När botten är nådd

Som så många andra har jag bilden av ett lite bakhuvud, några små skor och en barnkropp som fortfarande inte förlorat bebisens rundhet på näthinnan. Den dyker upp när jag blundar och jag hoppas fortfarande på att barnet sover där i sanden, att han snart skall vakna. Men jag vet att han inte vaknar mer.

Bilden finns i dag på löpsedlar över hela världen, en symbolbild för flyktingkatastrofen i Medelhavet. En symbolbild för EU:s inhumana flyktingpolitik. En symbolbild för vår del av världens fatala misslyckande.

En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
En snart treåring på stranden som det bör se ut. Då menar jag att han lever, inte att han är blond.
Samtidigt kommer också undran, varför engagerar just denna lilla pojke en hel värld. Bilder på döda och skadade barn från en värld i brand har ju kablats ut länge. Varför får just den här lilla pojken på en turkisk strand mig att gråta? Varför får den lilla flickan på en strand i Medelhavet mig att vakna på natten?

Kanske är det meningslösheten i det hela som gör att avgrunden öppnar sig när jag ser bilderna. De hade ju lyckats fly. Treåringen där på stranden hade ju kommit undan, lyckats ta sig hela vägen från Kobane. Han blev inte mördad av IS monster eller dog under en skottväxling eller när en bomb exploderade. Han blev inte ett av alla dessa civila offer i ett pågående krig. Hans mord var mer utstuderat än så. Hans mord hade vi kunnat stoppa.

Vi pratade om det på 90- talet. Fort Europa som höll på att byggas. Demonstrerade, delade flygblad, anordnade seminarier och föreläsningar, protesterade. Någon gång längsmed vägen hamnade jag i en uppgiven acceptans. Såhär jävlig är världen helt enkelt, vi får göra det bästa utav situationen. Protestera fanns fortsatt, men man fick lägga krutet på att hjälpa de som lyckats ta sig hit. Skänka pengar till gömda, ha någon boende då och då, följa med på nått möte på Migrationsverket. Att ständigt ta hand om konsekvenserna av EUs industrialiserade inhumanitet, att aldrig komma åt att bekämpa orsakerna till den. Att dela ut Alvedon till en samhällskropp som är döende i cancer.

Den lilla pojken där på stranden mördades av EUs flyktingpolitik. Han mördades av strävanden efter att det skall vara näst intill omöjligt att ta sig in hit till ”oss”. Han mördades av att några av världens rikaste länder under decennier aktivt urholkat asylrätten. Det är en mänsklig rättighet att söka asyl, det blir för tydligt, för brutalt om våra så kallade demokratier skulle vägra folk rätten att söka skydd när de stod på vår egen tröskel. Bättre då att se till att det är omöjligt att ta sig hit. Bättre då att låta dom drunkna i medelhavet, eller svälta på en järnvägsstation i Budapest.

Den lilla pojken där på stranden mördades av vår egoism. Han mördades av rädslan att om ”dom” kommer hit till ”oss” så måste vi dela med oss. Han mördades av rädslan att det möjligen skall bli lite sämre för dig och mig om några hundra tusen flygningar kommer hit, trots att studie efter studie visar att invandring är lönsamt. Den lilla pojken mördades av den främlingsfientliga opinionen som ställer allt starkare krav på ”minskade flyktingvolymer”. Den lilla pojken mördades av övriga politikers tävlan efter att vinna de rasistiska rösterna genom att hålla antalet migranter på ett minimum. Han är ”en flyktingvolym mindre”. Han mördades av vår oförmåga att bygga ett samhälle som värdesätter människoliv mer än profit, där vi försöker hjälpas åt i stället för att tävla.

Den lilla pojken där på stranden dog för att jag och alla andra med mig inte lyckats stoppa detta vansinne. Den lilla pojken är ett av mina största misslyckanden. Därför gråter jag, därför är den bilden som att stirra rakt ner i avgrunden.

Vi lyckas kanske inte rädda alla de som sätter sig i små båtar för att korsa Medelhavet i natt, kanske inte de i morgon heller. Men det börjar röra på sig igen. Vi börjar diskutera migrationspolitik utifrån människors behov av skydd. Vi börjar diskutera att det måste finnas möjligheter att legalt kunna ta sig till Europa och söka asyl. Framför allt börjar vi åter igen visa solidaritet, ställa upp för de som lyckats ta sig hit. Samla in och skänka saker till de som fastnat någonstans på vägen, åka ner och hjälpa till.

Jag hoppas vi nu kan ta steget längre, att vi kan krossa Fort Europa denna gång. Jag hoppas att den lilla pojken där i sanden inte stannar som ett symbol för mänsklighetens totala misslyckande. Jag hoppas vi nu ser början på en asylrättsrörelse som en gång för alla stoppar detta vansinne. Vi är människor, det kan inte fortsätta.

När vi väl nått avgrundens djup finns det bara en väg kvar – uppåt.

/Hanna Höie

Alla er i Stockholm, gå gärna på det här:

REFUGEES WELCOME – MANIFESTATION FÖR ASYLMOTTAGANDE

Malmö, kolla här!
Tips för er som vill hjälpa:

Ingen Människa är Illegal

Asylgruppen i Malmö

Flyktinggruppernas Riksråd, FARR

Vi gör vad vi kan

Hjälp oss att hjälpa i Ungern

Refugees Welcome to Sweden

Refugees Welcome to Norway

Refugees welcome, Danmark

Det finns säkerligen en massa fler grupper också. Vi lär väl alla hitta varandra och styra upp det efterhand.

Lägg gärna till tips på evenemang eller solidaritetsaktioner/grupper som kommentarer.

Annonser

En reaktion på ”När botten är nådd

  1. Bra skrivet men den skyldiga i fallet med barnet är Turkiet och inte EU. Turkiet vägrar utfärda utresetillstånd åt kurder, därav ingen chans att lämna Turkiet och få flyktingstatus i EU. EU kan sjävklart göra mycket mer men det Turkiet och dom andra rika Arabländerna gör (eller inte gör) är under all kritik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s