deras barn hade problem med tänderna och behövde specialisttandvård som var nära knäcka den unga familjen ekonomiskt. Jag har tänkt mycket på vad som skulle hända om vi vore i samma situation.

Att råka få tvillingar hade knäckt min familj ekonomiskt. Att inte kunna jobba på över ett år. Att betala barnomsorg och vård för ett barn mer än beräknat. Det hade inte gått, vi hade inte klarat det. Jag tänker på det när jag betalar skatt.

Jag tänker också på veckan innan påsk, då min lilla dotter blev så sjuk av en vanlig influensa att vi blev inlagda på sjukhus. Sex dygn, otaliga liter syrgas och jag vet inte hur många utprovade sorters luftrörsvidgande medicin senare blev vi utskrivna. Det kostade oss inget. Inte en krona. Jag tänker på det när jag betalar skatt.

Jag tänker på pedagogerna som varje morgon möter min fyraåring på förskolan. Jag tänker på personalen på BB, jag tänker på alla ultraljudsundersökningar, på sjukgymnasten, på Liv, vår BVC sköterska. Jag tänker på min barnmorska och på cykelvägar och på att åka skridskor med min son i Folkets park och alla tusen andra saker jag gör och behöver nu och som ni alla varit med att betala. Jag tänker på hur mycket jag har fått av er alla på ett år.

Jag tänker på hur skört det är. Hur skör en 9 månaders bebis är när hon inte får nog syre. På hur skört samhället är när det gemensamma försvinner. Jag tänker på dygnen som jag nyligen spenderade på sjukhuset. Det funkar fortfarande, vi fick fantastisk vård. Underbara och duktiga undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och städpersonal som fick oss att känna oss så trygga, trots att mitt barn låg med sladdar och slangar uppkopplat mot syrgas och maskiner.

Men tecknen finns där. Sjuksköterskan som lugnade mig när jag såg att hon darrade på händerna när hon skulle sticka i mitt barn för att ta blodprov. ”Jag har bara inte hunnit äta lunch än, då blir jag lite darrig, det är ingen fara.” Klockan var strax efter två och jag vet hon började sitt arbetspass klockan sju. Dom nätterna då det dröjde väldigt länge innan någon kom när maskinen mitt barn var uppkopplat till började blinka rött och pipa. Den dagen jag hörde personalen springa i korridoren under hela sitt arbetspass. Natten då tidsbristen tvingade fram en lågmäld diskussion om en annan patient inne på vårt rum, givetvis utan att röja personens namn, men ändå.

Jag undrar vad som kommer möta mig om nått av mina barn måste dit igen om 10 år.

Tänker också på alla dimridåer, alla som säger välfärden hotas av dom som kommer hit. Alla som säger att vi inte har råd att släppa in dom som måste fly, att deras barn när dom inte kan andas skall ligga där och kämpa hårdare och hårdare för varje andetag tills det inte går längre. Att deras barn skall ligga där tills dom dör i ett provisoriskt flyktingläger utanför Europas taggtråd eftersom vi inte har råd. Jag tänker på alla dom som låter dom som inget har bära skulden för att någon stulit det gemensamma. Jag tänker på hur mycket jag föraktar dom.

Och så tänker jag på alla som stjäl min sjukskrivning och min föräldraledighet. Som rånar mina barn på deras sjukhusvård, som tar deras förskoleplatser och låter deras lekplatser förfalla. Alla skattefifflare, alla utsugare, alla dom som gärna vill privatisera vården, skolorna, kollektivtrafiken men som själva inte vill betala en krona. Alla dom med brevlådeföretag, Schweiziskt bankkonto och en kompis som är chef på Skattemyndigheten.

Just nu känns det som det är dom som har övertaget, det är dom som har alla essen i rockärmen. Dom har naggat på det gemensamma länge nu. Dom tvingar oss ständigt att försvara det vi har i stället för att skapa det vi vill. Jag tänker på hur mycket jag hatar dom.

Dom hotar mig, dom hotar mina barns sjukhusvård, deras skolgång, min ålderdom. Dom hotar hela min existens. Dom hotar dig. Jag tänker varje fall försvara mig.

/Hanna Höie

3 reaktioner på ”Dags att deklarera

  1. Mycket bra skrivit och väl formulerat. Funderar själv på om jag skulle skriva ett inlägg om just och vad det här handlar om, men jag vet inte om jag orkar, får se.

  2. Tack för att du sätter ord på våra känslor Lycka till med ditt arbete, dina barn och framförallt med ditt liv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s