”Det här är ett allvarligt samhällsproblem som jag vid flera tillfällen markerat mot.” Fredrik Reinfeldt gick ut hårt efter att de kvinnliga fotbollslandslagsspelarna mötts av en våg av hat på internet efter sin första match. Det är så klart glädjande att ledande politiker uttalar sig mot kvinnohatet i samhället. Det är mindre glädjande att den här typen av markeringar endast görs när det samtidigt är möjligt att avpolitisera händelserna. En markering av den här typen riktas sällan mot grunderna till problemet utan endast mot symptomen.Det har gått två år sedan terroristdådet på Utøya. Då var Reinfeldts reaktion att, trots det uppenbara politiska motivet, peka ut förövaren som ”en ensam galning”. Dådet sågs inte som en del av en fascistisk rörelse utan endast som en isolerad händelse.
De två händelserna är på ytan vitt skilda. I Utøya blev 77 personer dödade, mestadels barn och ungdomar. 77 personer som dog på grund av sina politiska åsikter. Reaktionerna efter fotbollsmatchen var å sin sida en verbal uppvisning av det kvinnohat som verkar ligga latent hos så många män. Vid en närmare anblick blir dock likheterna tydligare. Rädslan och hatet är i båda fallen drivkraften bakom handlingarna. En rädsla för att bli undanskuffad, fråntagen sina privilegier eller fråntagen chansen att någonsin skaffa några. Detta i kombination med det faktum att de egna privilegierna alltid finns på bekostnad av någon annan leder till en farlig världsbild där hatet mot de potentiella hoten frodas.
Det som ger den här världsbilden bränsle är den politik som syftar till att skapa ett tvåtredjedelssamhälle. Ett samhälle där vi ska konkurrera över den begränsade mängden platser i hängmattan. Så länge kvinnodominerande yrken avlönas lägre och så länge tjejer som spelar fotboll får göra det på sämre villkor än män kommer kvinnor att värderas lägre. Så länge män uppmuntras till att skapa sig fritid på kvinnors bekostnad med ursäkten att ”vi är olika” kommer samma män att hotas av de kvinnor som bryter mot olikheten. Det blir därför viktigt för Reinfeldt att gå ut och markera mot näthatet mot kvinnor för att dölja det faktum att det är den egna politiken som göder trollen. Alla är emot kvinnohat i teorin så politiskt är det ett helt ofarligt uttalande. Hade däremot hatet riktats mot en feministisk grupp som jobbade för att komma åt hatets rötter hade ingen markering kommit.
Av samma skäl kommer inte Reinfeldt att markera mot attentat mot vänsteraktivister med hänvisning till attentatets politiska motiv. En sådan markering skulle ge ett politiskt erkännande till dem som vill ändra den politiska kursen. För Reinfeldt är det tydligen inte värt att riskera de egna privilegierna för chansen att på allvar motverka det ”allvarliga samhällsproblem” som han bekymrar sig för.På söndag spelas EM-finalen inför fulla läktare, asylstafetten fortsätter sin vandring mot Stockholm, i Norge fortsätter många av de överlevande att arbeta politiskt för just de värderingar som Breivik hatade och runt om i världen finns alla vi som kämpar för ett jämlikt och solidariskt samhälle. Det är i slutändan viktigare än alla Reinfeldts uttalanden.
Cecilia Höglund
Först publicerad i Arbetaren 24 juli 2013
Om inte nu? 