Bakteriell vaginos och läget i landet

25/9 2018

jag går ut från gyn med en till konstaterad bakteriell vaginos.
Samtidigt har riksdagen konstaterat att Stefan Lövén inte har fortsatt förtroende som stadsminister.
Det blev åtminstone inte en sverigedemokrat till talman, en får vara glad för det lilla kanske? 20 ledamöter som inte sitter för SD röstade på Björn Söder.
En homofob, som likställt samkönad kärlek med pedofili och tidelag.
Vaginosen kommer vara historia om sex dagar, vem som blir statsminister lär bli en långkörare.
Samma med rasismens genomslag i media, institutioner, politik och vår vardag.

Vad ska jag säga.
Sönderfall, schmönderfall..
På gatorna och i kollektivtrafiken blir folk som uppfattas som ”icke-svenska” attackerade. För en vecka sen en väns 15- åriga dotter.
Det skriks och puttas. Knuffas och dras i kläder.

Jag har panik.
Tänker på vad grekiska kamrater sa för ett antal år sedan, med anledning av Gyllene Grynings framfart.
”När botten väl gått ut, är det kört. När normaliseringen av rasism & fascism är ett faktum, finns det ingen väg tillbaka.”
Stoppa. Förebygga. Vara reaktiv.
Jag som vill odla rosor och baka bröd. Inte slåss.
Eller, kanske inte rosor och bröd då. Men i alla fall kunna välja vad jag gör politiskt.

Och jag saknar något eller någon, så det värker i bröstet
Men jag vet inte vad

Och det finns inte en kuk som är stor nog för att ta bort all den här smärtan. Inte ens två, eller fem.
Men det gör mindre ont för en stund.
Och jag kan koncentrera mig på att ta emot och få uppskattningar för det
Istället för att slåss
Och jag har ingen aning hur många gånger till jag kommer få bakteriell vaginos innan det här är över

För det är så skönt att fly och slippa tänka
Skapa kaos
Vi bygger en motsåndsficka här av saliv, sarre och sekret
alldeles för många ben & så mycket njutning att det gör ont

Och jag tänker på att räddningen är människor som kan älska gränslöst Inte backar för varken hedonism eller att boxa den där 50- åriga vita mannen som skriker åt barn att de ska ”åka hem” i ansiktet

Och jag kommer berätta
vad vi gjorde för att stå ut &
fortsätta kämpa
för dem som fortfarande
är ofödda

/Dolores La Concha

img_3801-1

Annonser

Tekannor, blommor och motstånd

Vi har en teservis där hemma. En helt hysterisk sådan. Gul med stora blommor i olika färger och en tekanna som en nästan förväntar sig att skall öppna ögonen och själv dansa bort över bordet och fylla kopparna med te.

Vi har haft servisen i familjen sen 40- talet, då min farfar och farmor fick den i bröllopspresent. En fin present i krigets Norge. Importerat – något som tydligt framgår av att stämpeln i botten ”Utenlansk” står det där.

I min barndom dukade vi alltid med den servisen när vi firade födelsedag. När jag fick egna barn fick jag servicen av mina föräldrar och vi fortsätter duka fram den varje gång någon i familjen fyller år. Min 6 åring älskar den – precis som jag själv alltid gjort. Vi hade den framme nu i helgen och började prata om familj och historia. Jag visade gamla foton. Bröllopsfotot på min farfar och farmor. Berättade att det var då de fick servicen. Att de gifte sig under kriget och att det var en dyrbar present. Några bräckliga, gula tekoppar, kannor och kakfat mitt i ett brinnande Europa.

Jag berättade att dom, som så många andra, gifte sig på 17 maj. Vid bröllop fick en nämligen hissa norska flaggan – så när ockupationsmakten kom för att kolla varför flaggan vajade 17 maj möttes de av en bröllopsfest. Jag berättade om radion som min farfar hade gömt i en silltunna med dubbel botten. Om hur vissa klädesplagg blev symboler för motstånd och om alla som fick fly från Norge. Några med båt till England, några genom skogarna till Sverige.

Några dagar senare hör jag min son berätta om sin gammelfarfar, tekopparna och kriget för sin bästis. Hon sover över, och jag hör hur dom viskar om krig och hemskheter inne i sängen. Jag går in till dom och svarar på frågor, berättar om Hitler, försöker undvika koncentrationslägren, men berättar om hat, vad hat kan göra med ett samhälle.

Barnen drar snabbt paralleller själva, till klasskompisarna som flytt från Syrien, till människor som tycker vit hudfärg är bättre än annan. De börjar skämta om vad de skulle gjort för att lura Hitler om han kom till oss nu, smider planer på små busungars vis och somnar glada trots sorgsenheten de kände innan. Själv ligger jag bredvid i sängen ett tag. Tänker att nog skall de få sina cancer att kämpa mot fascister. Att vi är så nära nu, så nära att jag kan höra stöveltrampen.

Kollegorna som pratar lite dämpad på fikarasten, att de är rädda nu. Rädda på riktigt. Alla vänner som har lite mörkare hudfärg som vittnar om hur rasistiska påhopp ökar. Gica, den hemlöse mannen från Rumänien som av allt att döma mördades av ett gäng tonåringar i Husqvarna. Nazisterna i NMR som marscherar på gatorna. Allt det här under senaste veckan.

Mina farförälder vaknade upp till en fascistisk ockupationsmakt. Vi ser fascismen långsamt växa sig stärk inför våra ögon. Vänjer oss långsamt vid vansinnet.

Ser till att den gula servicen ställs längst upp i skåpet med finporslin. De hysteriska blommorna berättar om ett vardagligt motstånd under en extrem tid. Den är en del av min historia. En del av det jag för vidare till mina barn. Nån tallrik är sprucken, en annan har ett nagg i kanten. Men den finns kvar, precis som oss. Precis som vårt motstånd, precis som vår kärlek.

Jag vänjer mig inte. Vi måste vinna.

/Hanna Höie

Lägren

Jag brukar klara av att hålla den på armlängds avstånd – paniken. Men ibland brister det. Ibland tappar jag andan och hjärtat börjar bulta. Jag brukar planera då, för att lugna ner mig. Tänker att vi säkert är välkomna någon annan stans, jag och min familj. Att vi kan sticka om det blir för illa. Om SD vinner, om min dotter förlorar rätten till abort. Om våra älskade kvarter i Malmö börjar tömmas på folk. Vi kan ju alltid sticka då – för jag läst min historia – jag vet vad som väntar om vi tillåter det här att gå för långt. Jag har tre små barn, jag kan inte vara den som stannar för länge.

Och så ser jag lägren som just nu byggs i USA, lägren som kallas ”tender age migrant center”. Lägren för barn under 13 år som plockas på gränsen. Lägren där de skiljs från sina familjer. Lägren där 18 månaders bebisar inte får se sina förälder. Ser film av barn som sitter i bur, som gråter efter sina föräldrar. Som gång på gång läser upp telefonnumret hen lärt sig, men ingen ringer. Ett barn som gång på gång ropar efter sin pappa. Nyhetsankaren som bryter ihop när hon skall läsa upp nyhetsbulletinen som just kom in.

Minns den dagen jag tappade bort min äldsta i folkvimlet. Paniken. Hans otröstlighet när jag hittade honom efter mitt livs längsta fem minuter.

Och så går min värld sönder. Jag kan inte hejda paniken mer.

/Hanna Höie

18700256_10154367925526784_7025724128994873816_n

Två av mina vandrar fritt

 

En pressetisk kollaps

OK – en till i havet av rantar om UG:s granskning av #meetoo. Hann se det här sent i går kväll – och tycker det är ett djupt problematiskt reportage. Tycker också det är missvisade att säga detta är en granskning av pressetik kring publiceringen – detta blir mer en granskning av huruvida de kvinnor som utpekat Virtanen som förövare ljuger. Det hade varit intressant om UG gjorde djupdykningar i vad som kan ligga till grund för en publicering av namn, jämfört med andra fall till exempel, diskuterat detta med någon fena på pressetik. Eller vad som händer media jagar nästa story, hur faktagranskningen brister när journalister under tidspress jagar nästa scoop. Men det är inte det som diskuteras i programmet – utan det är Virtanens skuld – och detta kan inte diskuteras utan att misskreditera offren.

Några exempel: Vad har att Cissi Walin fnittrar när hon berättar om det övergrepp hon just varit utsatt för att göra i den här pressetiska granskningen? Eller att hon haft sms kontakt med honom efteråt. (Visst det svider extra mycket – eftersom jag själv haft exakt samma reaktion efter en våldtäkt, och jag och Cissi Walin är inte dom enda). Eller om Virtanen verkligen förstått att den främmande människa han skickade en sexinvit till på nätet var 14 år (som om det vore OK om hon vore 40). Och så är det frågan som ställs till Wallin om hon tänkt på Virtanens familj när hon valde gå ut med hans namn – don´t even go there…

Tycker allt detta gör att detta slutar vara en granskning av bristande pressetik (och jag kan hålla med om att publiceringar under #meetoo har varit djupt problematiska) och blir ett långt försvarstal för Fredrik Virtanen.

Det blir lite som om den publicering som verkligen granskas är Cissi Walins publicering av sin förövares namn på hennes eget instagramkonto. Det kan man så klart diskutera – och en förundersökning för förtal pågår ju också. Men i förlängningen tror jag alla vi som vet att vi lever i en ojämlik värld där det finns utsatta grupper gör väldigt rätt i att ha tungan rätt i munnen här. Som jag ser det är det här reportaget ännu ett bidrag till den lååånga listan över fenomen som gör det extremt svårt för de som tillhör en utsatt grupp att få möjligheten till och att hitta modet att berätta om det de utsätts för.

När det slutar handla om politik

I vissa lägen slutar det handla om politik, i vissa lägen slutar argumenten att handla om hur många asylsökande Sverige procentuellt skall ta emot, hur många som skall få möjligheten och tryggheten att kunna återuppbygga sina liv här. Vid en punkt börjar det handla om människosyn, om alla verkligen skall anses ha ett lika värde.

Det finns en gräns där argumenten inte kan förklaras på annat sätt än att vissa människor skall anses ha ett lägre människovärde. Socialdemokraterna står där nu, och tittar rakt ner i avgrunden, människoföraktets bottenlösa mörker. De står där nu och förklarar bland annat att barn – BARN – som pr. definition inte själva försatt sig i sin situation, skall berövas sin skolgång. Något världen gemensamt kommit överens om att är en av alla barns grundläggande rättigheter.

Partiet som säger sig vilja göra FNs barnkonvention till lag verkar inte ha lyckats läsa genom hela dokumentet. Partiet med slogans som ”alla skall med” vill alltså förvägra barn som befinner sig i Sverige möjligheten att lära sig läsa och skriva. Barn från familjer som antingen är för rädda eller för fattiga för att resa hem efter att de inte beviljats uppehållstillstånd skall alltså i Sverige riskera växa upp som analfabeter. De barn, som är några av de som mest behöver den tryggheten och normalitet som skolan kan erbjuda skall inte längre vara välkomna dit. För att de, enligt Socialdemokraterna, inte har rätt att ta del av vår välfärd.

Klumpen som bildar sig i bröstet gör så jag har svårt att andas.

Jag har tre barn. Min äldsta började skolan i höstas. Glädjen han kommer hem med varje dag. Hur han stolt berättar vad han gjort i skolan. Euforin när han lyckades knäcka koden och började läsa. Hur han nu sitter nära, nära sina småsyskon och läser högt ur Bamsetidningar. Om min familj levde under andra omständigheter är allt detta kunskap Socialdemokraterna skulle förvägra honom. Han skulle vara dömd att förlita sig på det vi som förälder skulle kunna förmedla till honom. Dömd att om han nu någon gång i framtiden skulle hitta ett hem i ett land som tolererade hans närvaro börja med att läsa in grundskolan om han hade någon som helst ambition om att få ett jobb eller läsa vidare. I värsta fall skulle han dömas att leva hela sitt liv som analfabet.

”Alla skall med” skriker Socialdemokraterna på 1 maj, och vill göra FN:s barnkonvention till lag för alla. Alla vill säga, utom just dom.

Jag vet att vi är många, och vi måste mobilisera nu. Vi är rektorer med civilkurage att välkomna alla barn i våra skolor. Vi är lärare, skolsköterskor, kuratorer och har hundra andra yrken och vi är aktivister. Aktivister med möjlighet att skaffa skollokaler, skramla fram pengar, skaffa skolskjuts.

Vi måste mobilisera – för vi vet att alla barn har rätt till skolgång. Vi måste mobilisera – för vi vet att när samhället sorterar oss i ett vi och ett dom och ger oss rättigheter därefter så är katastrofen nära..

Vi måste kämpa. För jag står inte ut att titta på mina tre barn där med Bamsetidningen i soffan i vetskapen om att möjligheten att själv läsa en serietidning snart kommer vara ett privilegium förunnat endast vissa barn i vårt samhälle.

Vi måste mobilisera och vi måste rösta bort Socialdemokraterna – för partier som börjar tumma på de mänskliga rättigheterna har historien visat oss att det är för farligt att ha kvar.

 

/Hanna Höie

begc3a5vad-men-fattig

Ett litet minne från den gång i tiden Socialdemokraterna tyckte alla var värt möjligheten att få gå i skolan

Efter hård kritik i sociala medier skrev migrationsminister Heléne Fritzon följande på Facebook:

”Däremot finns det inget förslag vad gäller att neka papperslösa barn skolgång och vi har inga planer på det. Men de principiella resonemangen är viktiga. Välfärden i Sverige är till för våra medborgare och de som har laglig rätt att vistas i landet”.

Detta trots statsministerns uttalanden på dagens presskonferens om papperslösa barns möjlighet att gå i skolan.

Vi får väl hoppas att socialdemokraterna tar sitt förnuft till fånga – men när en läser övriga punkter i deras migrationspolitiska program framkommer det tyvärr inte som särskilt troligt.

En knytblus som skaver

Har funderat ett tag nu. Jag – som knappt läst någon Nobelpristagare någonsin – som om jag lyckas plöja något annat än en tecknad serie så fall köpt boken på Science Fiction-bokhandeln.

Hur kan jag, som känner mig så främmande och ärligt talat – så ointresserad – av finkulturens literära salonger. Jag, som inte haft en susning om vem Sara Danius är. Jag som länge trodde Gert Fylking satt med i någon form for Nobelkommitté. Hur kan jag ändå fastna så mycket i det som just nu händer?

Det har tagit mig ett tag att komma på det. Vad det är som blir så tydligt. Vad det är som gör mig så arg. Det är det rena och helt avskalade kvinnohatet.

Vi är så vana vid det – men så ofta är det inlindat i annat. Så ofta lindar kvinnohatet sig in i klasshat, i rasism eller något av alla de andra svepskälen vi lärt oss ger oss rätten att hata. Det är sällan vi ser kvinnohat så ”rent” som nu. Kulturelitens män visar vart skåpet ska stå – visar att kvinnor – oavsett klasstillhörighet eller egna prestationer – ändå alltid i deras ögon kommer vara och förbli lägre stående. Några en gärna offrar. De som får gå.

Det är så tydligt. Oavsett hur länge jag läser på universitetet eller hur hårt jag jobbar. Jag kommer alltid vara där på nåder. Där för att jag just nu tillåts. Där på deras villkor så länge de behagar.

Det gör så ont. Det river i mig. Och mitt i detta uttryck för destillerad kvinnohat är det så lätt att se knytblusen. Och samtidigt så lätt att glömma servitrisen på källarklubben Forum. Så lätt att glömma att Svenska akademins pengar gång på gång, år efter år, har gått till att skapa en plattform för välbeställda män att våldta och utnyttja unga kvinnor i beroendeställning.

Det är så lätt att se hon, hon som hade möjligheten att lämna börshuset med huvudet högt. Det är så lätt – för det blir så tydligt. Där finns inget annat för dem att förakta när det gäller Sara Danius än att hon är kvinna.

Och själv knyter jag min knytblus (ja, jag har en i garderoben – en retroklassiker i min värld), väl medveten om att de flesta kvinnor jag känner snarare skulle släppas in baktrappan för att städa ”de adertons” toaletter än att bjudas på Nobelfesten. Väl medveten om att kulturelitens kvinnor snarare kommer anställa mina systrar med RUT bidrag än att möta dem som systrar och medmänniskor.

Och det skaver i mig.

Men nog fan knyter jag min knytblus och ser kvinnohat för vad det är ändå.

/Hanna Höie

Tal på Arg jävla riks-marsch mot BB-kaoset! 

Jag har blivit tillfrågad att komma hit och berätta om min förlossning. De dagarna då mitt första barn kom till värden. Men jag tänker inte tala om hur jag 16 dagar över tiden blev hemskickad med rinnande, grönt fostervatten eller hur jag desperat i timmarna efter med stigande feber gång efter gång ringde för att få komma in. Hur jag gång efter gång fick nej. 
Jag tänker inte berätta hur långa minuterna är innan barnmorskan kopplat på maskinerna så en kan höra hjärtljuden eller hur det är att föda barn med feberfrossa. Jag tänker inte berätta hur det är att inte få plats, att det var så fullt att jag inte ens blev igångsatt när de äntligen tog emot mig på sjukhuset. Hur jag fick ligga ett halvt dygn till med infektion i livmodern i väntan på ett ledigt rum på förlossningen. Jag tänker inte ens läsa högt ur mina journaler eller anmälningar till inspektionsmyndigheter. 

Jag tänker berätta om min äldsta son. Han med de vackraste fräknarna och det gladaste leendet. Han som just började förskoleklass. Han som köpte glittriga jympadojor inför sin första jympalektion och har ett pennskrin med dinosaurier. Han som hade tur. Som det gick bra med. 

Jag tänker berätta om mina tvillingar. De som jag hade så svårt att förhålla mig till i början. De som trots att de var både planerade och önskade fick mig att storgråta när det där sträcket på graviditetstesten visade att jag inte längre var ensam i min kropp. Jag tänker berätta om rädslan, om hur jag var så förtvivlad hos barnmorskan att hon frågade om jag verkligen ville ha fler barn. Om hur jag på riktigt, trots min barnlängtan, övervägde abort eftersom jag var övertygad om att de inte skulle fördas levande.

Jag tänker på hur jag räknade veckorna tills de skulle börja räknas som döda barn, inte aborterade foster, så jag skulle kunna ge dom en riktig begravning. Jag tänker berätta om hur jag försökte hålla undan paniken då min mamma släpade med mig för att köpa några kläder till sina kommande barnbarn. Hur jag hela tiden tänkte det var bra att de fick något fint att begravas i. Hur jag satt och stickade filtar till dem med samma tanke, at de skulle få något mjukt och varmt med sig i graven. 

Jag tänker på traumaterapin som fick mig att må bättre, på förlossningsförberedande samtal för förlossningsrädda. 

Jag tänker också berätta att det funkar att bli arg, att anmäla, att sätta sig på Kvinnokliniken och skrika tills dom lyssnar. Det funkar att vägra gå hem. Det nyttar att sparka in dörrar. Jag önskar av hela mitt hjärta jag gjort det första gången jag skulle föda barn.

Jag tänker berätta att veckan innan min yngsta son och min dotter kom till världen riktade IVO (Inspektionen för Vård och Omsorg) kritik möt SuS för hur de hanterat min första förlossning. Jag vet också att inga av sjukhusets handlingsplaner de fick ta fram efter kritiken har löst det egentliga problemet. Det är för få platser och för lite personal. 

Att ägna flera månader att planera mina egna barns begravning – det var vad BB kaoset har kostat mig. Andra har fått betala betydligt högre pris. Detta måste få ett slut!

Jag vet det är vi som skall föda, våra partners och all underbar vårdpersonal som tillsammans kan rädda förlossningsvården. Jag vet den är värd att kämpa för. Jag vet att vi är värda att kämpa för. Jag vet att våra barn är värt bättre.


Bildtext: De två det tog mig alldeles för lång tid att våga att älska

2017-08-20

/Hanna Höie

Korvkö

”Akta dig så hon inte tar både barnen och cykeln.” Den medelålders mannen bakom mig i korvkön flinar mot mig när jag vänder mig om och tittar mot lådcykeln. Där står Maria, som hon så ofta gör, och gullar med mina tre barn.

Försöker komma på ett fyndigt svar, men arbetsdagen har varit för lång, hämtningen för stressig og hungern är för stor för att jag klarar av att pressa fram annat än ”Vadå, vi är vänner. Jag har känt henne i flera år. Hon får både låna cykel och barn så mycket hon vill.”Gubben inser någonstans att han gjort bort sig. ”Jag skoja bara, ja du vet hur dom kan vara” svarar han. Jag får fortfarande inte fram ett vettigt svar utan går bort till barnen och Maria igen. Hon ser ledsen ut, även om hon inte förstått ordagrant gick det inte att missa vad han menade. ”Bry dig inte om idioter” säger jag och ger henne en kram.

”Det här är Maria” borde jag sagt, ”Maria som försörjer både barn och barnbarn. Maria som har sett mina barn växa upp. Som följt mig genom graviditet och spädbarnstid. Som sett mig springa i panik till barnakuten och leka med mina ungar i parken. 

Det här är Maria” borde jag sagt ”Jag har träffat hennes man och son, har pratat med henne om hennes döttrar, mamma och barnbarn. Det här är Maria som alltid frågar vart jag varit när vi inte setts på ett tag. Maria som trots att hon tiggar ihop till födan alltid har en liten godsak i fickan till ett hungrigt barn, eller som just då, innan du vräkte ur dig din rasistiska skit, såg hur stressad jag var och frågade om hon skulle leka lite med barnen. 

Dig däremot, du surgubbe i korvkön, dig har jag aldrig sett. Dig skulle jag aldrig låta komma i närheten av mina barn”

Allt det borde jag sagt, för att sen ge honom en på käften för att lära mina barn att vi står upp för varandra vi grannar. 

Hoppas vi träffar på varandra där i korvkön igen. Nästa gång kommer jag vara redo!

/Hanna Höie

Vem skall ge oss andrum nu?

Så är den strypt, vägen in i Europa, möjligheten att få stanna i Sverige. Migrationsverket förväntas uppdatera sin flyktningprognos för 2016 till ungefär 35000 personer. Den lägsta siffran sedan 2011. Hur prognosen blir för 2017, då den mer restriktiva flyktingpolitiken gäller hela året, det kan vi endast gissa.

Frågan återstår, när asylsökande inte längre kommer hit, vem skall vi skylla på då?

Det är under press som sprickorna i fundamentet börjar synas, det är då de växer. Problemet är inte skiftningarna i jorden, de har alltid funnits, kommer alltid finnas, problemet är hur huset är byggd.

De senaste 20 åren har välfärden i allt snabbare takt raserats. Skolor, sjukvård, äldreboenden, allt har offrats på nyliberalismens heliga altare. Våra politiker har monterat ned den offentliga sektorn, privatiserat allt som det finns möjlighet att krama en skattekrona ur, gång på gång sänkt skatterna för den rikaste delen av befolkningen. Vi lever i år 2016 och i våra storstäder råder det bostadsbrist som om det vore 1899. Här ökar inkomstklyftorna snabbare än något annat land i västvärlden. Här finns inte mycket av ”den svenska modellen” kvar.

Detta är vårt fundament, gammalt, sprucket, långsamt sjunker det allt djupare ner i gyttjan.

Att Sverige, ett av världens rikaste länder, står utan infrastruktur att hantera att 163.000 människor kommer hit under ett år – det är systemkollaps. Men den är vår egen, made in Sweden, lika svensk som midsommar, sill och nubbe.

EU befinner sig i en ännu större kris, där var fundamentet svagt från början, där finns nästan inget kvar. Eu har över 500 miljoner invånare, och kan ändå inte hantera att det kommer en miljon människor hit under ett år. Det är ca 0,2 % av EUs befolkning. EU kan inte hantera en befolkningsökning på 0,2%. En flyktingström som det dessutom inte vore så svårt att förutse. Det får mig att bäva för vad som händer om det blir kris i EU på riktigt.

Våra samhällen faller isär. Det är läge att tala om kollaps. Men det är inte flyktningar som orsakat den. Flyktningar kanske satte lite press på Sverige under några månader, gjorde att några fler av fundamentets sprickor blev synliga, men de är inte arkitekterna bakom vår långsamma förfall. De gör inte heller någon större skillnad, sprickorna fanns där ändå.

Nu kommer dem inte mer, de som fått bära hundhuvud för vårt samhälles misslyckanden. Ett tag till kommer det vara rumsrent att skylla på de som nyligen tagit sig hit. Det kan fortfarande vara deras fel att det inte går att få tid på vårdcentralen, att man inte får bostad, att kommunens budget går i minus, att unga kvinnor tafsas på i offentliga miljöer eller att resultaten är så dåliga i den svenska skolan. Ett tag till. Frågan jag ställer mig är vem som skall ge oss andrum sen? Någon står näst i kön.

Muslimer

Långtidssjuka

Någon av våra svenska minoriteter

Kommer socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartisterna rösta för lagar som tar ifrån dom sina mänskliga rättigheter?

Vårt samhälle kollapsar, vi är beroende av att skylla på den andre, för det här kan inte vara vårt eget fel. Nu måste snart syndabocken bytas ut. Vem blir nästa grupp ut?

Håll emot nu mina vänner. Håll ut och håll emot.

/Hanna Höie

scapegoat_postcard-r44cfb9a06e1c42548c21c62eea66ce62_vgbaq_8byvr_512