Walking the line

Jag vaknar, men är för trött för att kliva upp fast jag vet att det börjar bli bråttom. Barnet och sambon sover bredvid och jag passar på att lyssna in hur de andas, hur lugna de är.

Sambon har jobbat natt, så det är jag som skall lämna. Ligger fem minuter för länge där i mörkret och njuter av kärleken till min familj, så nu är det bråttom.

Upp med barnet, byta blöja och ta på kläder i en hisklig fart. Det funkar aldrig att ha bråttom, jag vet det, så jag försöker verka helt lugn. Hen märker det förstås, och reagerar som en tvååring gör när det blir lite stressigt. Hen vill inte, jag får pressa in mitt barn i overallen och klämma på en mössa. Hela den lilla kroppen stretar emot, och jag försöker övertyga, det är kallt ute, overallen är varm och skön, men det finns inte tid i dag att göra detta på ett barns premisser.

Väl ute på gården vill hen jaga bort monstren i novembermörkret med cykellampan, men det finns ingen tid för det. Hen springer runt ändå, med lampan som jag var så dum att överlämna i trapphuset för att undvika de ekande skriken där tidigt på morgonen. Jag låter hen springa medan jag hämtar ut cykeln ur cykelstället. ”Kom, nu måste vi åka” säger jag, men det finns många monster på vår gård, och mitt barn är helt inne i sin lek och jagar monster i buskarna.

Jag börjar hota. ”Kom nu, annars kanske det inte finns någon mat kvar till frukosten när vi kommer, kanske de andra barnen hinner äta upp allt”. Vad gjorde jag precis? Hotade jag mitt barn att hen skulle få gå hungrig i dag? Skamset kryper jag in i busken, och drar med all min överlägsna styrka mitt barn ut ur sin lek, lyfter upp hen på cykeln och trycker på hjälm och vantar. Hen gråter, vill jaga monster, var inte färdig med leken, och jag försöker trösta. På förskolan är det en massa roliga lekar.

Äntligen är vi i väg, jag cyklar snabbt, och med ryggen mot mitt barn kan jag lätta lite på morgonstressen, jag börjar gråta. Det har blivit lite av en morgonritual för mig. Jag har fem minuter för mig själv där på cykeln, så jag passar på att få stressen ur kroppen.

Väl framme kan jag möta mitt barns pedagoger med ett leende, önska en trevlig dag, pussa mitt barm och även hinna vinka länge i fönstret. Jag ser att hen skrattar där på insidan, och själv känner jag ett lugn, hen har det bra där, förhoppningsvis kan resten av hens dag där gå i en tvåårings takt. Själv får jag stressa vidare till tåget.

På perrongen träffar jag en kompis, hon frågar hur det är, och jag berättar kort om stress. Hon suckar, hennes barn är tre, hon vet hur jag har det. ”Nej mamma, ta på skorna mjukt, inte så hårt” hade den lite mer verbala treåringen sagt i hallen. Jag tänker på hur hårt jag tog på mitt barns overall, och blir ledsen igen.

Vi har sällskap en kvart, det är skönt att prata av sig morgonen med en vän innan jag kommer till jobbet. Hinner även äta min frukostmacka som jag tagit med.

Jag har gått ner och jobbar deltid nu, för att jag skall hinna med att träffa mitt barn lite mer. Det innebär att jag klämmer in åtta timmars arbete på sex, eller oftast sju, arbetstimmar. För att hinna dricker jag inte morgonkaffet med kollegorna i matsalen, utan tar fikat vid mitt skrivbord, medan jag försöker få undan dagens skörd av mail som skall besvaras, skriva mitt PM och hundra andra arbetsuppgifter som jag bör klara av just den dagen.

I min jobbkalender ligger arbetsdagen planerad, timme för timme, vad jag skall skriva när, vilka möten jag måste vara på under dagen, vilken arbetsuppgift jag skall ta tag i och hur lång tid den får ta för att inte ställa till det i planeringen. Jag har lagt in lunchraster där, men det är den enda flexibla tiden jag har, och om något tar längre tid än planerad är det den tiden jag har att ta av. Rätt ofta blir lunchen en kvart, om det ens hinns med. Jag har olika sorters måltidsersättningar i byrålådan, som det går att äta framför datorn, eller snabbt på väg till ett möte.

Jag hinner som vanligt nästan klart, på tåget hem ställer jag hungern med choklad från Pressbyrån medan jag svarar på några mail med telefonen, och tittar på morgondagens planering. Hann ju inte riktigt klart, finns det något jag kan prioritera bort under morgondagen? Ringer min sambo, som börjat jobba. Kan jag jobba över någon kväll i veckan? Funka det? Skönt, planerar in att jobba till sju på torsdag, då kanske jobbveckan löser sig ändå.

Hinner till förskolan till kvart över fyra, så vi behöver inte stressa hem. Mitt barn får visa sin ritning, busa, gömma sig i mörkret på toaletten och jag hinner prata med personalen och få veta hur hans dag har varit. Jag älskar vår förskola!

Kvart i fem är vi uppe på cykeln och beger oss hemåt, min sambo har handlat och förberett mat, så det tar inte mer än 20 minuter att få maten på bordet. Det är bra, för om maten blir senare än 17:30 brukar katastrofen vara ett faktum, och mitt hungriga barn börjar vägra äta, och hela kvällen blir en mardröm. Men i dag hann vi få till det, en mysig middag tillsammans mitt barn och jag.

Efter maten har vi en halvtimme i soffan, innan det är dags att börja tvinga barnet göra saker igen. Hen får välja, och vill lägga pussel och läsa bok. Vi läser, pusslar och myser. Tänder även lite ljus i höstmörkret. Ibland brukar vi poppa popcorn, göra plättar eller måla. Det är denna halvtimmen jag älskar mest av allt. Det är för att få denna halvtimmen med mitt barn jag stressar som en tok på jobbet, och denna halvtimmen är värt all stress! Det är den enda tid under veckodagarna jag faktiskt känner mig som en tillräcklig förälder för mitt barn.

Sen är det dags för ett bad, att borsta tänder och ta på pyjamas. Min unge behöver lite tid att gå ner i varv och avsluta sin dag, så det är bra om vi börjar i tid. Hen badar utan protester, men det blir alltid mycket konflikt kring att borsta tänder. Om det finns tid brukar det gå att lirka, så tänderna borstas utan för stora protester. I dag går det bra. I sängen blir det värre, hen vill inte sova, utan hoppa, skutta, läsa bok, dricka vatten och leka med mammas telefon. Vi läser bok och dricker vatten och jag sjunger, men det är svårt att ligga still, och till sist får jag lägga mig bredvid och krama/hålla fast hen till hen lugnar ner sig så mycket att det går att somna. Jag ligger där bredvid i mörkret ett tag, för att vara säker på att hen verkligen somnat.

Halv nio kan jag börja diska, och plocka undan efter kvällens lekar. Jag packar morgondagens frukost och lunchlådan av middagsrasterna, fyller diskmaskinen, plockar lite med tvätten som hunnit torka och sopar av köksgolvet. Vid tio hinner jag sätta mig i soffan, drar på Tv:n. Tittar på första bästa och följer inte riktigt med i programmet. Jobbet börja gnaga i mig igen. Hur var det nu, kommer jag hinna det där. Hjärtat börjar slå lite fortare, och jag drar upp mobilen för att kolla kalendern.

Vi elva borstar jag tänderna och går och lägger mig, det tar ett tag innan jag somnar. Jobbet spökar, och den ständiga känslan av att jag inte är bra för mitt barn, att jag är stressad, inte hinner med. Känslan av att drunkna i sitt eget liv, av att dagen borde ha några timmar till bara, så jag verkligen skulle kunna hinna klart någon gång, på riktigt.

Vaknar till lite vid två då min sambo kryper ner i sängen, frågar lite snabbt om hur kvällens och nattens jobb varit. Min sambo börjar lite senare och kan hämta i morgon, så jag behöver inte stressa hem från jobbet. Skönt. Somnar om och sover till halv fyra, då min tvååring kommer upp i sängen, hen vill hålla i mammas öra. Ligger där och känner de små, runda fingrarna som nyper mig i örat och håller mig vaken. Försöker njuta av att vara nära mitt barn, men blir mest stressad för att vara för trött i morgon. Jag måste vara pigg i skallen för att klara av mitt jobb. Somnar om till slut, med ungens fingrar i örat.

Vaknar av väckarklockan halv sju, men är för trött för att kliva upp fast jag vet att det börjar bli bråttom. Barnet och sambon sover bredvid och jag passar på att lyssna in hur de andas, hur lugna de är.

Sambon har jobbat natt, så det är jag som skall lämna. Ligger fem minuter för länge där i mörkret och njuter av kärleken till min familj, så nu är det bråttom.

I november säger jag upp mig från jobbet, hittar ett jobb jag inte behöver pendla till. Det kommer spara en timme om dagen, fast jag kommer behöva gå upp i arbetstid till en början i varje fall.

I december blir jag sjuk, ligger däckad av en vanlig förkylning i tre veckor, firar jul i ett komalikt tillstånd med min familj, går knappt utanför dörren hemma hos mina föräldrar. Med förstklassig service från förälder och sambo staplas jag på benen så pass att jag pallar börja nya jobbet. Tror jag kommer hålla till sommaren, hoppas….

Hanna Höie

En reaktion på ”Walking the line

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s