Bisarr nostalgi

Under delar av 90- talet hängde jag på ett självstyrande ungdomshus. Vi hade mötes- och replokaler, café, arrangerade konserter och drev en bokhandel. Utöver detta och en mängd andra saker var vi också engagerade i den antirasistiska och antifascistiska rörelsen.

Brandalsund_telefon_2010aa

Det var på den tiden mynttelefonerna fanns kvar och i hallen stod en sådan. Dom brukade ringa dit på kvällarna, nazisterna. Alltid onyktra, alltid med ljudet av en eller annan pågående fest bakom sig. Dom blev alltid lite besvikna när nån av oss tjejer svarade. Dom ville boka tid att slåss, att vi skulle göra upp ”man mot man”. Vi nappade förstås aldrig, vi ville krossa fascismen, inte slåss med enstaka skinnskallar. Kom här om dagen på att jag så sjukt det än låter saknar de där samtalen.

Jag vill på inget sätt skönmåla 90- talets nazistiska rörelse. Den var vidrig, mördade homosexuella, vänsterfolk eller människor med ”fel” hudfärg som råkade komma i deras väg. De hotade, sprängde, slogs med knivar och hade skjutvapen. Under många år av mitt liv levde jag i rädsla för dom. Det är verkligen inget att sakna.

Behövde fundera lite över vad denna konstiga saknad bestod i, och kom fram till att dom åtminstone var ärliga. Ärliga och öppna med sin nazism, så öppna att de blev utdefinierade av samhället i övrigt. De utgjorde ett fysiskt hot, men aldrig ett parlamentariskt sådant. Ofta var det de trasiga killarna. Vi viste det på 90- talet, och mitt i alla hot och våldsdåd tyckte vi faktiskt synd om dom, blev genuint glada om någon lade av med nazismen och började styra upp sitt liv.

Jag saknar att någonstans kunna tycka synd om fascisterna, jag saknar telefonsamtalen på fredags- och lördagskvällarna när de ringde och försökte boka en tid för att slåss. Jag saknar tiden då de som tyckte det var OK att elda upp flyktingförläggningar var så uppenbart trasiga. Och framför allt saknar jag ett samhälle som såg det de sysslade med som sjukt.

I dag är det mycket få som kallar sig nazister, nationalsocialister eller fascister. Ord som Sverigevän eller stolt europé har tagit över. De flesta skulle säkert inte känna sig hemma i 90- talets nazistiska rörelse, eller själva definiera sig som fascister. Rakade huvuden och bomberjackor har ersatts av kostymer och slipsar. Drömmarna om det tredje riket med vurmande för någon form av helyllesvenskt folkhem för de utvalda.

De åsikterna som på 90- talet fick ett fåtal att gå med i organisationer som Vitt Ariskt Motstånd behöver du inte ens kallas extremist för att hysa i dag. Hakkorsen och varghakarna ersätts av små gulliga blommor, bomberjackor av folkdräkter.

De fega ynkryggarna som smyger sig fram i natten för att elda upp flyktingförläggningar för barn eller attackera sovande romer hejas fram av en hejaklack. En hejaklack som enligt opinionsundersökningar nu ligger och nosar på 18 % av alla röstberättigade i Sverige.

Nazisterna behövs helt enkelt inte längre. 90- talets skinnbulor där flera säkert skulle diagnostiseras med antisocial personlighetsstörning har ersätts av ett helt samhälle och en hel byråkratisk maskin som borde få samma diagnos.

När blev det svenskt att inte ha nån empati? När blev det europeiskt att tycka det är bättre att människor drunknar än att de tar sig hit till den relativa tryggheten i vår del av världen? När blev det OK att under den största flykningkatastrofen sen andra världskriget fortsätta att bygga stängsel och murar som gör det omöjligt att ta sig till Europa på legal väg. När blev det OK att tvinga människor in i händerna på människosmugglare? Hur kommer det sig att våra hav fylls av lik natt efter natt utan att våra regeringar säger nog – nu öppnar vi gränserna.

När blev det att hetsa mot alla dem som är svagare än dig själv något att vara stolt över? Något att lägga ut på Facebook, något att trycka på din t-shirt? När började vi andra om än motvilligt acceptera att leva i detta psykopatiska samhälle med dess grava empatistörning?

Det några rakade, fulla, unga, empatistörda män på 90- talet drömde om genomförs glatt i dag av kostymklädda kvinnor och män i maktens korridorer. De behöver inte ringa någon för att slåss, de behöver inte gå med knivar eller skjutvapen eller spränga bomber för att begå sina mord.

Det vi andra drömt mardrömmar om händer just nu.

Jag vaknar kallsvettig om natten med bilderna av döda barn som sköljts i land på Medelhavets stränder på näthinnan. Famlar i mörkret för att försäkra mig om att de barnkropparna som sover bredvid mig i sängen är varma och fulla av liv. Ligger med gråten i halsen och lyssnar på deras andetag och hoppas, hoppas att vi aldrig kommer behöva det här samhällets hjälp.

/Hanna Höie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s